Ett gott nytt - ja vaddå?

Sista arbetsdagen för i år är gjord.
Svårt att överblicka den grad av utmattning jag befinner mig i.
Vet bara att jag befinner mig i en mycket otillfredställande situation just nu...
Räknade att jag jobbat 192,5 timmar denna månad och detta endast kommer att leda till runt 3000 chf i handen när allt är betalt.
Fan!
Känner mig inte mindre utbränd när man går igenom detaljerna precis.
Har också fått tillbaka stressen vad det gäller min sömn... Vaknar med ett ryck nu igen!

Säsongen avslutades på ett av SLS kaotiska baustellen.
Som vän av ordning, tycker jag att det är jobbigt (och farligt) att snubbla omkring i 15cm avfall på golvet.
Fast på vissa ställen är det så.
Har väl också rörigt ibland, men när 3-4 olika firmor med olika verksamheter kör samtidigt, blir det för mycket.
Och ingen städar.


Monterade i alla fall min fejkade spis och funderade på hur lustigt det blir när någon på fyllan kommer att tända en brasa i den.
Då brinner hela restaurangen upp (eller ner, vilket man nu säger).
Det finns ju varken skorsten eller nåt annat adekvat.
Jag sa till min chef att det hade gått både fortare och varit enklare att murat upp en riktig spis som man kunde patinera, än att hålla på med sån här skit. Men är det deco så är det.
Man kan inte göra saker och ting "på riktigt", även om det både sparar tid och pengar.
Fast det blir ju enklare och billigare att riva.
Vi bygger inte för att det ska hålla, utan för att det ska rivas!
Men jag ger mig inte in på några moraliska grubblerier över detta ämne.
Jag är för gammal. Det får räcka med att jag e passiv medlem i Greenpeace via autogiro.
Hade jag varit 22 hade jag säkert gormat om detta falsarium.

Sen börjar jag bli rejält sne på Nadine som visar mindre och mindre respekt här i hemmet.
Kanske är jag småaktig, men jag blir förbannad när jag kommer hem och finner min enda julklapp urdrucken, och inte ens en lapp om detta.
Jag misstänkte ju att något var galet, för annars skulle jag ju inte ens vara här. Och med tanke på hur desperat denna tjej är efter män, misstänker jag att hon är besviken på att vi inte fått ihop det.
Vilken schweizisk kvinna skulle dela lägenhet med en okänd, 16 år äldre svensk man?
Endast en galen...
Så jag har alltså gjort det igen och bevisat för mig själv att det inte finns nån gratis lunch.
Världen är svart eller vit - precis som exet alltid sagt.
Och galna kvinnor är min specialitet!
1/4 av mina föredettingar har varit inlagda på mentalsjukhus och detta hade kanske varit ok om jag haft få relationer, men så är det ju nu inte.
Kan jag då bevisa att 1/4 av alla kvinnor är mentalt defekta?
Är detta empiriskt tänkande?
Jag hoppas fortfarande på att jag har fel!
- Äh, dom är ju kvinnor! Säger som flesta män, - ...det är ju en mentalsjukdom i sig, hehe.
Så efter förtiosex år på denna planeten, hur länge ska jag hoppas?
Men jag tänker inte ta upp detta med Nadine, jag tänker bara reducera hennes möjligheter till överträdelser.
Jag har ingen lust att vara tonårsfarsa till en lillgammal, dominant trettioåring.

Hur blir nästa år då?
Fantastiskt! Skulle jag vilja säga om jag inte vore så trött.
Det kan ju bara bli bättre, eller hur?
Läkningen efter en fyraårig cancersvulst kan få ta fart.
Jag hoppas bara att skadorna inte hunnit bli för stora och att det är upp till mig...
Försöker kravla mig upp på stranden.
Om jag tagit lärdom av Odyssevs skulle jag väl ta en kvinna över axeln och börja vandra tills folk frågade vad det var jag bar på.
Kanske där skulle jag kunna bli lycklig?

Fast i kväll är det nyårsfest nån stans i Hombrechtikon. Vet inte exakt var men det blir nog kul ändå.

Och grattis morsan - på 88 års dagen!

Förvirrs restips!

Ett oöverlagt beslut...
Jag slängde i mig frukost och vips var jag på autobahn.
Skidbrallorna luktade skumt efter att ha bott i samma väska som mina 20 år gamla pjux sedan förra säsongen.
Jag vet, man ska träna innan. Förbereda sig... Gå på gym, springa!



Problemet är att den enda energi jag har plöjs ner i nio timmars fysiskt arbete per dag.
En snabb löprunda efter jobbet?
Jo, när jag lagat mat, ätit och duschat är klockan oftast omkring nio...
Men helgerna är ju fulla av fritid!
Jo, det är sant då städar man, tvättar man, vilar man upp sig...
Alltså sitter man där i bilen, nytillsfrisknad efter senaste förkylningen och otränad.

Lenzerheide, eller Parpan, som byn på den östra sidan heter tillhör en av mina favoriter.
Hela skidområdet är stort även med Schweiziska mått mätt och hyfsat lättåtkomligt från där jag bor.
Det finns närmare orter med ok skidåkning, men dom lider av samma problem som det övriga Schweiz: Överpopulation!
Flumserberg som är tämligen stort med ok åkning är en knapp timme från Zürich - alltså fullt av Zürchers på helgerna.
Toggenburg är ett annat men detta ligger bara en timme från tyska gränsen, så på helgerna: Laddat med Dütchers.

Även Lenzerheide-Valbella är befäst med detta problem, runt storhelger, speciellt.
Ett plus är att området är uppdelat i en västsluttning och en ostsluttning.
Detta ger, att eftersom 90% av alla som säger att dom ska åka skidor, egentligen bara vill sitta i solen och den lyser mest på västsidan, blir ostsidan reserverad för dom riktiga skidåkarna.
För min åkstil(även som svag gubbe)är nämligen det största hotet turister!
Inte bara det faktum att dom fysiskt är i vägen i själva pisten, utan också det faktum att dom förstör underlaget.
Eftersom det uppenbarligen är en naturlag att turister måste följa john likt en skock får, blir resultatet att dom skyfflar ihop högar med uppåkt snö i en pist som annars skulle vara slät som ett dansgolv.
I Parpan är pisterna perfekta. Man åker från 2860 meter och allt är välpreparerat i breda pister.
Men inte ens dessa pister klarar invasionen av holländare under högsäsong och storhelger.
Innan jag började jobba här i landet spelade sådant ingen roll eftersom jag då åkte skidor på veckorna, men på helgerna blir skillnaden stor.

Samma gamla reklam i år igen. Schweizarna går från klarhet till klarhet!

En annan skillnad är att ju längre in i Bündnerland man kommer, ju högre är kvalitén på skidåkarna.
Det är inte helt oviktigt i sammanhanget.
Jämför med en räcerbana!
Hur skulle det funka om man plötsligt släppte in ett gäng vimsiga söndagsförare i formel 1 cirkusen..?
Detta är precis vad som händer på dom här orterna.
Jag o en del andra tycker att snabb skidåkning är kul.
Offpisten var mitt favorittillhåll tidigare, men det har blivit för jobbigt och jag för otränad.
Nu kommer dock verkligheten ikapp även i pisten!
Mina ben är för svaga och min åkstil kräver fullt engagemang.
Ju mer hinder i form av turister och snöhögar som ställs upp, ju tydligare står det klart: Jag måste ta mer kraft ur kroppen.
Hade jag varit en gammal bil, hade jag monterat en turbo!
Nu kräver det andra åtgärder.
Styrka och kondition, kan man hitta det på e-bay?

Dock har priserna dragit iväg lite grand i häftigaste laget.
64 chf för dagskortet + att dom börjat ta parkerings avgift, vilket innebär att du spenderat nästan 70 chf innan du ens sitter i liften.
Därtill kommer lunch och spritdrycker!
Så om man är en familj med ett par ungar så drar det strax iväg till ett dyrt nöje.
Själv är jag ju själv, men med soppa och all included hamnar man på en dryg hundralapp (runt 700 spänn) för en dags skidåkning i Lenzerheide.
Det finns ju billigare alternativ, med släpliftar, fullt av skidskolor, ungar och annat skit, men dit åker jag inte längre!

Och än en gång: Tack Ingemar för att du fick mig att börja åka skidor!

Reflektion...

Jag fick plötsligt in badrumsspegeln i en sån där konstig vinkel att jag ser mitt ansikte i profil.
Jag rycker till och vänder mig om, men det finns ingen annan i rummet.
En iskyla griper om muskulaturen mellan skulderbladen och jag för sakta in ansiktet i det kritiska området igen.
Vem är denne man? Och varför har han tagit min spegelbild.?
Eller, gick det inte lite väl fort?
Jag tänker på vad en kompis morsa sa, när mannen/pappan gick bort:
- Men vi var ju unga nyss...!
Jo! Men jag ska ju befinna mig mitt i livet och ingen sa att man skulle vara gammal då.
- Ähh, man e inte äldre än man känner sig! Säger dom.
Farsan sa att han kände sig som tjugofem...
Jag känner mig - mycket gammal! Så där, liksom från en annan tidsålder.
Ett urtidsdjur som blickar ner på en abstrakt tillvaro och desperat försöker få ordning på intrycken.
Jag VAR ju ung nyss! Jag har starka minnen...
Och det var inte längesedan...
Jag minns att jag såg Matrix och kände att just så där är det för mig, alla andra rör sig i ultrarapid.
Nu är det jag som rör mig i ultrarapid.
Varje sekund är ett definierat klonk, som representerar en tidsrymd där x-antal aktiviteter skulle ha utförts.
Jag ser bara på hur klonket drar förbi i väntan på nästa.
Har jag funnit stressens medelpunkt?
Det svarta hål som till skillnad från kosmiska, helt saknar möjligheter.
Jag vill kunna röra mig så där fort igen, där naturlagarna endast är verktyg! Att balansera på en knivsudd och verkligen känna sin förmåga.
Är det en adrenalinjunkie som bor inne i mig?
Ligger denne junkie för döden?
Tiden då man trodde man kunde uträtta underverk är förbi, det är klart, men sen då? Vad händer sen?
Visserligen går livet vidare, men till vilken nytta är denna tomgång?
Att bara tjäna pengar till hyran har aldrig varit nog för mig. Ändå är det just precis vad jag klarat av för det mesta. Inga underverk precis.
När jag försökte leva familjeliv kändes det bättre.
Då är det på nåt sätt ok att bara gå till jobbet för att bibehålla ett status quo. Livet går ju ändå vidare.
Du leker med barn, alltså finns du till!
Nu var det ju uppenbarligen fel familj och att bli fråntagen det livet var ju inte riktigt min plan, men ändå en oundviklighet.

Jag är väl inte den förste med mid life crisis och inte den siste heller, men jag trodde det skulle räcka med att man varit utbränd.

Igår firade jag jul helt själv!
En mystisk upplevelse...
Skall inte en sådan begivelse leda till att jag måste ta livet av mig? Det trodde jag ju var en oundviklighet.
Men jag överlevde!
Jag avnjöt en jullunch med yoghurtsauce under girlangerna på Döner Kebapen utanför Jumbo i Hinwil.
På kvällen blev det bauernbratwurst minsann.
Försökte med internets hjälp att veva igång nån slags julstämning i lägenheten. Åtminstone genom att försöka få reda på vem som var julvärd i tv och på så vis för min inre syn, fantisera om hur det lät när Kalle kom klockan tre.
Det ryktas nämligen att Arne Weisse inte håller på med detta längre, men det kan ju också bara vara rykten.
På youtube blev det Arne (inte Anka)i alla fall, fast han såg gammal ut redan -97 så jag vet inte.
Jag däckade i soffan med den gamla Predator som underhållning och jag låtsades vara Arnold Schwarzenegger där han gled omkring i leran.
Hade väl jag också fixat för ett par år sedan, nu har jag lite inflammation i axlarna som gör att jag inte kan knäcka träd så lätt...

Jul är ju trots allt en dag som vilken annan som helst och i varenda radiokanal snackades det om hur synd det var om alla som var tvungna att fira ensamma.
Men, dom sitter ju ensamma varenda dag annars också.
Är det synd om dom då med?
Undergångsstämningen här i Wald underströks av att det var dimma och svinkallt.
Men i lägenheten var det varmt.
På småtimmarna började det slamra på taket så att jag till sist var tvungen att släpa mig upp för trappan och sticka upp huvudet genom luckan.
Vinden blåste omkring däruppe.
Detta fenomen...
Varje gång det blåser i detta land, stannar jag liksom upp och förvånas över hur fel det känns.
Överallt blåser prylar ner och ikull och slamrar omkring.
Folk tänker aldrig på det här.
I Harestad brukar min kraftiga vilstol blåsa ner så i mig finns det ju inbyggt att vind existerar.
Men så växte jag ju också upp på en strand där den enda skärgården bestod av en halvö som heter Danmark...
Idag tvingade vinden upp mig på ett berg för att på toppen bara suga i mig.
När jag satt där på bänken utspelades dramat i 3-d framför mig.
Snöoväder kom och gick och släpade sina sjalar fram i dalen.
Till slut bröt det upp och solen strålade ner genom ett enormt hål i atmosfären.
Detta landet är vackert i alla väder. Speciellt om man befinner sig på ett berg.

Jag åker hem och försöker samla mina tankar och vara lite konstruktiv.
Lillan ringde och tyckte valboken var cool.
Och jag som just glömt hur irriterad jag var över att inte fira jul med henne, fan...
Hämdlystenheten väcks till liv och måste tystas ner med ett glas rödvin.
När jag sörplande smakar vinet funderar jag på hur ofta det händer att lunchrestaurangen man brukar käka på i Sverige, ger mig en flaska vin i julklapp.
Tror faktiskt inte det har hänt om jag ska vara ärlig.
I alla fall inte en:

Politisk framgång.

Jag fattar inte vad det är med mitt immunsystem? Jag var ju nyss sjuk och så kommer det en ny omgång lagom till julbaket...
Inte så att jag är flunsasjuk, med sängliggande och feber men i morse hade jag igen jävligt ont i halsen och sinushålorna bultade under näsroten.
För att verkligen understryka skitkänslan låg vilopulsen 20+ och det kändes motigt att gå till jobbet.
Nadine, kom på besök med sin farsa från sydafrika igår, men dom försvann igen under dagen så nu kan jag gå omkring för mig själv och va sjuk i hela lägenheten.

Imorgon kommer dagen som jag haft ett komplicerat förhållande till hela mitt liv.
Jag har på olika sätt försökt att förenkla detta komplicerade förhållande, men aldrig riktigt lyckats.
Detta år har ödet ordnat så att jag kommer pröva ett nytt koncept.
Fira jul helt själv!
Detta hade nog varit ett skräckscenario för mig i yngre år, men nu måste jag säga att det ta mig fan känns helt ok.
I barndomen var väl julen för det mesta en positiv erfarenhet, men efter det att jag flydde föräldrahemmet kom problemen.
Jularna med familjen tedde sig mer och mer hysteriska och en jul tvingade tom min äldsta syrra (som normalt var en radikal figur) mig att vara tomte.
Jag vet inte vad det var med det där tomtandet, men det är ett hyckleri som för mig alltid varit obegripligt.
Men men, traditionen bevakas som en helig drake med företagarföreningens goda minne, så det är väl bara att hänga på.
En jul valde jag faktisk att ligga inlagd på sjukhus för att slippa hysterin och den julen blev en bra erfarenhet (om än även smärtsam).

I år blir det nog en bra jul... Funderade på att åka och jobba, men vill inte missa Kalle kl 3 + att jag nog borde få ordning på halsen, hur man nu gör det?

Igår iscensatte jag en välplanerad politisk kupp, vilken fick exakt den avsedda effekten.
Jag skickade strategiskt ett mail till x-honan för ett par dagar sedan där jag i klara ordalag och på ett mycket trevligt, öppet, ärligt, sårbart, framtidsbejakande och konktet sätt framställde problemen.
Frågeställningen gick ut på om hon eventuellt, kanske och om det fanns en liten möjlighet skulle kunna tänka sig att i ringaste mån, men bara om hon känslomässigt kunde acceptera det, ha någon, om ens bara via mail - direkt kontakt med mig........?
(OCH GE FAN I ATT SKICKA DEN LILLA ÄNGELN MED FRÅGOR VARENDA GÅNG HON SJÄLV VILLE HA REDA PÅ NÅT! FÖRBANNADE IDIOT!
Å hon snackar om att ansvar, fy fan...)

Därefter åkte jag till favoritteaffären i Rapperswil och köpte lite yogite och en burk akaciehåning som omsorgsfullt slogs in och försågs med adekvat tingeltangel.
Därefter skickades tidigt igår (innan frukost), ett sms med frågan om jag eventuellt, kanske skulle kunna tänkas få träffa dottern innan jul.
Detta gick ju givetvis bara samma dag, eftersom att jag vet hur stöket tätnar dagarna innan.
Under dagen sker det otroliga igen!
X-honan har slarvat bort julgransbelysningen och dottern får givetvis uppdraget att ringa upp mig (tre gånger under dagen), och ursäktande så mycket för att hon störde mig på jobbet, fråga om jag ändå inte visste var den förbannade belysningen fanns.

Historien uppdagas sedan att vi inte hade nån gran i rävhålet förra året, utan firade (en riktigt ok) jul i Zürich hos nån polare.
I mitt hjärndöda tillstånd hade jag helt glömt av historien om hur jag pulsade med snö upp till skrevet, för att hugga en gran på den egna marken. I triumf över lyxlivet (hon ordnat åt sig), stolt frakta denna gran till staden för att fira. Givetvis fick jag klä den med! I triumf..?!
Julgransbelysningen packades alltså senast tvångsmässigt ner av frun själv när vi bodde i Grüningen! HA!

Ytterligare ett steg i min politiska julestrategi var, att jag fått reda på att x-et skaffat en hund till.
Och jag visste att hon gillar att visa upp sina hundar...
Tillstånd utverkades att utan föranmälan komma upp till mitt före detta hem med ursäkten att lämna julkapp till lillan.
När jag väl var där kom hon springande ut med sitt paket till mig och hon fick kassen där det fanns FLER än en present.
Jag glider närmare ytterdörren för att det skall bli lättare för den lilla att öppna och ropa det oundvikliga: - Mamma, han har presenter till dig med!
Hundfloden rinner fram till dörren och medans slickandet pågår låter jag min bomb brisera i tysthet.
- Hmm, bara vänta lite här sedan...
När tösen kom tillbaka till dörren frågade jag henne försynt om den nya hunden.
Hon passade vidare till modern och inför dottern känner hon sig tvungen att svara: - Ehh, ja kommer man med presenter måste man ju få komma in.
Jag sätter ner foten på hallgolvet för första gången på tre månader...
"That's one small step for a man, one giant leap for mankind - nu har JAG dig i mitt grepp kära föredetting.
Jag spelar rollen perfekt, jag är oärlig, slug, strategisk, den perfekte politikern.
Igår hade jag vunnit vilket val som helst!
Inte ens statminister Reinfeldt skulle varit slemmare än så.
Jag hatar det, men jag gjorde det för den lillas och min relation.
Jag skulle hellre spika upp föredettingens skinn på ytterdörren för att ha tvingat mig till sådan här skit, men jag sväljer förtreten och spelar min roll. Det kändes som att ta gammelgäddan och känna att:
- NU HAR JAG DIG, DIN FAN!
Jag kommunicerade den nya greyhounden på det hundsätt som x-et mycket väl känner till och fascineras av och spik efter spik slås i kistlocket under den halvtimma jag spenderar på golvet bland hundarna.
Sedan rundar jag snabbt av och gör mitt enda, lilla men ändå, misstag som kanske också kan vändas till min fördel. Jag tackar ja till en kvällsmatsinvitation av grannen, som jag i mitt uthungrade och omtumlade tillstånd inte ens reflekterade över som en strategimiss.
Grannparet är bannlyst av min föredettning!
Men men, detta kan också användas som en styrkedemonstration om det skulle behövas.

Jag skulle väl vara glad över denna seger, men som i alla krig finns här bara förlorare.
Hennes störda hjärna föll för mitt pajaseri och jag kan bara känna avsmak och hur synd jag tycker om henne och hennes charadliknande liv.
Hon är en sorglig typ som kämpar för att upprätthålla en fasad som har så mycket sprickor att man kan se rätt in, bara man kommer nära nog.
Jag kom alldeles för nära under alldeles för många år.
Hon talade till mig som om ingen tid gått sen sist...
Som om hon aldrig gömde sig i andra delar av huset när jag brukar hämta tjejen på helgerna.
Som om hon aldrig sagt något om mig som var osant...
Men när hon talade var det som om någon satt en babelfisk i örat på mig och klartexten filtrerades ur denna icke kommunikation.
Lilltjejen satt i soffan med sin babelfisk och stirrade tomt framför sig.
Jag såg henne sitta som i ett skruvstäd! Mammans magnetfält hindrade henne från att röra sig.
Men det är gjort. Jag har brutit den ruttna isen och nu får tiden verka.
Jag öppnar en ny mapp i hjärnan som jag döper till kommunalpolitikern och som kommer att aktiveras i samband med föredettingen.
Jag gör det jag hatar, men jag hoppas jag gör det för en god sak.

Och på ålderns höst kanske jag kommer få spika upp skinnet som betalning för gammal ost.
Då ska jag använda grova spik!

GOD JUL!

Bondfångad och glad.

IQ=fiskmås!

Vad är det med folk runt juletiden egentligen?
Tom jag blir dum (dummare) i huvet när det lackar mot jul.
Idag var jag såpass ointelligent att jag åkte till leksaksföretaget TOYS RUS, eller Toys Rush som det kanske heter på engelska.
Och att åka dit på en söndag!
Inte klokt...
Uppsynen på folket där inne i leksaksparadiset påminde mig om åttitalsfilmen Reanimator där folk gick omkring lite på samma sätt.
Själv stirrade jag desperat efter den perfekta julklappen till en underbar åttaåring.
Jag visste precis vad jag vill köpa.
Jag visste också att den varan troligen inte finns att uppbringa inom Schweiz gränser, så jag visste att det skulle bli en svår tid därinne.
Mini Megaphone, Voice changer!
Men med tanke på hur det skulle låta att prata schweizertyska genom en sådan, kan jag lätt förstå att den artikeln inte slagit här.

Med mig hem kom en popuppbok om havet där valar sjöng fint och fiskmåsar skrek när man glodde i den.
Det kändes som ett nederlag för hon e värd bättre än så, och jag köper tamejfan inget rosa Barbieskit längre.
För två år sedan kom jag hem med Barbies campingbuss och det blev rena trailerparken, eftersom alla granntjejjerna fått samma förbannade dynga.
Där kunde dom alla låtsas vara coola Parishilton wannabees vid den nedfällbara, discospelande poolen.
Men den var kreativ också! Man fick med flowerpower dekaler som man kunde placera helt fritt på fordonet.
Jag gjorde det under protest! Hon ville ju så gärna ha den!!!!!
Men nu är det slut.
Jag sätter på mig ett par säkerhetsglasögon som filtrerar bort allt det rosa. Jag vill utbilda henne! Jag vill att hon ska förstå vår värld.
Men...?!
Vad är det folk gör med sina barn? Vill dom göra barnen till idioter?

Affären är ju styrd av marknadskrafterna (och det amerikanska huvudbolaget) och sortimentet är ju därefter.
I denna enorma lokal i Dietlikon var en hylla utrustad med utbildande leksaker och experiment. En hylla!
Däremot hade Disney och Barbie var sin egen stadsdel...
Jag hatar alla föräldrar - dom skulle skjutas!
Alla dessa korkade jävla reanimationer ser till att det är lönsamt att tillverka tonvis med rosa plast.
- Men hon blir ju så glad! Jojo, men inte lika glad som usabossarna blir när dessa föräldrar (och idag även jag) hjälper omsättningen att komma över 11,5 MILJARDER DOLLAR!

Vad är en bra leksak?
Jo, det vet ju varenda en så det behöver jag ju inte skriva om.
Men den finns knappast i det rosa templet.

Jag vill att hon ska förstå att allt vi behöver för att överleva på denna planeten fanns här från början. ANNARS HADE VI JU LIKSOM INTE UTVECKLATS!
Ändå vet jag att presenten hon mest kommer att uppskatta kommer att vara nån Playmobilskit som bögen från New York kommer dragande med.
Det har nästan blivit tradition...

Som ett urblåst ägg vandrar jag omkring med mig sjungande bok om havet! Vad fan spelar det egentligen för roll?
Varför ska jag kämpa som ett får för att ge denna tjejjen andra intryck.
Hennes morsa har redan garanterat ungen en plats i sykvården.
Vad kan jag göra för att motverka detta...
Det enda vettiga vore att ta adjö av hela det förbannade sällskapet och skicka dit en exorcist att bränna upp hela rasket. Sen kunde jag gå vidare med mitt liv.
Men - den lilla..!?
Det går inte, jag har lovat att finnas där och hon är värd det.

En kvinna kommer fram till mig och sträcker fram en ros.
- Va, till mig?
Sen tittar hon drogpåverkat på mig och sträcker fram handen:
- To the children of the world!
Fattades bara detta...
Den fria företagsamheten i sin renaste form och jag blir blåst på tio chf av en knarkare.
Jo, hon satte just fingret på den punkten.
Nästa tio chf går till teatergrupp som bakat en påse smuliga jävla kakor, men det var i alla fall ärligt! Och hon log vackert åt mig under baskern.
Jag har blivit en farbror som letar efter en parkbänk där jag kan slå mig ner för att i lugn och ro mata fåglarna och vänta på att få dö.
Hur hamnade jag här?

Eller kanske känner jag en stark dragning till att bli den där fulla amerikanska tomten som kladdar på småflickor och blir uppspöad i rännstenen.
Jag tillhör ju bottenskiktet, så varför inte ta steget fullt ut.

Äh, jag tar min krokiga ros, kakpåsen och den visslande jävla boken och åken hem för att städa lägenheten och njuta av att Nadine inte e hemma.
Snön faller tjockt och Subarun understyr kraftigt på sina regummerade Coopdäck när jag kör om förskräckta schweizare.
Hoppas dom såg att skylten var svensk.
-HAHAHAHAHHHRRRGGG, fattig är jag kanske, men jag lärde mig i alla fall köra bil i Sverige!

Kommer hem och njuter av att nästan hela huset är tomt. Det blir tysk metall på högsta volym - Eisbrecher, och jag känner mig såå normal.
En vanlig jävla (tysk) singelkille på förtisex vårar, som söker DIG, för mysiga hemmakvällar!
Du å ja - Wir sind die kinder der nacht...

I alla fall jag!

Lilla Fröken Vänster

Det är ju inte som man vill tro, Fröken Vänster HEHEHE...?
Det är ju synd om min vänstra hand.
Skulle jag mäta mängden ärrvävnad på respektive hand vinner hon lätt, Vänstran!
För en vänsterhänt blir det väl Fröken Höger antar jag, men jag har aldrig fattat det där snacket.
Verktygen håller jag i vilket fall som helt för det mesta i högran.
Då bävar hon - Vänstran!
Sågar, borrar, svetsar, kapar, hammare, etc, etc, etc.
Listan kan göras hur lång som helst.
Gör tankeexprimentet och ställ frågan:
- Hur många gånger slår en högerhänt person sig på högra tummen?
Där har ni svaret...
All skit som högerhanden åstadkommer får vänsterhanden lida för.
Så ibland är det som om högran inte vet vad vänstran håller på med.

I somras var det en geringssåg som var i farten.
Som tur var det en svag kinesisk skitsåg, annars hade jag troligtvis blivit handikappad på ett mera påtagligt sätt.
Tre djupa jack där sågbladets tänder fastnade mellan fingerbenen på handens ovansida. Motorn brummade vidare ett tag.
En kompis köpte en svindyr kvalitets såg och i hans journal tyckte jag mig höra talas om delvis amputation...

Idag var jag framme med spikpistolen, vilket gör att denna blogg blir kortare än vanligt.
En av arbetsplatsens skönheter förvirrade genom att ställa en direkt fråga till mig, vilket gjorde att jag för säkerhets skull satte en krampa i handen.
Det är väl egentligen inte så märkvärdigt med två små hål i handen.
Problemet var väl snarare att den landade i regionen där långfingrets sena löper och nu stelnar fingret.

Nej, hundratals brännsår från komplicerade svetsar. Skruvmejslar, bits, stämjärn och sågtänder alla har dom varit under hennes hud - Vänstran!

När jag dör vill jag att någon vänlig själ förbarmar sig över denna hand - kapar av den och stoppar upp den till minne av allt lidande den fått utstå.
Inga ursäkter eller böner kommer någonsin att vara nog för att urskulda dess umbäranden.
Snea vibrationsskadade fingrar, ärrvävnad som löper kors och tvärs likt nerverna på ett kålblad.

And all I can say is that I´m sorry!

Jag vill på något vis förklara... Det var inte meningen, jag var stressad, jag slarvade, jag tänkte mig inte för.
Skitsnack och ren jävla nonchalans!!!

Det är som krockkudden i bilar.
För fan, då är det bara att bränna på då!
Crumbelzone! Stötupptagande ytor? Säkerhetsbälte...
Vi njuter av vår falska säkerhet.
Ooh hjälp, svininfluensa kan man dö av, men krockkuddar kommer att klara biffen ska du se. Då är vi säkra.

Men Fröken Vänster ser ledsen ut och vänder sig bort.
Mot sängen...
Hon vill vila nu - inte skriva mer, bara vila.
Glömma...

Förlåt!

Metatablätter.

Alltså!
Jag kan inte hjälpa det men jag måste.
En metablogg...
Efter att ha kommit hem, lagat mat, ätit, duschat är klockan halv tio...
Sen ska man dra i sig en öl!
Det finns ju massor och berätta för er ( fem - sex personer) som har valt att läsa denna blogg.
(Ibland funderar jag på om det ändå inte vore enklare att maila!!!)

Jag skulle kunna berätta om att det flöt en bajskorv i bassängen i Zollikon, när jag och tösa var där i söndags.
Det var ju inte alls roligt när jag tänkte tillbaka på hur vi plaskade omkring.
Vi fick inte ens gå till utebassängen som var en av anledningarna till att vi åkte dit. Detta eftersom att nazistschweizarna hade bestämt att man härmed måste vara tolv för att åtnjuta denna lyx( fast detta gällde inte förra året).

Jag skulle kunna berätta om token som kom till jobbet i fredags och satte ihop ett hiskeligt fyrverkeri som han brände av i kvällningen.

Jag kollade in min ranking där det tydligt visar att jag troligtvis skriver om fel saker eftersom jag rasat från en 2600:ade plats till en svag 12428:onde, tätt följd av Friskvården i Angered som blogga om vårdpolitiken.


Visst väcker det frågor om... Ja, vad egentligen?
Vad är det i en som gör att man vill lägga sina futtiga fritid på att producera text om sitt eget
liv.
Exebitionism?
En skev självuppfattning?
Jag fixering?
Va i helvete?
Jag funderade mycket på detta efter min film för tio år sedan.
Jo, jag och Woody Allen har bland annat det gemensamt att vi visats på Sveriges Television samtidigt. Fast i olika kanaler!
När jag gjorde filmen var det liksom inget snack om varför.
Det var liksom en självklarhet.
Alla skulle väl göra en tvdoku om sig själva om dom finge chansen..?
Eller?
Jag insåg ganska mycket senare att så inte alls var fallet.
En del skulle faktiskt inte alls vilja exponera sig på detta vis.
Idag kan jag förstå, då var det mig helt obegripligt.
Funderingarna om att göra en uppföljning av filmen har funnits med hela tiden. Men det finns ingen riktig kärna, förutom tioårs jubileum då kanske.

Men blogg är ju ok! Även om jag måste säga att tv har mer genomslagskraft - om det nu fanns nåt viktigt som jag verkligen var tvungen att meddela.
Nej, skrivandet är ju en källa till själslig stimulans det vet ju alla.
Fast hade jag levt ett normalt familjeliv hade ju hela detta varit omöjligt att hinna med.
Thats it!

Som mitt liv ser ut idag fyller detta en klar funktion.
Min hjärna är som ett hopklibbat spindelnät som ska redas ut och skrivandet är ju givetvis en hjälp i denna process.
Räcker det då inte att bara spara skiten på hårddisken?
Kanske kan ens erfarenheter och tankar vara till nytta?
Kanske kan man få nån att skratta till?
Då har man lyckats!
Det räcker...
Människan söker ständigt nya sätt att kommunicera och bloggen är väl en märklig parentes i detta sökande.
För fem år sedan trodde dom flesta att en blogg var en magsjukdom eller liknande...
Om fem år finns där något nytt i spiralen som bara spinner vidare allt snabbare och snabbare.
Frågan är om det leder till dom svar som vi vill ha på våra frågor?
Blir vi lyckligare?
Vete fan?

Får låta drömmarna leda till svaret på den gåtan.

måndagsblues...

