tisdag 17 november 2009

Drar in vårluft...

Otroligt.
Kollar klockan genom köksfönstret, men den går fel!
Måste börja ta i lite pappersarbete.
Jag gick ner till kommunalhuset (gemeindehauset) i t-tröjan nyss! Sjutton grader i skuggan...
Så kan det vara här. Bara solen tittar fram kommer värmen.
I skrivande stund sitter jag i samma tshirt på takterassen.
Solen kommer och går så det blir inte så där inihelvete varmt som jag ogillar extremt mycket.


Innan jag kom till Schweiz tror jag aldrig att jag varit i ett kommunalhus.
Vad ska man där å göra i Sverige?
Runt Falkenbergs kommunhus snek man ofta eftersom farsan åt lunch där i närheten då han hade affär i stan. Annars vad det väl inget.

Här ränner folk dit titt som tätt och det är liksom i kommunalhuset allting sker.
Man betalar skatt där, ansöker om dessa miljoner olika tillstånd man måste ha i detta land om man tex. vill snyta sig.
Beställer parkeringsplatser, anmäler inflyttning (som i mitt fall) etc etc. Man kan tom gå dit för att få tips om evenemang och konserter odyl.
Detta kan man kanske göra i Sverige med, men som sagt jag har ju aldrig vart där inne...

På invandrarkontoret här i Wald praktiserar miss World, om man skulle fråga mig.
Man skulle nästan kunna tro att hon härstammar från Sverige, med sådana ädla anlag men så är troligtvis inte fallet.
Jag är ju fortfarande turist i landet och kommer väl inte att vara officiellt här för än om ett par månader.
Ett företag har lovar att fejkanställa mig så att jag kan få arbets/uppehållstillstånd men sen vill jag köra eget, annars blir det för lite klirr i kassan.
Jag e för gammal för att vara anställd. Dom förbannade oranga kuverten man får på posten i Sverige visar ju bara på att man får förbereda sig på att börja samla burkar och tomglas när man når pensionsåldern.
Så, detta vill jag inte!
Här på taket hade jag mycket väl kunnat tänka mig att sitta när tiden är inne. Wald är ett mysigt ställe.
Men jag tänker inte spekulera i framtiden. Det är idiotiskt...
Kan jag bara ha en liten buffert får jag vara nöjd, för rik kommer jag nog aldrig bli.
Rik på pengar alltså, det andra fixar jag nog.
Det är ju inte så att jag tänkt att leva ensam resten av livet om nu någon skulle ha fått för sig det.
Visst är man en smula avskräckt nu då man just håller på att skrapa av skorna efter att trampat i en riktig koblajja.
Men livet går ju vidare.
Mina känslor för Xet har ju svalnat ordentligt det sista halvåret så att man tom. skulle kunna tänka sig att peta på en varelse av kvinnligt kön igen.
Där för lägger jag ju märke till saker som den däringa praktikanten.
Dock är ju alla man lägger märke till unga nog att vara ens barnbarn, så det blir nog till att kalibrera brudradarn en smula innan man kan lite hundraprocentigt på den.
Jag jobbar ju nu tämligen konsekvent för att få ett socialt nätverk här nere, som inte är baserat på föredettingen som det var tidigare.
När jag lever i en relation blir dom flesta andra kvinnor ointressanta, och visst kan jag flörta till det, men mitt intresse är extremt ytligt.

Det tar lite tid att få igång maskineriet igen.
Att vara öppen och mottaglig för signaler och dessutom sända rätt signaler andra hållet.
Jag gillar det inte!
Därför dröjer jag mig kvar i relationer som skulle avslutats mycket tidigare.
Men man hoppas ju in i det längsta på att sanningen inte ska vara sann.

Men behovet av närhet kan ju aldrig ersättas av en dålig relation, då blir det ju bara fel och panikartat.
Närhet kan bara upplevas när två personer funkar tillsammans och accepterar varandras sidor hur knäppa dom än vara må!
Jag känner att det drar en smula under vingarna men det dröjer nog ett tag innan jag kan slappna av tillräckligt.

Sen måste jag ju sluta med dom där förbannade lyckopillren som jag får adhd av.
Som det är nu vill ju ingen ha mig, med så spralliga fötter.
Feets on drugs!

2 kommentarer:

L sa...

:-)
Du uttrycker dej bra!

jls sa...

Desamma!

Skicka en kommentar