onsdag 18 november 2009

DECO = dekorblogg

Ibland när jag jobbat tidigare har jag alltid tänkt att det jag bygger ska hålla i ungefär tusen år.
Jag har så till den milda grad lagt ner min själ i arbetet att det känts som att dra ut en tand varje gång man lämnar bort något eller avslutar ett projekt.
Utmattningen!
Detaljerna snurrar hela tiden i huvet, vinklar, finish, montage...
Kunde det ha gjorts bättre, hur skulle ett "proffs" (ursäkta jag vet...) ha gjort ect. ect. ect.
Materialen skulle vara dom riktiga, tunga, substansiella orginalmaterial.
Ytbehandling, besvärjelser...
Hela tiden denna förbannade strävan mot en annan tid och tänkande.
Ouppnåelig perfektionism!

Kan man göra nåt "på riktigt"? Och hur skulle det i så fall ta sig ut?
Tex. att bygga en bil i gips vore ju opraktiskt i dom allra flesta fall, men ska man inte köra den vad spelar det då för roll.
Vår värld är ju nu så sjukt funtad att det är enklare att ta en riktig bil och använda den till något som den egentligen inte är avsedd för än bygga ett objekt att ersätta bilen med.
Så kan det ju bara funka i en värld som lider av ett sjukligt resursöverskott!
Jag har dock blivit en smula korrumperad. Visst retar det mig när dom kraschar "riktiga" bilar i filmer. Särskilt om filmen är dålig, då blir det ju dubbelt slöseri.
Men det är nåt i mig som börja tycka att det är åtminstånde lite ok.
Sen jag började jobba på SLS här i Schweiz har jag insett att det finns en medelväg.
Det mesta som byggs där är fejk, fast inte allt.
Ibland seglar hantverkarens lyckliga fe ner och vill att saker och ting ska vara på riktigt.

Sist byggde jag ett stånd som skulle användas utanför anrika Cafe Schober i Zürich, att sälja rostade kastanjer ifrån. I smedjan fick jag göra romantiska krusiduller och ornament. Hetta upp och linolja! Det är något visst med glödande järn - det är liksom kompis med jordens medelpunkt och våra bultande hjärtan.
Men - egentligen var ju det också fejk! Det skulle se ut som om det var gjort för hundra år sedan, fast i riktiga material.

Förra veckan satte vi en mässmonter som skulle illustrera "efter översvämningen" för något
katastofföretag och i våras byggde vi lite fejkade artdeco prylar för Glattcentrum.
Att limma ihop latex för att få det att se ut som lera, eller att mdf nästan kan se ut som vad som helst, börjar kännas ok.
Till och med när jag själv bygger om åt folk börjar det kännas ok att inte använda dom "riktiga" materialen.
För vad fan spelar det för roll om golvlisten är av trä, eller folierad mdf.
Det är ju enklare att måla en folierad mdflist till att se ut som trä, än att hålla på och grunda, mellanstryka och fan och hans mormor...
Dom flesta "kunder" skiter ju egentligen vad det är du skruvar upp, bara det ser snyggt ut.

I somras jobbade jag åt en kund som tillhörde det motsatta lägret.
Hon fällde sin egen skog, sågade upp till plank och renoverade huset.
Det är klart att har man denna attityd kommer ens själ alltid att finnas kvar i väggarna.
Bombarderas materialet med så mycket tänk, stannar alltid lite kvar.
Det känns om inte annat när man river, riktigt byggt tar hundra gånger längre tid att riva.

Sorgen med att bygga dekor för film eller varuhus är ju att väldigt lite sparas.
På den tiden jag hade ambitionen att arbeta konstnärligt insåg jag att det var svårt att bibehålla det man gjort.
Jag gjorde ju aldrig några offentliga utsmyckningar och det är väl egentligen dom enda saker som varar.
Även om jag byggde i stål och "riktigt trä" prydde mina prylar mest återvinningens kontainrar. Men så är det ju när man jobbar med mässor och reklam. Kapitalet saknar tidlös lånsiktighet...

Det ju förhållandevis dåligt betalt att jobba med detta, men jag gillar det ändå.
Fastän jag tjänar det bubbla på att bygga om hos folk i egen regi kan decoflärden ta över lite av det ekonomiska bortfallet.
Sen får jag ju tillfälle att jobba ihop med Schweiz version av Lisbeth Salander, vet kan säga nej till det???
Så, varför sitter jag här och gnäller över dessa fenomen, ingen nu levande människa har väl tid att bry sig om materiens verkliga värde.
Nu när klimatförändringen är på modet så bygger vi med ekologisk mdf.
På åttiotalet hade vi byggt med kärnvapensäker mdf, eller mdf som räddade valar.
Fan vete vad det blir för mdf när klimatvågen blåst över.

Masonit kanske! Masonit: Pressad skit!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar