Jag vet, det är bara att erkänna för det är en tydlig svaghet som inte gå att dölja.
Jag har förresten många svagheter, men den svagaste svagheten har jag nog för allt som rör sig genom luften.
Fascinationen sträcker sig från husflugor till stratocumulusmoln.
Molnen tror jag allt att jag får blogga om när andan faller på, för det kräver egentligen ett kapitel för sig själv.
Insekter, fåglar, flygplan, raketer! Pojkdrömmen...
Visst har väl många legat på rygg omgiven av ängsblommor en sommardag och funderat på molnen. Jag låg där och flög runt och igenom dom...
Hade jag varit en normal människa hade jag nog blivit pilot.
Jag hade focuserat strävat efter att nå mina mål.
Men jag har ju alltid varit en drömmare, så focuset har svävat omkring helt planlöst och aldrig fullt hittat sin riktning.
Men i förtiplusåldern var det dags!
Efter att jag tappat förtroendet för både min kropp och min själ fick jag till sist nog.
Nåt måste göras...
Jag hade en stor jävla segelbåt som bara låg och slet sina förtöjningar och skulle aldrig segla jorden runt under mitt befäl.
Båten såldes för att förverkliga en dröm.
Att ta flygcert ansåg jag i mitt utbrända tillstånd vara mig övermäktigt så det måste bli nåt enklare, gärna med ett fysiskt inslag.
Jag ville tvinga mig till självförtroende och försätta mig i en situation där jag var tvungen att göra rätt val för att överleva. Plus att börja lita på min kropp igen. Så.
Segelflyg: Jo det var häftigt, men att grillas under den ostkupan i ständigt brännande sol kändes omöjligt, jag får ju värmeslag en vårdag. Samt att man behöver en hel organisation, med groundcrew, bogserare och inte vidare fysiskt och dyrt och njaää...¨
Paraglider: Avskrevs direkt som livsfarligt! Jag var ju utbränd - inte självmordsbenägen.
Hade ju sett alldeles för många skärmar fälla ihop sig över huvudet på sina piloter på startplatsen.
Förlita sitt liv på en trasa? Huga!
Hangglider: Det enda som återstod! Dessutom anknytande till mitt tidigare seglarliv. Alurör, stårwire, och segelduk. Begripligt, stabilt och förtroendeingivande. Otto Lilienthals uppfinning.
Dessutom det absolut billigaste sättet att komma upp i luften. Saken var klar!
Drömmen om att nå mina moln skulle förverkligas via detta medium.
Skola uppsöktes och utbildning påbörjades.
Men... Ja, det är en annan historia som tar för lång tid att tala om här.
Tre år senare steg jag bokstavligen in i himmelriket.
I April var vi i Bassano. Ett Italienskt flygsportmecka.
Den enda dagen med vackert väder slogs portarna upp.
Jag startade och flög i två och en halv timme. Jag landade för att jag var trött, törstig,hungrig och sist men inte minst - mycket nöjd.
I oktober var jag där igen...
Hamnade i ett moln denna gång: http://www.vimeo.com/7094896 och det var ungefär som jag trodde, där i gräset för trettifem år sedan.
Men landningarna är min svaga punkt, så idag var det dags för övning...
BILDBLOGG!
Jo, det är ju det här med att gå upp tidigt...
Ehh, nä det är inte polisuniformen!
Schweisiskt molnhav - nebelmeer, anledningen till att man inte vill bo i en dal.
Flygskola som inger förtroende!
Oj bältet, nu igen...
Bygga hängglajder.
Alain kopplar hoppfullt in nappflaskan och tror han ska få flyga termik i slutet på November, HA!
Sne vind, bara å vänta.
Starten går över stock och sten.
Wallensee, på gränsen mellan St Gallen och Glarus... Våckert!
Skor för invigda! Man kanske skulle raka skallen och köra lite vit makt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar