Jag trodde jag var som Toshiba, med en fot i framtiden och en i nuet.
Men jag inser att det inte stämmer längre.
Och det har inte stämt på länge.
Jag städar och slänger...
Det är lite av känslan att befinna sig på ett sjunkande skepp och i det att man kastar saker överbord försöker rädda fartyget från att sjunka.
Böcker, hundratals videokassetter, skivor och seriealbum. Allt går det överbord!
Tintin i Kongo blev såld på Tradera för hundra spänn till någon som troligtvis stuntar i sin eventuella rasiststämpling för inköpet.
Eller till nån som jag själv. Tintin och negrerna brukade jag kalla den, mest för att få smygrasister att rodna om kinden.
Synthskivorna, rariteter och ren skit i salig blandning, idag går dom överbord.
Där finns inga spår av framtiden längre. Sakerna som hade en sådan betydelse för min identitet...
Tintin och Spirou - sökande och äventyr, skivorna och dj-andet, alla filmer...
Nyss räknade jag ut att jag haft runt 2000 filmer samlat, det stora flertalet på vhs kassetter.
Gamla blytunga, ryska filmer som jag älskade att fross i på -80 och -90 talen. Snea lågbudget sci-fi från -50 talet...
Knappast in touch with tomorow precis!
Filmer som jag sett som en del av min organism och personliget och idag befinner sig i nån banankartong på Emmaus.
Jag har slitits mellan möjligheten att sälja dyrt eftersom vissa skivor och rariteter skulle kunna betinga ett vissa värde. Men jag varken är eller vill sälla mig till släktet affärsmän, som jag anser smutsar ner världen med sin handel så det får bli en kompromiss. Sälja lite och ge bort det mesta.
Jag tappar minnet och snart har jag gjort mig av med allt som påminner mig om min förflutna personlighet.
Vem det nu var jag var...
80 timmar videodagbok för SVT har dock inte gått över relingen. Där kanske finns nåt som kan påminna mig. Den där jävla filmen!
Fortfarande kommer folk och påminner mig: - Hahaha, jag glömmer aldrig när du slängde den där mobiltelefonen i sjön!!! Och jag tänker att, -Jaa, just den scenen, det var bra teve det.
Men jag vet att där egentligen inte finns några svar till mina egentliga frågor.
Mitt minne falnar som en lägereld som inte får tillräckligt med bränsle.
Jag skulle gärna skylla på arachnoidalcystan som så tydligt syns bak i huvet på mina
röntgenbilder, men - nej enligt expertisen har den inget med det att göra.Det är en snäll cysta, även om den tar plats från den hjärnsubstans som egentligen borde finnas där.
Men det falnar...
Min senaste teori är att jag undermedvetet inte vill minnas.
Och faktiskt, vad finns det där som är värt att släpa med sig.
I lattesamhället lovsjunger man åldrandet och att man kan bli morsa vid 70 med rätt hormonbehandling.
Vi försvarar vår ökande medelålder och tycker att det är bra med all samlad erfarenhet.
Men, har människan blivit ett dugg smartare med vår ökande medelålder, ett dugg mindre självdestruktiv?
Visst, dom senaste 20 åren har vi bestämt oss för att det väl egentligen var ganska dumt med atombomber, men i övrigt..?
Var i åldrandet finns njutningen?
I att förlora synen, eller att bli stapplig i benen?
Eller att behöva säga: - VA? efter varje mening i ett sällskap på mer än två personer.
Eller i att tappa minnet!
Kanske finns räddningen just där..?
För min egen del kan jag bara säga att jag hade mått fan så mycket bättre om jag sluppit hälften eller mer av mina "erfarenheter".
Och ju äldre jag blivit, ju sämre har mina erfarenheter också blivit.
Va fan..? Leva å lära..?
Men, mitt liv har bättrat sig på sistone.
För första gången på många år kan jag se en framtid som inte är belamrad med en kvalfull känsla av ångest.
Mitt näst senaste beslut, att försöka klara mig fullständigt isolerad i ut utland som bara tedde sig mer och mer hotfullt, var ju rent vansinne.
Vad var det jag inte såg?
Trodde jag att jag i medelåldern skulle bygga upp ett starkt socialt nätverk och snabbt fixa till en tillvaro som inte ett halvt liv lyckats med i mitt eget hemland.
Njaä...
Å jag är ju ingen ensling.
Men i nästan ett år nu har alla steg jag tagit varit konsekventa i en sund riktning.
Jag lyckades komma ihåg att livet ska njutas och inte lidas.
Efter år av lidandets indoktrinering hade jag nästan kommit till en gräns där jag fick dåligt samvete om jag roade mig, eller njöt av en enskild händelse.
Nu gäller det bara att häva sig upp ur vaken och klä sig i torra kläder igen.
Middagarna jag ätit det senaste året har avnjutits UTAN en hård knut i magen.
Leende sväljer jag nu ett gott vin, gapflabbande sallader och såser.
Värmen från min partners leende bänder sakta upp hjärtat på mig.
Förra gången gjordes det av en hundvalp!
För första gången i mitt snart femtioåriga liv lever jag ihop med en person som jag verkligen passar ihop med.
En soulmate som det var värt att vänta på!
En sån som jag önskar att alla kunde få träffa...
Det innebär att det kommer finnas mer saker värda att minnas i framtiden.
Att jag blir mer och mer lik en Toshiba för varje dag som går.
Och det är ju bra!
