uppkopplad-inloggad-utbränd

Ok, jag måste erkänna det.
Jag har jobbat svart! Emottagit betalning för arbete utan att erlägga tillbörliga samhällsavgifter.
Utomlands till och med...
-Hehe, nobody in Switzerland declares all they earn! Säger hon som jag delar lägenheten med. -I declare one out of four massages I do, and I guess that´s a pretty normal rate here.
Å där går jag omkring med mitt självpåtagna svenska ok, och känner att det svider nånstans långt bak i samvetet.
Eller? Är det janten? Eller är det rädslan att nån myndihetsperson ska komma och knacka på dörren och ställa mig till svars?
Hur många i Sverige skulle betala skatt om det var frivilligt?
Hur många skulle hålla sjuttio på landsväg, om det inte fanns några poliser?
Jag täpper till samvetet med gamla trasor och ser till syftet.
Jag behöver pengarna! Jag har två hyror jag måste betala. Jag har valt en dyr livsstil och försöker klara mig från den ekonomiskt svages perspektiv...
DÅ MÅSTE MAN JU FUSKA!!!



Jag övervägde mina chanser i Sverige.
Jag var utbränd, med en "tidsbegränsad sjukersättning" som var på upphällningen. Försäkringskassan hade börjat skramla med kedjorna och redan skickat mig till utredning med arbetsprövning.
40000 kostar det skattebetalarna (vilket givetvis innefattar bidragstagare) att utreda en utbränd på typ Sofiahemmet eller vad fan dom hette.
Ett beställningsjobb. Ett företag som säkerligen profilerat sig som kapabla att leverera en kvalitetsprodukt till försäkringskassan.
Jag planterade ett symboliskt frö där...
Sorterade etiketter, gick med pendlande armar framför sjukgymnasten (fastän jag hellre skulle, hmmm).
Produkten sade att jag troligen hade en utmattnings depression fast säkert skulle kunna jobba "lite"...
Då sade hon som jag i tidigare inlägg kallade "Britta", att nu får det vara nog. -Jag märker ju på dig att du mår skit av utredningen.
Vi får klara oss ändå (ehh, jo hon hade ju pengar och hade betalat allt tidigare, så vad vore skillnaden).

Två veckor senare var jag tillbaks i Schweiz, och efter ytterligare några veckor small det till och relationens första riktiga haveri inträffade.
"Britta" stod inte ut med att betala allt längre. Hon fick panik! Jag åt för mycket, jag körde bil för mycket, jag var för dyr.
Väl tillbaks i Sverige börjar man begrunda situationen.
A-kassan var beräknad på en halvtidslön.
Socialbidrag,ehh, jag bor i ett hus(sommarstuga med torrdass) och har en bil - alltså inga pengar.
Droppen kom när jag insåg att min sjukpenninggrundande inkomst var 0kr...
Jag lämnade a-kassan.
Jag lämnade samhället.
Jag lämnade tryggheten.
Jag började fatta hur det faktiskt är för dom allra flesta människor på den här planeten.
ALLT, beror på din förmåga! Har du ingen förmåga, då blir det inga kanelbullar till kaffet!

Arbetsförmåga...?
Arbetslinjen gäller...?
Ska jag suga av nån mot betalning, så att jag åtminstone har gjort ett hederligt dagsverke?
Mitt i medelåldern ska jag behöva upptäcka att all min sociala trygghet inte existerar.
Detta efter att ha fått diagnosen utmattningsdepression..!
Så kom igen då för helvete!
Ni som går på Utbrändas riksförbunds årliga möte.
DET ÄR ARBETSLINJEN SOM GÄLLER!
Men det går...
I juni gjorde jag sexdagarsveckor á nio-tio timmar per dag.
-Rör dig - jobba fysiskt, sa läkaren, -Det händer saker i kroppen och psyket då!
Visst känner man inte så mycket, visst är man trött. Men varför ska man känna efter hur jävla deprimerad man e?
Jag är hellre för trött för det.
Kroppen är svag, man felbelastar, jag får muskelinflammationer och vaknar på natten av värken i axlarna.
Men det finns något annat...
För en som är uppväxt i ett blomstrande sjuttiotal där samhällelig trygghet var en självklarhet.
Där sexualkunskapsläraren sa att alla penisar var lika stora. Vi e alla jämlika och solidariska!
Där man använt a-kassan för personligt självförverkligande, kan jag bara säga: Jag gick i fällan!
Tryggheten är en myt!
Efter åren av pendlande mellan två länder som jänkarna inte kan skilja på står det mer och mer klart.
Det finns ingen social trygghet!!! Systemet i sig själv är destruktivt.
Att lita på att samhället ska lösa ens problem i händelse av kris är kollektivt självmord.
Den enda sanna tillfredsställelsen är att inte få hjälp av något system!
Ingen som lever i Sverige kan få uppleva denna tillfredsställelse.
Att verkligen fucka upp livet - och överleva!
Givetvis talar jag här om extremer, jag vet att det finns folk som inte kan.
Men det svenska systemet har fått folk som kan, att tro att dom inte kan och detta borde vara något slags brott mot mänskligheten.
För hur är vi människor funtade?
Har vi utvecklats under ett par miljoner år för att sitta hemma framför tv:n eller datorn hela dan och vara utbrända? Eller, har vi utvecklats för att överleva...?
Så - jag jobbade svart. Det är mitt sätt att försöka överleva.
Förra säsongen var jag inne i systemet ett tag, jag har ett schweiziskt pensionsförsäkringsnummer. AHV - Schweiz heliga ko!
Mentalt har jag dock inte vågat gå hela vägen - än.
Om jag ska jobba som freelance i detta land måste allt stämma. Alla formulär rätt ifyllda. Välja rätt bland tvåhundra försäkringskassor.

Utmattningsdepression: svårt att fatta beslut, låg stresströskel, återkommande förvirringstillstånd, panikångest, yrsel, hjärtklappning, muskelkramp...
Problem med siffror, klockslag, namn, skriven text, formulär.
Jag förlorade just det som jag brukade referera till, som min familj - ensam i ett främmande (?) land. Jo, jag kan nog klämma fram ett psykotiskt tillstånd om jag håller på.

Tur att jag tillhör en ras som utvecklats under miljontals år, till att överleva.