Jag får inte luft och den gamla välkända paniken kommer krypande. Famlar med armarna för att freda mig från angriparen men viftar bara blint i luften.
Ska jag resignera? Har jag några val?
Är jag en sån där tuff överlevare som jag ibland (åtminstone förr i tiden) skröt om?
Jo, det fanns en inre styrka i slutet av veckan. En känsla av att det kanske finns en chans att allt ska ordna sig.
Visst kommer jag att få jobba, det är jag fullt medveten om men...
Ni vet, en liten bubbla av jävlar anamma bildas i bröstet och ger dig en riktning.
Jag var på jazzkoncert med Marie i fredags kväll. Vi satt nästan på scenen. Ett kul ställe som var inrett med ett hundratal omoderna loppissoffor.
Kanske inte så effektivt i publikhänseende, men det gav en flärd av kulturinstitution - vilket det också var.
Det är nåt visst med att se schweizare släppa loss...
Eller åtminstone försöka.
I Sverige har vi ju alltid haft fyllan som hjälpt oss på traven i stiffa situationer. Schweizarna har inte denna hjälp.
Visst ballar det ur här på fastnacht och vissa helger, och det blir lite "svenskt"... Men det tillhör undantagen.
Fyllona sitter på kvarterskrogen och surar till matronan slänger ut dom. Fast allt detta är i jämförelsevis mycket liten skala.
Gubbarna (i min ålder off course) på scen stod och juckade återhållet.
Alla var duktiga musiker men det ville liksom aldrig lyfta.
Visst applåderade publiken på rätt ställe mellan solona, men ändå - nej det var inte bra.
Men man kan ju inte sitta hemma!
Jag snor runt i sängen och famlar efter min nappflaska och försöker få i mig en klunk vatten.
Fy fan!!! Jag befinner mig i helvetet.
Här gäller det att koncentrerat ta stegen i rätt ordning.
Hostan - nej, jag accepterar den inte och istället evakueras lungorna spontant via näsan.
En total smärta håller mig fast, hjärtat hamrar på i bröstet: hundratjugo i vilopuls, det var väl en smula högt..?
Magmusklerna ömmar efter all hosta, jag kan knappt röra huvudet...
VARFÖR JUST JAG ???
Eller rättare sagt, varför inte? Jag är ju aldrig sjuk, det är ju problemet. Ren ovana...
Feber har jag inte haft på år och dag, så var glad!
Efter att jag brett mackor och packat nötter,choklad och dricka bar det av upp på berget igen.
Denna gång skulle Churfirsten besegras.
Välorganiserad vandring.Amatörgeologen i mig får ståfräs i så många avseende eftersom dessa berg innehåller allt.
Att bergen är gammal havsbotten är ju fascinerande i sig, men hur sten kan knådas som en deg till liknande formationer är svårt att begripa.
Östra delen kan utan större fantasi liknas vid en rulltårta där bergarterna nästan beskriver ett helt varv, och man tydligt ser lager för lager.
Men från Wallensee-sidan kommer man inte upp utan klättring och jag vill bara vandra.
Längs fält av kalkstensskärv tar jag mig upp till foten av den i stort sett lodräta bergskammen. Erosionsmassorna bildar sluttningen ända ner i sjön och fortsätter troligtvis ända ner till botten av den.
Vissa fält är färska nog att inte kunna binda vegetation och vänder man blicken uppåt kan man nästan pussla in vart klippblocken suttit fast en gång i tiden.
Och förresten, hur längesedan var denna gång?
Hur ofta kommer ett hundratons klippblock farande?
Helt plötsligt känns det som om hela bergssidan kommer att rasa ner över mig och jag drar mig åt sidan för att inte utmana någon kaosteori!
Sceneriet är just - helt fantastiskt!Man befinner sig i något slags akustiskt vacuum där allt ljud kastas mellan klippväggarna.
En och annan Gems sprintar förbi och jag fattar inte hur dom kan få fäste på det lutande underlaget. Själv kan jag bara mödosamt hasa mig fram.
En och annan senig schweizare kommer förbi med cykel på axeln.
Jag känner mig gammal och lätt provocerad när dom senare skumpar förbi på väg ner för den obefintliga stigen, där jag focuserar på att sätta fötterna utan att snubbla.
Förbannat!!! Hur i helvete har jag blivit sån här?
Det var ju jag som kastade mig ut för branter... Det var ju jag som försökte tänja på gränserna för våra fysiska lagar..!
Nu stapplar jag! Detta kan bara inte tolereras.
En pensionärsgrupp drar förbi - Grüezi! - full packning och Nordic Walking stavar...
Jag ser efter dom där jag mumsar på min mackor.
Jag kommer att få jobba hårt!
En sak som jag saknar i Sverige i fall av sjukdom är förkylningscoctails.
Jag har frågat på Apoteket men bara fått huvudruskningar till svar.
Jag vet ju att det är tradition.
I Sverige är vi hemma då vi blir sjuka - vi har ju försäkringskassan.
Här nere drar man i sig nåt som tar bort symptomen.
Men det är gött!!!
Ponera att du känner dig dödsförkyld (och du är man).
Du löser upp en brustablett i en kopp hett vatten, sörplar i dig denna lösning. Efter en halvtimme är du redo att gå på dans...
Likt ett mirakel!
Helgen är räddad. Jag kan fungera hjälpligt.
Handen som kramar kring min hals lossar så sakterliga greppet.
Solen bryter igenom molnen...
Vem var jag nu igen?
Det är mycket som ska ordnas denna vecka men jag orkar inte nu!
Dom ville att jag skulle jobbat igår...
Riva utställning - orkar inte.
Måste vila ändå...
Har jag schweinegrippe, håller en gris på att bildas inne i mig?
Nja... Ska bara vila.
Koppla av!
Ruhe!!!
Det är denna unges fel - alltihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar