Ensam, men ändå inte...

Med haschröken stickande i ögonen banar jag mig fram genom folkhavet med baren som första destination.
Jag känner mig lätt förvirrad och malplacé efter att just ha bevittnat en Feuertanz och ätit en god pumpasoppa, omgiven av endast kvinnor...
Jag är inte en sån där spontan människa som bara plockar upp vad som ligger för handen, för att bruka som rytminstrument i nån slags spontandans.
Jag måste ha struktur! Trummor, bas och gitarr annars kan jag inte dansa. Helst ska man va lite full också, då går det bättre.
Därav rökdykningen.
Jag tycker haschrök luktar gott, fan så mycket bättre än cigaretter å vanlig tobak.
Efter ett par månader i Sverige måste man ställa om sig igen.
Öppnar man dörren till en restaurang på landsbygden i Schweiz, är det bara att plocka fram macheten och hugga sig fram i röken.
Sen sitter man å blinkar med sina röda ögon och väntar på att få gå hem.
Under kvinnornas dans kring elden hade dom satt fyr på en massa salviastänger som svepte in oss i ett sötaktigt töcken. Jag ångrade att jag klätt mig i immakulata svarta kläder och att jag retat upp mig på en liten fläck senap på skjortan där jag satt med korslagda ben i gruset.
Vid baren skyggar min blick undan varje möte med det motsatta könet. Jag är uppenbarligen inte redo att sätta på ännu!
Det är ett experiment! Jag testar mina sociala vingar i ett nytt land med nya sociala landskap.
När bandet hoppar igång stannar klockorna i Wetzikon...
Supernatural Thinktank!




Jag visste att det skulle vara ett partyband men jag hade glömt innebörden av detta uttryck efter ett par år där party innebär middag med rött vin och dessert.
Konstellation och repertoar fick haschröken att lyfta ett par meter.
Bandet skulle denna kväll upplösas efter tio år tillsammans. Det var avsked, alla visade glädje och sorg. Sångaren har lungcancer, fast det visade han inte några vidare tecken på då han i jävuskt tempo och energi tog sig igenom soulhistorien.
Det som förvånade mig var kvalitén på musikerna. 10 pers på scen, varav två sjöng och två andra spelade trummor, blås och allt satt som en smäck.
Jag har ju sett cover/hobbyband där man hör att det är covers man spelar men när detta gäng spelade kändes det som deras egna låtar.
Jag hade kul! Sög på mina öl och slängde förstulna blickar in i folkhavet och försökte komma på hur det nu var man gjorde igen!
Hur länge ska man glo?
Jag hade förberett mig på att hålla ut, men första gången jag kollade på klockan hade hon hunnit bli två och en lätt trötthet svepte över sinnet.
Min rökintolerans prövades till bristningsgränsen och jag tror aldrig jag rökt på såpass tidigare.
I chefens landrover på väg hem lade sig ett behagligt lugn över bilen och det månbelysta landskapet. Att föredettan bombarderat mig med sura sms under dagen, kändes inte så allvarligt längre.
Hon förstör bara sitt eget humör!
Nåra bärs å lite braj så glömmer man eländet, var det inte så det stod i visan.