Den stora Mythen...

Kämpar mot trötthet och ångest den första timmen. Precis som vanligt!
Varje steg är ett darrigt prövande, på vilket ingen normal människa egentligen skulle förlita sig.

Men nu var det ju det där med normal..?

- VAR NORMAL! Röt alltid mor till mig, när hon tyckte jag bar mig åt.
- Nu ska du ta och lugna ner dig, sa barnflickan när jag var mindre.
- Jag tyckte inte du kunde sitta stilla med fötterna, sa adhdläkaren för ett par år sedan. Så det har ju bättrat sig!
Dom spralliga fötterna darrar vidare längs den steniga stigen.
Det är som att gå upp för en trappa i ungefär en timme. Det är ju svårt att jämföra, men just då man fått in rytmen är det nån jävla sten som rullar undan så man måste parera med fara för sitt eget liv.
Dom häringa pensionärspromenaderna är något jag tvingar mig själv till.
Jag skulle mycket hellre sitta hemma i lägenheten och glo på en olagligt nedladdad film, än att masochistiskt lyfta blicken för att försöka se slutet på eländet. Nej, det är bara till nästa kurva.

Men jag måste!
Jag kan inte acceptera att min kropp blir slö den också.
Eftersom mitt sinne rinner bort, måste jag på något vis kompensera.
Varje sak jag glömmer måste motivera mig till att ta ytterligare ett steg.
Varje huvudräkning som bara leder till yrsel måste få mig att lyfta blicken ännu en gång och plågat inse att det är ganska långt kvar.
På något sätt måste det gå att hitta tillbaka till ursprungsmänniskan som finns där inne. Jag rotar bland generna och tar mig ett par tusen år tillbaka till den tid då man bara måste. Annars var det slut!
Tiden innan försäkringskassan...


Fast jag får stanna ofta.
Dricka en slurk, knapra i mig en näve mandlar, betrakta.
Molnbasen sjunker, fan också!
I söder har ett par toppar försvunnit, men det är en åtta - tio mil dit och jag bör ha en marginal på femhundra meter när jag kommer upp, bara inte orken tryter.
Men det är detta som är tricket!
Jag vet ju att den inte tryter. Jag vet att kraften kommer ju längre jag håller på.

Det är därför man måste! Belöningen utbetalas i lättare steg.
Trots att syret försvinner mer och mer för varje steg går det lättare och lättare.
Snart börjar skidsäsongen och jag tar hellre mjölksyran nu på den branta stigen, än sen när jag kört en timme och betalat sexti chf för liftkortet.
Jag vet ju att jag troligtvis aldrig kommer att kunna bli lika stark som jag en gång varit, men man kan ju dra ut på det.

Farsan ska byta höftled i övermorgon. Han har varit förbannad på att han inte kunnat jobba på mer än ett halvår.
Han är åttitre!
Han lägger inte av.
Jag ger mig fan på att så fort den nya kulan är inmonterad kommer han att vara på väg till Rabalshede eller Sjöbo eller nån annan marknad där han kommer stå hela dan i kyla å regn.
Jag har försökt, men jag fixade inte en hel dag. Fick gå och sätta mig i bilen.
Men det verkade inte som om dom där tiotusenåriga generna räckte till mig utan jag fick någon ny, svagare sort. Lättgener!

Att fundera på hur normal jag var gav jag dock upp för länge sedan.
Morsan hade sitt! Problemet var bara att ju mer normal jag borde vara, ju mer gick strävan åt andra hållet.
Hade hon rutit: -VAR ONORMAL! Hade det kanske gått bättre.
Då hade hon lurat mig till att få till det utav helvete, säkert.
Men om sanningen ska fram skyller jag min mjuka hjärna på henne!
Inte direkt, men indirekt misstänker jag att det funnits mycket mentalt svaj på hennes sida. Inte uttalat men mer som en känsla.
Vissa av kusinerna minns jag som skumma typer, utom favoritkusinen innan hon blev missbrukare i tonåren (?!).

Bakom klipporna ligger snön tjock och i tövädret vare sig bär eller brister den. Varje steg seglar omkring och mina kängor är avsedda för allt utom snö.
Men det är en kort bit.
Förra gången jag var här uppe, var i sällskap med den enda person som kommit sig för att besöka mig i detta land.
Fast då var det vår och bitvis stekande sol!

Nu viner vinden och för med sig små vattendroppar från den sjunkande molnbasen. Två andra vandrares hund försöker attackera innan han förstår vem jag är.
Alpkajorna seglar, dom riktiga hängglidarna!



Men det var som jag trodde, vädret sjunker minut för minut och det blir till att dra i sig en macka och vända om. Jag är inte klädd för ösregn.

Nerför blir det kallt om den svettiga ryggen.
Varje steg måste planeras i den ökande fuktigheten.
Mitt senaste discbråck gjorde min högerfot till ett osäkert kort och när man minst anar det finns den bara inte där längre. Och eftersom jag beträtt förbjuden mark och dom därför tagit väck alla kättingräcken, blir det fria fallet ett par hundra meter om man inte ser upp.
Förr kunde jag kasta mig ut i luften och alltid lita på att jag likt en katt landade på fötterna. Jag såg mig som en latent circusakrobat. Nu rör jag mig mer likt en clown och kollar varenda sten. Storlek, vinkel, beskaffenhet...
Hunden som burit sig så ovänligt åt på toppen övergav sina tanter och tyckte det var mera spännande att följa med mig ner. Vi blev vänner!




Jag måste lägga energi på att minnas känslan av alla nerfarter. Hur lätt det är att andas, hur armarna svänger.
Man vänder sig om och tänker: - Det där var la inget!
Illamåendet och andnöden måste förträngas, det har man aldrig känt.
Snabbt sorteras intrycken och lagras (i min hjärna tämligen kortfristigt) för att tjäna som sporre nästa gång en osynlig hand kramar runt ens hals...

Fast mycket måste förändras innan jag kan andas som en fri man.
Både för mig och för någon annan - som jag inte känner än...