söndag 8 november 2009

En tid är slut - då börjar en annan.

Frustrationen över att inte kunna flyga hängglajder på en månad börja göra sig märkbar.
Som gammal gubbe ska man ju nöja sig med ett pipstopp på söndagen för att komma i form och sedan landa med ett tjockt läderband i en fåtölj och sjunka in i någon annans fantasier.
Men, jag e alldeles för onormal. Jag röker ju knappt ens...
Sen blir man lätt sittande så där på helgerna med ett busslass ursäkter om just VARFÖR man
blir sittande där.

Jag försöker ta lärdom av min sambo.
Hon sitter fantamej inte på röven i onödan.
Jag vet ju att jag inte kommer att bli nån gigathlon, triathlon, marathlon - senig gubbe.
Men let´s face it: Jag är förtisex! Jag har väl inga direkta anlag för att bli fet. Men jag har anlag för att bli trött och vara lat och detta kan man inte ta lätt på.
Idrottsmänstypen har en förmåga att se ett möjligt resultat och ha detta som motivation att slita och kämpa.
Dom flesta vinner ju inget utom just deras egna tillfredsställelse att ha försökt.
Jag befinner mig alldeles för mycket i nuet för att kunna jobba i blindo för ett avlägset mål.
Varje gång jag ger mig ut på något som ska föreställa fysisk aktivitet, är alltid den första timmen rena tortyren.
Jag mår illa, har huvudvärk, gäspar, svettas som en gris och får kämpa för att bara inte sätta mig ner och lägga av...
Intellektuellt vet jag ju att detta är ett övergående tillstånd. Men i stunden är det fyllt av ett sådant obehag att jag lägger mer energi på att ignorera obehaget än på den fysiska prestationen.
Sen, efter ett tag, säg en timme eller lite mer, så släpper det.
Alla obehagskänslor försvinner och det känns som jag kan hålla på hur länge som helst.


I Schweiz är en praktisk träning för medelålders gubbar med mina nojjor att vandra i bergen. Så jag gör det med jämna mellanrum (en gång om året).
Jag har ju också nån slags hängup på moln, och här kan jag ju göra nåt som tex är omöjligt i Sverige. Jag kan köra bil eller vandra in i molnen.
Det får bli substitut för flygeriet.

Idag suktade jag efter molnen.
Jag tog bilen och åkte till Amden, en liten skidort en halvtimmes väg med bil.
Min första tanke var bara att knalla upp till molnbasen och bara suga in ...
Men början av vandringen var så jädrans jobbig att jag hamnade i nån slags koma och bara rantade på.
När obehaget började släppa kändes det inte som jag fått nog.
Det är nåt visst med att vandra in i en dal som man inte kan se slutet på.
Ju högre jag kom ju tydligare kunde jag skymta snögränsen, så då måste jag ju vidare.
Jag hamnade till sist i en lättare snöstorm vid en liten, för säsongen, igenbommad alp under en stor klippa.
Höjdmätaren sade fjortonhundrafemti meter och klockan sade halv fyra, så om jag ville ner innan det skymde var jag tvungen att vända om.
Vet inte om jag behöver berätta att jag inte mötte någon annan på denna vandring. Schweizarna går inte ut i detta väder. Dom tycker det är skitväder.
Jag som är uppväxt vid västkusten i Sverige, tycker bara det vackert.
Till och med förra året när jag var tvungen att köra snöslunga när jag kom hem efter jobbet varje dag, gillade jag det.
Vintern är en vacker och positiv tid här i Schweiz, och passar mig utmärkt just nu.
Efter alla år av skit känner jag ganska mycket för en vacker och positiv tid.

6 kommentarer:

Helena Looft sa...

sådärja, nu har jag läst ikapp ... marmeladmackan ser god ut!

jls sa...

de e honing juh! men fattaru vicket jobb det e och få med bägge händerna på bild, när man plåtar själv..? Tog säkert en halvtimme i anspråk. Vad är det som driver mej?

jls sa...

PS. jag har inte kameran i munnen!

Helena Looft sa...

haha, det tänkte jag inte på. men nu måste du ju berätta hur du gjorde, eller är det en yrkeshemlighet? & honing, ja, nu ser jag. och chokolad?

jls sa...

det är sånt som hollywood å jag kan. å tänk att man kan diskutera en honungsmacka på nätet? Fantastisk tid vi lever i!

Helena Looft sa...

jag diskuterar bara triviala ämnen på nätet numera. orkar inte bli osams med folk, det tar så mycket tid och energi ...

Skicka en kommentar