Hur gör egentligen vanliga människor för att få vardagen att fungera?
Hur många procent av någon slags befolkning vaknar vid fyratiden på morgonen och undrar om dom egentligen inte håller på att mista förståndet och att allt egentligen är en illusion?
Kan man få en siffra på detta?
Jag har gjort det vid minst ett par tillfällen...
Då jag senast befann mig i Svea rike utsattes jag, efter en två år lång väntan för en neuropsykiatrisk utredning.
PÅ svenska så betyder detta att man vill kolla om jag har ADEHÅDE eller ej, fast det låter ju fan så mycket häftigare med neuropsykiatrisk undersökning. Mer proffsigt på nåt vis.
Detta föranleddes av en av alla dessa läkarbesök där jag på något vis försökte få reda på vad det EGENTLIGEN var för fel på mig. Jag nöjde mig aldrig riktigt med diagnosen utmattningsdepression. Den skiten hade jag hört i åratal... Men hur länge är man utmattad? Man måste la ha vilat klart nån gång?
Den nya läkaren tyckte att jag inte kunde sitta stilla med fötterna och undrade om jag hade adhd. -Vet la´nte jag, snäste jag av henne... Hon log belåtet. -Han har adhd! tänkte hon, -Jag har löst det, EUREKA!!!
Utredningen drog igång en massa skit i skallen och inte nog med att testerna var stressande på just dom punkter där jag var som känsligast. Man började ifrågasätta sitt självberättigande.
Mycket obehagligt! Kanske hade jag varit galen hela livet utan att veta om det? Kanske hade alla relationer till psyksjuka brudar man haft, bara varit guds sätt att tala om för mig att jag egentligen själv behöver komma in på hospitalet?
Många tidiga morgnar där i Harestad när stjärnorna spelade utanför mitt fönster, låg jag och funderade på om jag inte redan var galen.
Jag hade ju haft JÄTTEKONSTIGA tankar FLERA GÅNGER..!
Testerna för mitt arbetsminne var rena mardrömmen - min absolut svagaste punkt efter min mentala krasch.
Att minnas tre bokstäver efter att ha subtraherat siffran tre från ett givet tal under ett antal sekunder. FUCK OFF!!! Funktionen huvudräkning existerar bara inte längre för mig. Och mitt korttidsminne kommer jag inte längre ihåg om det funkar eller ej.
Hur många gånger har jag inte tragglat mig igenom en bok för att i sista kapitlet tycka mig känna igen den där upplösningen. Eller lidit mig igenom en seg film bara för att i slutet förbanna att jag inte kom ihåg att jag redan sett den.
Att minnas, namn, siffror vissa speciella kombinationer av text/siffror, är för mig en omöjlighet. Hur många gånger har jag inte kraschat visakortskoden eftersom jag glömt den.
Under en period hade jag tre kort med tre koder, fy fan...Terror!
Däremot kommer jag utan problem ihåg alla elvasiffriga bankkontonummer och telefonnummer som jag hade sedan före jag säckade ihop.
Men nä, jag tror inte jag har adhd. Jag tror inte ens på adhd som form.
Ingen människa är den andra lik, och det är bara samhällets sjuka klassificeringsbehov som frammanar dessa termer. Vissa personer kan säkert känna trygghet i att ha en stämpel att sätta i pannan, men risken för sjukdomsvinster är stor.
Min ex var sexuellt utnyttjad av sin far sedan barnsben, sen dog gubbfan! Traumat det skapade har delvis förstört hennes liv. Men, den största förstörelsen ligger i att det ger henne en orsak att skylla allt elände som hon själv skapar, på andra.
Världen och människorna är onda och vill henne ont, DÄRFÖR kan hon aldrig njuta av livet.
Men är det så? Blir vi förprogrammerade robotar (roddbåtar)bara för att vi genomgår svåra händelser? Upphör allt ansvar för vårt liv och vårt eget välbefinnande bara för att andra är galna och gör oss illa?
Jag tycker inte det, fast jag är ju inte traumatiserad.
I alla fall inte på det viset.
När en räkning dimper ner i brevlådan sätter det igång för mig! En klump bildas i bröstet som i bland sjunker ner i magen och tar formen av någon slags kramp. Ett lätt illamående tar mig i sitt grepp och man landar i paniken.
Grunden har väl alltid varit att jag alltid haft för dålig ekonomi. Tjänat för lite pengar helt enkelt. Men en av anledningarna är ju också att jag alltid varit ostrukturerad i dessa ting och aktivt motverkat att lära mig det ekonomiska systemets allra enklaste spelregler.
Jag befinner mig fortfarande där, fast jag har beslutat mig för att arbeta så mycket jag kan för att åtminstone försöka att alltid ligga på plus, å mota Olle i dörrn, liksom.
Men för andra verkar det så enkelt att få ihop det. -Men du gör ju bara så, och så, och så, och så sätter du det i en pärm och sen...
Framtiden kommer på tydligaste vis tala om för mig om jag gjort rätt som kommit hit till detta land. Med mina svårigheter att ta till mig skriven information, siffror, ordning och reda...
Hade jag varit smart hade jag varit chef ett tag nu med fallskärm och redan haft ett fett konto i landet.
Min dumme fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar