Bloggen som försvann!

Mitt senaste inlägg!!!
Hur var det egentligen då - hur är det nu?
När jag stod med kaoset upp till knäna?
Var det bra? Var jag blind?

Men det är aldrig för sent att vakna upp.
Exet hällde en hink kallt vatten över huvudet på mig och äntligen stod det klart.
I bloggen fanns frö planterade. Frön som borde gro, för på nåt vis ville jag ju att hon skulle läsa den...
Som en bankrånare lämnade jag medvetna spår. Fast jag är ju ingen brottsling, bara arg och besviken.
Men till slut sniffade någon fram ett frö och processen att återställa ordningen tog sin början.
Situationen som uppstod visade ytterligare hennes potential.
Dottern blev hennes sköld, mitt fall blev totalt.
Inget mer för mig att uträtta där.
Hon låter dottern läsa mina tvehågsna inlägg på facebook, översatt av någon person begåvad i konsten att tolka motstridiga och medvetet felstavade tveksamheter.
Vissa människor skulle nog tycka att det vore elakt mot ett barn att utsätta detta för faktumet att vuxna kan ha mixed emotions, och låta barnet tyda dessa känslor.
Men kosta vad det kosta vill för detta X. Den önskade effekten uppnåddes, barnet bröt ihop, trodde att jag ljugit för henne, och att jag aldrig älskat henne.
Givetvis ville hon aldrig se mig mer.
Inte mycket att göra då man är dömd utan rättegång.
Dessutom var mina krafter slut. På alla sätt!
Men hur ska det gå för den lilla - hon som nästan var mitt barn..?

Efter en tids flackande i Schweiz stod jag åter på svensk mark.
Pånyttfödd...
Det känns så längesedan.
Veckor, månader, år...
Troligtvis står tiden egentligen stilla!
Vi har hittar på ett mätbart flöde för att stilla vår hunger.
När vi föds rullar hjulen långsamt igång likt ett ånglok.
I tonåren lämnar vi perrongen och senare skenar tåget vidare mot det oundvikliga slutet.
Aldrig stannar vår uppfattning av tidens förkortande av.
Vi reduceras i våra möjligheter till att befinna oss i ett nu.
När vi var små fanns allting i framtiden...

Klockan 11 minuter över 11 på förmiddagen, den 30:e September förra året köpte jag färjebiljetten som skulle ta mig ur landet och tillbaka till Schweiz.
Jag hade gjort resan så många gånger att det nu började kännas som rutin. Dock var situationen annorlunda denna gång.
Vid dom tidigare resorna hade jag återvänt till något, denna gång lämnade jag mitt hus i Sverige för att försöka klara mig ute i vida världen på egen hand.
Trött och utbränd och med kroppen värkande griper man sig an projektet.
I bloggen ser man resultatet.

Visst, det skulle kunna fungerat om jag: Varit fysiskt och psykiskt starkare, haft en fungerade relation, haft kapital (likt dom flesta som åker till detta land), haft ett arbete/utbildning som snabbt genererat detsamma, etcetcetc... Listan kan göras lång och fantasifull!
Men i mitt fall var tron starkare än självbevarelsedriften.
Under år av fullständig vilsenhet kunde jag tro på vad som helst.
Jag borde väl hittat Gud eller nåt liknande för att underlätta sökandet efter vägen, men jag hittade bara - mig själv! Denna klyscha...
Längtan efter kärlek och att tillhöra fick chansen att komma upp till ytan igen, mitt egentliga sökande!
Sedan lång tid tillbaka hade jag skiljts från min flock och planlöst irrat...
Min övertro på förmågan som solitär. Min naiva syn på ekonomi. Min envisa längtan efter livskvalité. På nåt vis gav alla delar ingredienserna till den trollbrygd jag behövde förtära för att få klarsyn.
Schweiz och mitt liv där var en dröm. Tron på denna dröm gjorde den inte mera verklig.
Sakta utkristalliserades sanningen att jag inte skulle klara det!
Så fort insikten slagit rot började allt falla på plats.
Det blev så tydligt att det jag sett som min vardag varit en illusion.
Den mentala resan tillbaka hade börjat.

Efter att ha kommit tillbaka till mitt hemland igen efter alla stormar känns det underligt fast naturligt ändå... Jag hör ju egentligen hemma här.
Inte bland dom förbannat stressade Schweizarna!
Men, inte en dag passerar utan att jag tänker på hur det ska gå för den där lilla tjejen.
Hon som nästan var min dotter...
Fan också!