Nja.
Eller njä?
Det är frågan...
- Alla tror att du är negativ, för det ju ingen som fattar att du egentligen e positiv innerst inne.
Pelle Pixel har fattat hur det hänger ihop.
Fast ibland vet jag inte?
Jag antar att det finns båda delar inuti. Just nu är det dock den positiva sidan som leder kampen.
Livskraften.
I deppiga situationer vill jag gärna dra ett bindestreck mellan positivitet och naivitet och i yngre år ville jag gärna understryka hur glada människor bara inte fattade hur deppiga dom egentligen var.
Hade dom bara varit lite smartare hade dom varit deppiga hela högen!
En svart, syntig åttitalsdeppighet...
Visst har det funnits perioder där jag undrar om man inte mått bäst av ett tjock täcke matjord. Fast dessa perioder drar oftast förbi som en ilsken regnskur.

Efter att mitt burnoutartade tillstånd tog fart har irritationerna reducerats till mer precisa oförmågor.
Att snubbla, att inte kunna se riktigt, att inte kunna koncentrera sig, att få panik, att, att, att...
Men i mitt fall förvärrades mina negativa symptom av faktumet att jag fick en relation med en mycket svår person.
Jag trodde hon hjälpte, det borde ju vara så, men det var tvärt om.
Hon stjälpte.
Ansvaret ligger helt och hållet hos mig.
Inte så att det rättfärdigade hennes beteende, tvärtom. Hon betedde sig som en fördjävlig idiot många gånger och skyllde detta glatt på trauman och olika svårigheter hon hade.
Men det verkliga ansvaret för mitt tillstånd bär jag ju själv.
Det är svårt att vara allert i svaga situationer.
Men jag lät henne bli min morsa, som så många svaga och fega män.
Det fanns ett litet spån som gnagde och skavde i ögonvrån, men jag kämpade för att hitta bortförklaringar och lyckades ganska bra.
Jag lyckades att med hennes hjälp känna mig ännu mer värdelös och ynklig varje dag.
Faktumet att hon satt på en hög med pengar gjorde det ju sju resor värre - Beroende och Skuld.
Dessa två tvillingsjälar som drar land och rike kring och sprider felaktiga intryck omkring sig.

Förr hade vi kyrkan som tutade i oss olika sorters skit som vi skulle må dåligt av och ha skuld över, nu vet jag inte.
Kanske hela burnoutismen är en folkrörelse som kompenserar för frånvaron av Luthers lära.

Hon försökte ta livet av sig ett par gånger, före dettingen, inte medan vi var tillsammans, men senast ett par månader innan vi träffades första gången.
Rop på hjälp..?
Det var ju inte första gången.
Men jag är ju en krass person, folk som vill dö gör nog det också.
Dom som mår verkligt dåligt, eller är tillräckligt praktiskt lagda.
Vi får se om hon fixar det när dottern blivit 21, då har hon sagt att det är ok att pröva igen.

Jag är en sån där gammalmodig typ som tycker att livet är en alldeles för precious gåva att kasta bort.
Jag unnar mig att vara barnsligt naiv och känna hur det bubblar i bröstet av glädje när en trollslända kniper en mygga rakt framför näsan på mig.
Och gör en krumbukt.
När jag sitter där i solstolen i Harestad blir molnen ånyo hiskeliga fantasifoster.
Jag kan ligga med näsan en millimeter från vattenspegeln och fascineras över att skräddarna i dammen inte ser riktigt kloka ut i ansiktet.
Om det nu kallas så på en insekt?



I fredags var jag uppe på loftet i verkstan på jobbet.
Mission impossible....
Uppgiften var att hitta plats för en Perkindiesel som en av cheferna drällt i kring sig.
Loftet är en sorglig samling av braha skit där jag inte ens lyckades bända upp den en och en halva kvadratmeter jag behövde för att bli av med motorn.
Dock var utflykten dit upp inte utan frukter.

Liggandes i dammet på ett bord - en död trollslända!
Min absoluta favorit bland levande vareslser.
Den var perfekt bevarad och pryder nu ena högtalaren på skrivbordet.
En hyllning till alla mina flygande vänner i Harestad och min egen strävan att likt i den grekiska mytologin flyga in i solen (och inte bara fly Kreta, vilket verkar helt vansinnigt).
Den perfektionism med vilken en trollslända rör sig genom luften upphör aldrig att fascinera mig.
Så spröd och så potent - i en och samma varelse!
Jag vill suga åt mej denna egenskap, bli en sån igen.


Trollsländan är min metafor för framtiden.
Den lever i åratal som en oansenlig (men farlig) larv för att sedan plötsligt, när tiden är inne slå över till att bli ett flygande underverk i ett par veckor.

När jag tänker på den förtorkade trollsländan kan jag inte undgå att le och ge den liv med min egen fantasi och längtan.
För ett par månader sedan var jag redo att ge upp och acceptera mitt nederlag som människa.
Nu känns det inte lika lätt att ge upp längre, i alla fall inte utan en fajt.
Jag menar, jag snubblar, ser sämre (ut) och har fan så svårt att koncentrera mig, men jag har i alla fall ett val.

Ett njo...

Att bo i lägenhet!

Då var man där igen...
Kanske kommer man flytta inom kort..?
Kommer att behöva fundera ett par dar till.
Ateljen skulle kunna funka som verkstad/bostad fast det skulle bli lite avkall på bekvämligheterna.
Dela på toan i en korridor, dra vatten runt halva byggnaden, bla bla bla...
Måste bygga allt! Kök måste man på nåt vis fixa.
Men - detta är ju det fina i kråksången - jag gillar ju precis detta koncept: Ett stort tomt rum, bara att sätta igång.


Fast det är ett hyschhyschläge igen, jag får hyra en brevlådeadress av nån att skriva mig på och sedan får det skötas snyggt!
Sen är det ju bara det att det innebär en stress att hela tiden vara medveten om detta.
Man kan aldrig riktigt slappna av och detta kan vara ett problem.
Mental stress är ju inte min starka sida.
Sedan känner jag bara att: - Jaha, jag var nästan legal i Schweiz i två hela veckor innan det började klia i fingrarna.
Vad är det för fel på mig?
Jag som tjatar om min strävan att bli normal och så håller jag på och funderar på sån här skit.!?

Fast det är väl inte normalt att kvarta på golvet (jo, jag ska bygga en säng, har bara inte haft tid riktigt än) i ett litet kyffe som man hyr av en bossig brud som är sexton år yngre?
Kom igen, kan man få lite statistik på det här..?
Å då snackar jag i-världsstatistik, för det är klart att det finns en massa gubbar i världen som har det fan så mycket taskigare än jag.
Alltså, det är ju inte ett dugg synd om mig! Jag har det egentligen bra och trivs bättre med livet än jag gjort på år och dag.
Varje dag som gått sedan jag flyttade ur drakhonans säng har varit en dag då jag varit lite friskare än den förra.
Att det skulle vara så svårt att fatta det. Om nån skulle slagit en stekpanna i huvet på mig hade jag ändå inte vaknat ur koman.
Stigmatiserad och mentalt handikappad stackare, var jag.
Nu är jag bara mentalt handikappad, så saker och ting har ju radikalt förbättrats!
Jag lagar till och med mat!!!
Jag förvånar mig själv ett par dar i veckan genom att slänga ihop nåt.
Igår tex. lagade jag ett par såinihelvete goda kycklingbröst, med nån konstig reducerad svampsås med en lätt tatch av salvia och en skvätt Rioja.
Nej, jag ska inte börja tjata om råvaror nu igen, men en annan gång kommer jag att tjata om det.
Sanna mina ord...

I morgon ska jag träffa killen med ateljen igen så vi kan fortsätta diskutera över ett par öl, hur man lättast lurar myndigheterna här i landet.
Suck!
Njaä, vi får se - jag får ingen riktig impuls eller vägvisare.
Det är som att välja mellan pest och kolera.
Stanna här med Nadine är en temporär lösning, det var klart från början.
Fuskbo i en atelje känns mer som ett steg åt det permanenta hållet.
Men vad blir jag för en stinkande gubbe om jag inte kan lösa alla praktikaliteter.

Och jag vet ju ännu inte ett dugg om framtiden?
Kommer jag att kunna försörja mig alls?
Jag kom ju hit för att skära guld med täljkniv och så jobbar jag för sura 4000 chf/mån. Och det är när jag har jobb, det!
Men va fan, man ska väl inte grubbla för mycket över en framtid man ändå inte rår på.
Eller kanske rår man mycket väl på den???

- Use the force ,Luke!

Inte ens bakis!

Igår var det fest och jag odlade social medvetenhet.
Låter det tråkigt? Inte lika tråkigt som att leva i ett vakuum antar jag...
I morse blev det surt mellan mig och Nadine för första gången sen jag flyttade in.
Jag vet inte vad som är fel på det motsatta könet men på något vis känner kvinnor en legitimitet att har en sur attityd gentemot mig samtidigt som dom är trevliga mot alla andra.
Känns lite grand som ur askan i elden, eftersom detta precis var det största problemet med föredettingens attityd...
Denna förbannade surhet..?
Nadine är för det mesta ok, men ibland känner jag en onödigt syra. När folk tex. inte svarar på tilltal och bara ignorerar mig blir jag förbannad. Dessutom är det för mig ett bevis på att personen i fråga har någon form av mentala problem!
Jag kan mycket väl tänka mig att Nadine har en släng av Aspergers och det skulle förklara en del i hennes beteende.
Nu är jag ju inte intresserad av att analysera folk sönder och samman, utan vill bara ha en smoth ride, så folk får bete sig hur fan dom vill men när det påverkar mitt liv smäller det.
Nu tror jag ju inte detta är nåt större problem mellan Nadine och mig, men jag har stört mig på sur och bossig attityd mer är en gång, så det kan vara dags att fundera på hur man går vidare.
Erfarenheten säger mig att det är bara att packa och dra, för ingen av oss kommer att ändra sitt beteende och allra minst jag.
Passande nog såg jag av en händelse en ateljelokal i Wald som ledig och en ny ide föddes i huvet.
Jag har ju gjort det förut... Flyttat in i en fabrikslokal.
Den gången ledde det till att min utbrändhet tog dom proportioner som den gjorde.
Men det var i en trist lokal med en fullständig idiot som hyrde ett av rummen. En gång trodde jag hon skulle bränna ner hela stället och hennes i övrigt militanta lesbianism och manshat var helt enkelt bara jobbigt att ha och göra med.
Sen small det med jämna mellanrum varje gång en långtradare körde över klaffen på Älvsborgsbron och gjorde att det aldrig fanns något lugn.
Utanför ateljen i Walds fönster rinner Töss med troligen vilda forsar på våren som enda störande moment. Jag kan tänka mig hundratals mycket sämre lokaliteter.
Frågan är bara om dom accepterar att man bor i en industrilokal, vilket kan stöta på patrull. Men i det i övrigt så individuella Schweiz borde detta vara förhandlingsbart.
Dessutom får jag 80 kvadrat i stället för 10 för samma peng så...

Jag är lite trött på att bara passivt se på hur mitt liv drar förbi och vänta på det rätta tillfället, för som alla vet så är ju det rätta tillfället bara en ursäkt för att stanna i en passiv malström.
Men nej, även om lägenheten e ok, så blir det ändå inte ok att bo där på dom premisserna.
Varför ska jag ta hänsyn till någon som inte tar hänsyn till mig?
Dessutom skulle det vara gött med en arbetsbänk och rader av höga fönster och lite plats.
Det kändes inte bra när flickebarnet var på besök igår och vi var tvungna att leka på madrassen på golvet i min lilla kvart och man bara väntade på att Janne Josefsson skulle braka in genom dörren med nåt skruvat reportagetema.

För att få lite ro i all hysteri tog jag min tillflykt till bergen igen.
Elm i Glarnertal!
Jag körde så långt in i dalen jag kunde och hamnade utanför en pansarverkstad!
Snön ligger tjock här, inte fullt metern, men nästan.
Trettonhundra meter står det på gpsen.
Det är en spöklik tystnad här inne, nu när skymningen faller.
Det är nån form av bus i luften och man vet inte om det är snö eller regn som är att vänta.
Turbulenta byar slänger ner flikar av molnen här på läsidan av bergen, där fönvinden pressar
på från andra sidan.

Det är något visst med den första snön här i alperna. Sceneriet blir extremt grafiskt och alla färger mister sin funktion.
Svart, vitt och rött!
Snöpinnarnas rödmålade toppar fullkomligt skriker av vulgär färglyster.
Men, det är bara sååååå vackert.
En australiensare på festen igår berättade hur enkelt det förhåller sig.
- Så fort jag känner mig lite deprimerad åker jag upp i bergen och så försvinner det!
Just så är det. Det blir på något vis lättare att andas och hantera tungsinnet och jag kan bara inte se mig mätt.
Jag vet inte ens vad det är jag tittar på, men blicken letar sig längs bergskammar och och klippskrevor och söker liksom av berget, meter för meter.
Varför sceneriet trollbinder mig kommer jag troligen aldrig att få reda på, och det kanske är det som är tricket.
Precis som i det övriga livet, bara svepas med!

Den största svagheten är att tro att allt kan förklaras. Att tro så är en bekräftelse på att det inre barnet har dött.

Fredag! Man tar en bäss innan man går hem från jobbet.
Snackar med grabbarna, allt är som vanligt.
På SLS är rollerna omvända: Tjejerna går hem och killarna sopar golvet. Full sexuell revolution. Fy fan, hahaha...
Sen är det ju det här med att somna i bilen på väg hem.
Har ju bara varit igång i en vecka, men redan sitter man där med halvslutna ögon på väg hem...
Trafiken flyter ihop. Men det är lugnt jag är van, har slumrat på väg hem i ett par decennier vid det här laget.
I backen ner för Pilgerstegstrasse, just innan rondellen kvicknar jag till, tankarna struktureras och jag undrar om jag hinner till Migros innan dom stänger.
I detta landet shoppar frugan så mannen kan komma hem lagom till att pussa ungarna gonatt.
I Wald stänger affärerna klockan sju.
Fan åxå, får steka korv, eller nåt... I dag igen!

Arbetet suger ut min mentala kraft. Jag bygger detaljer till en grillrestaurang. Skåp med ett dussintal individuella delar som ska funka ihop.
Det tar hela min koncentration i anspråk. Snälla, låt mig inte göra fel...
Men det blir det.
Bakåframpå, utåinpå, uppånerpåförbannelser...
Min förbannade utbrändhet är numera ett definitivt handikapp.
Triviala konstruktioner som vilken förståndshandikappad idiot som helst skulle kunna slänga ihop i sömnen, blir en mardröm för mig.
Vinklar och mått, enkelt kan det tyckas.
Pröva själva, utan att använda hjärnan.
Men jag ser det som övning, kanske kommer det att bli bättre..?
Eller så blir det sämre!
Game over...

Inte konstigt att man är lite slö när man rattar Subarun på alpvägarna i trakten.
Nadine föreslog raclette och räddade mig från korven.
Missförstå mig rätt, intet fel finns på den goda korven, men det blir änna en smula tjatigt.
Efter influensa-attacken är dock magen i känsligaste laget och raclette är ju en giftbomb för magsjuka.
Men vi rundar av med en liten Kirsch. Ja en snaps, det hjälper.

I morgon plockar jag upp den lilla tidigt och åker på frånskild plastpappeaktivitet.
Jag oroar mig för henne, samtidigt som jag vet att där inte finns ett dugg att göra.
Jag är utelåst från alla processer som har med hennes liv att göra!
Jag kan bara hoppas att hon är stark nog att hålla mamman på tillräckligt stort mentalt avstånd.
Samtidigt som jag kan ge henne inputs från mitt håll.
Men jag vet att det är mycket begärt av ett åttaårigt barn. Risken är väl bara att hon blir förvirrad av alla frågor hon bär på.
Hon vågar inte fråga, mamman drar i trådarna i kulissen.
Hur fan kunde jag hamna i denna smeten?
Å hur många gånger kommer jag kunna ställa den frågan?
Jag har en plan att medelst manipulation av mamman göra ett försök att öppna en kanal till kommunikation.
Fast det vore kanske enklare att uppfinna en tidsmaskin och åka tillbaks för att ställa allt till rätta.
Men jag tror ju inte på det där! Allt har en orsak och inget är en slump...
Tyvärr! Att hitta rätt i denna sörjan blir komplicerat och tålamodskrävande.

Vi får se. Veckan är slut och det känns som om någon slags ny tid väntar bakom hörnet.
Tålamod, tålamod...
Finns inte mycket kvar av det på hyllan!

Arbeit macht - müde.

Utmattad dråsar jag in i lägenheten...
Försökte sopa ut vattnet ur garaget, eftersom golvbrunnen som jag trodde var översvämmad visade sig inte vara nån golvbrunn.
-Nej, det skulle bli för dyrt att montera en oljeavskiljare, så vi har inte kopplat det till avloppet!
-Men..?
-Ja, om bilen e snöig eller våt när man ställer in den, blir det lite översvämning...
-Men..?
-Man kan sopa ut vattnet om det blir för mycket!
-Men..!
Helt plötsligt kändes 120 chf/mån som ganska mycket pengar för det garaget.

Jag e inte helt frisk än. Det killar lite i halsen på kvällarna, men det kan åxå bero på att vi bara har kassa 3M pappmasker i en lokal med 10 års ackumulerat damm.
Men jag e ovan.
Det är fysiskt hårt och det är tur att det finns gott om kvinnlig fägring, annars skulle jag inte orkat så långa pass.
Man spänner sig lite extra, eller?

I dag har jag byggt fuskbalkar hela dan. Igår med för den delen.
Restaurant dekoration!
Komiskt! För nästan exakt ett år sedan inredde vi en annan restaurang, där vi också använde liknande fuskbalkar.

Det var mitt första jobb på SLS.
Nu har jag tydligen gått varvet runt och bygger balkar igen.
Fast vi har kul...
Skoj och glam kring middagsbordet! Hade säkert varit ännu roligare för mig om jag fattat mer av snacket.
Men jag skrattar med ändå...
The healing power of laughter!
Och odlar min sociala kompetens. Eller försöker.
Hur fan kunde jag hamna ihop med en så sur jävel som mitt ex, när det finns så mycket folk i detta land som flabbar högt?
Jag måste ju latent vara självmordsbenägen.
När jag ser tillbaka på dom senaste fyra åren finns där inte många minnen av skratt.
Eller möjligtvis hårt kontrollerad kvadratisk glädje.
Jag är ensam nu, fast gladare, även om jag hellre skulle ha det på ett annat sätt.
Sakta får man hitta tillbaks till ett gladare jag, befriad från mentala bojjor.
Arbetet gör sitt till. Även om man är trött och all tid försvinner, blir det till att hitta andra värden.
Hantera saknader och ångestar...
Fysiskt gör det också nytta. Detta jobbet är som ett löparpass, man känner att kroppen tar fart.
Men men, monotonin...
Min akilleshäl!
Att stilla bara köra på, utan att det hela tiden måste kittlas.
Det är en svår konst. Att tråkigt kan vara kul!
Nja vi får se, just nu är det bara att köra på.
Imorrn ska jag bygga fuskskåp, fejkpanel och låtsasmöbler.
Det viktigaste är att det ser snyggt ut och att kaffemaskinen får plats.

Vinkällaren jag byggde för nästan exakt ett år sedan blev poppis.

Ett gammalt kylrum som fejkades till en Tessiniansk lantidyll...
Det blir alltid bra till slut!

Äntligen!

Ånyo är jag en arbetare. Lätt sjuklig men ändå - en arbetare.
Jag trodde aldrig att det skulle inträffa men det har hänt.
Jag har upplevt att det är skönare att vara på arbetet än att vara i hemmet.
Det fanns en tid då jag raljerade att -Inget arbete ska minsann få inkräkta på min fritid.
Jag levde efter denna devis i en massa år och det ledde mig - ehh - ingenstans.
Det hänger givetvis också ihop med den ekonomiska situationen.
Jag är så till den milda grad utled på att inte ha några pengar, så att slaveriet och prostitutionen blir rättfärdigad.
Sen känns det så - normalt! Jag är nästan normal...
Hör du det morsan!
Visst kan man finna leda i allt och jobbet i sig medför väl tristess. Men alla situationer i livet kan ju uppfattas som trista om man har den inställningen.
Nu har jag ju inställningen att jag vill njuta av livet och detta medför ju att jag tvingas att tycka saker och ting är kul.
Som just tex. - att gå till jobbet.
Nu går jag ju inte dit, utan åker bil och just detta satte extra krydda i tillvaron idag eftersom det snöade slask.
Jävulen far i mig och inte en tanke går till att vara rädd om den gamla bilen...
Vem säger att det inte kan vara kul att köra till jobbet?
För det är det, om man har en gammal Subaru med fyrhjulsdrift.
Tyvärr har jag alldeles för nya däck för att det ska vara riktigt sköj, men det får man ta!

Hela dan har det snöat slask i Zürich underland och då vet jag att hos x:et har det säkerligt kommit en 20 - 30 cm. Funderar på vem exet skall muta för att få röjt väck snön.
Detta var min fritids sysselsättning efter jobbet förra vintern.
En timme bakom snöslungan!
Kommer det lika mycket snö som det gjorde förra vintern får hon problem, föredettingen, eftersom man liksom inte blir av med den. Men hon kommer säkert kunna charma bonnpojkarna till att komma med stora traktorn.
Låter jag bitter?
Nja, det kanske jag är också, en liten stund till.
Fast vackert blir det!!!

Jag funderar på varför jag trivs på SLS?
Lönen är skit! Jag tjänar mindre innan skatt än jag tjänar svart på att skruva upp gardinstänger hos folk. Arbetsmiljön är smutsig och arbetet tungt...
Men det är nåt annat.
Jag kan arbetet... Jag får använda hela verktygslådan.
Visst är det monotont att producera, men ändå är det ok.
Kanske är det en inbillad gemenskap jag känner, men det är ändå den enda gemenskap jag har i detta land så det är också ok.
Allt jag gör här gör jag själv, så jobbandets gemenskap blir kanske större än vad den hade varit annars.
Å andra sidan, jag lever ju ett jävla ufoliv i mitt lilla rum så på jobbet kan jag ju sväva ut och bli nästan den person jag minns...
Der Alte Swede! Det är jag på jobbet det: Den gamle svensken - ja fy fan - man har allt kommit en bit på väg genom livet.
Men detta är väl knappast ändhållplatsen!?
Imorrn kommer ännu en rolig dag då jag ska bygga fusk, men det blir snyggt - det är det viktigaste.
Å kanske är det halt på vägen dit - jippie!

genom ett dis

Släpar omkring i lägenheten...
Börjar känna ett visst mått av frustration.
Kylskåpsdörren går inte riktigt att stänga för att ett isberg bildas i dess inre.

-You HAVE to close the fridge door, Jonas..! säger Nadine och jag ler ett -Hehe, I know, till svar.
Ska jag tala om för henne att dörren står på glänt varje morgon efter att hon stuckit till jobbet...



Kylskåpet på bilden vill vara anonymt.

Den kusliga insikten är att det är jag som har erfarenheten nu.
Jag VET att det inte tjänar något till...
Att jag vet att hon har fel innebär inte att jag behöver tala om det för henne.
Hon kommer att ändra sitt beteende lika lite som jag.
Men jag vill ju vara den barnsliga(e), fria(e), spelemannen... DET är ju min roll!
...och så måste jag känna erfarenhet. Kusligt.
Vuxna människor - finns dom?

Jag slår mig ner.
Jag har ett batteri av preparat på frukostbordet framför mig:
Esertia, Ranitidin, Spasmo-Canulase, Panodil och toppar av med tre kapslar EyeQ och en Bioflorina... Gapa stort!
Bayer och Sandoz var också representerade vid denna influensa.
Men efter att ha svalt alla piller känner jag mig lurad.
Visst funkar huvudvärkstabletterna och jag måste säga att magtabletterna har tagit väck illamåendet.
Men ändå...
Lyckopillren "sätter jag ut" och ersätter med lika dyra omega3 och antioxidanter.
Hade jag varit troende, skulle jag ta två skedar honung i teet istället för en och varit lyckligt skyddad mot allt ont.
Nåväl, låter en Immodium Lingual smälta i munnen för att runda av.
Lustigt, jag har alla symptomen för svininfluensa och ändå är det ju inte svininfluensa för då hade jag ju varit död nu.
Det sa dom ju i media, svininfluensa är ju livsfarligt!
Livsfarligt ja, och ändå dör det runt 450 pers i trafiken och 35000 pers varje år i hjärt-kärlsjukdomar, att jämföra med 14st svin.
Så, vad kommer man dö av?

Just nu känns det som apati och leda kommer högt upp på listan hos mig.
Jag gnäller om hur utbränd jag är och hur mycket jag behöver vila och så pallar jag inte med att sitta inspärrad en vecka med influensa...
Nåväl, inspärrad har jag ju inte varit.
Igår var jag t.ex. ute på permission för att ordna allt det sista för att bli en aktiv del av det Schweiziska bnp:t.
Fem saker vill dom ha på gemeindet:
Pass, anställningsbevis, påskrivet andrahandskontrakt, bevis om att jag tillhör en sjukkassa samt åttiofem chf.
Sen vart det klart!
Snacka om antiklimax... Efter att ha kört som en jojo kors och tvärs genom Zürich Oberland, tog det mindre än en kvart att fylla i pappren.
Fast det kändes pinsamt att försöka bortförklara min rethosta som dammintollerans, när jag stod och förhandlade om vilken sjukkassenivå jag skulle kunna tänkas behöva.
-Du har väl inte svininfluensa, skojjade han bakom disken...
-Nehejdå, försäkrade jag rosslande och ångrade att jag tagit i hand.
Troligen är jag väl nu personligen skyldig till att en hel generation blir utrotad.
När pappersexercisen var klar för dagen anlände jag hem i ett eländigt tillstånd.
Evigt sväljande ner illamåendet som accompagnerades av bultande huvudvärk och ett tydligt svällande av slemhinnorna under näsbenet.
Hur länge pallar man med detta.
Kul att påbörja sin första vecka som anställd i detta land med influensa.
Men som alltid...
Det kan ju bara bli bättre!

From. måndag är det slut på friden. Då börjar jag åttio procent på SLS. Det känns väl så där med tanke på att jag kom hit för att tjäna pengar. Men jag är ju en lat jävel så det kanske bra att man blir släpad i öronen till arbetet.
Orken får jobbas upp succesivt så att man senare kan ta i håll med den egna verksamheten. Jag kommer att behöva bli mer aktiv än jag varit om detta ska gå vägen. Jag måste leta under varenda sten...
Så nu till en början kan jag ta det coolt på SLS.
Ingen där jobbar ihjäl sig, så det kommer jag ju inte heller göra.

Men först ska jag viiila, tre dar till...

äntligen en normal blogg...

En osynlig hand trycker ner mitt ansikte i kudden.
Jag får inte luft och den gamla välkända paniken kommer krypande. Famlar med armarna för att freda mig från angriparen men viftar bara blint i luften.
Ska jag resignera? Har jag några val?
Är jag en sån där tuff överlevare som jag ibland (åtminstone förr i tiden) skröt om?

Jo, det fanns en inre styrka i slutet av veckan. En känsla av att det kanske finns en chans att allt ska ordna sig.
Visst kommer jag att få jobba, det är jag fullt medveten om men...
Ni vet, en liten bubbla av jävlar anamma bildas i bröstet och ger dig en riktning.

Jag var på jazzkoncert med Marie i fredags kväll. Vi satt nästan på scenen. Ett kul ställe som var inrett med ett hundratal omoderna loppissoffor.
Kanske inte så effektivt i publikhänseende, men det gav en flärd av kulturinstitution - vilket det också var.
Det är nåt visst med att se schweizare släppa loss...
Eller åtminstone försöka.
I Sverige har vi ju alltid haft fyllan som hjälpt oss på traven i stiffa situationer. Schweizarna har inte denna hjälp.
Visst ballar det ur här på fastnacht och vissa helger, och det blir lite "svenskt"... Men det tillhör undantagen.
Fyllona sitter på kvarterskrogen och surar till matronan slänger ut dom. Fast allt detta är i jämförelsevis mycket liten skala.

Gubbarna (i min ålder off course) på scen stod och juckade återhållet.
Alla var duktiga musiker men det ville liksom aldrig lyfta.
Visst applåderade publiken på rätt ställe mellan solona, men ändå - nej det var inte bra.
Men man kan ju inte sitta hemma!

Jag snor runt i sängen och famlar efter min nappflaska och försöker få i mig en klunk vatten.
Fy fan!!! Jag befinner mig i helvetet.
Här gäller det att koncentrerat ta stegen i rätt ordning.
Hostan - nej, jag accepterar den inte och istället evakueras lungorna spontant via näsan.
En total smärta håller mig fast, hjärtat hamrar på i bröstet: hundratjugo i vilopuls, det var väl en smula högt..?
Magmusklerna ömmar efter all hosta, jag kan knappt röra huvudet...
VARFÖR JUST JAG ???
Eller rättare sagt, varför inte? Jag är ju aldrig sjuk, det är ju problemet. Ren ovana...
Feber har jag inte haft på år och dag, så var glad!

Efter att jag brett mackor och packat nötter,choklad och dricka bar det av upp på berget igen.
Denna gång skulle Churfirsten besegras.

Välorganiserad vandring.

Det går inte att passera i trakten utan att fascineras av denna kedja av toppar likt ryggen på en enorm Stegosaurus som vältrar sig bland bergen.
Amatörgeologen i mig får ståfräs i så många avseende eftersom dessa berg innehåller allt.
Att bergen är gammal havsbotten är ju fascinerande i sig, men hur sten kan knådas som en deg till liknande formationer är svårt att begripa.
Östra delen kan utan större fantasi liknas vid en rulltårta där bergarterna nästan beskriver ett helt varv, och man tydligt ser lager för lager.
Men från Wallensee-sidan kommer man inte upp utan klättring och jag vill bara vandra.

Längs fält av kalkstensskärv tar jag mig upp till foten av den i stort sett lodräta bergskammen. Erosionsmassorna bildar sluttningen ända ner i sjön och fortsätter troligtvis ända ner till botten av den.
Vissa fält är färska nog att inte kunna binda vegetation och vänder man blicken uppåt kan man nästan pussla in vart klippblocken suttit fast en gång i tiden.
Och förresten, hur längesedan var denna gång?
Hur ofta kommer ett hundratons klippblock farande?
Helt plötsligt känns det som om hela bergssidan kommer att rasa ner över mig och jag drar mig åt sidan för att inte utmana någon kaosteori!

Sceneriet är just - helt fantastiskt!
Man befinner sig i något slags akustiskt vacuum där allt ljud kastas mellan klippväggarna.
En och annan Gems sprintar förbi och jag fattar inte hur dom kan få fäste på det lutande underlaget. Själv kan jag bara mödosamt hasa mig fram.
En och annan senig schweizare kommer förbi med cykel på axeln.
Jag känner mig gammal och lätt provocerad när dom senare skumpar förbi på väg ner för den obefintliga stigen, där jag focuserar på att sätta fötterna utan att snubbla.

Förbannat!!! Hur i helvete har jag blivit sån här?
Det var ju jag som kastade mig ut för branter... Det var ju jag som försökte tänja på gränserna för våra fysiska lagar..!
Nu stapplar jag! Detta kan bara inte tolereras.


En pensionärsgrupp drar förbi - Grüezi! - full packning och Nordic Walking stavar...
Jag ser efter dom där jag mumsar på min mackor.
Jag kommer att få jobba hårt!

En sak som jag saknar i Sverige i fall av sjukdom är förkylningscoctails.
Jag har frågat på Apoteket men bara fått huvudruskningar till svar.

Jag vet ju att det är tradition.
I Sverige är vi hemma då vi blir sjuka - vi har ju försäkringskassan.
Här nere drar man i sig nåt som tar bort symptomen.
Men det är gött!!!
Ponera att du känner dig dödsförkyld (och du är man).
Du löser upp en brustablett i en kopp hett vatten, sörplar i dig denna lösning. Efter en halvtimme är du redo att gå på dans...
Likt ett mirakel!
Helgen är räddad. Jag kan fungera hjälpligt.
Handen som kramar kring min hals lossar så sakterliga greppet.
Solen bryter igenom molnen...
Vem var jag nu igen?
Det är mycket som ska ordnas denna vecka men jag orkar inte nu!
Dom ville att jag skulle jobbat igår...
Riva utställning - orkar inte.
Måste vila ändå...

Har jag schweinegrippe, håller en gris på att bildas inne i mig?
Nja... Ska bara vila.
Koppla av!
Ruhe!!!

Det är denna unges fel - alltihop!

Flygblogg + nördblogg = flygnördblogg

Det är ju så att jag faktiskt är en nörd.
Jag vet, det är bara att erkänna för det är en tydlig svaghet som inte gå att dölja.
Jag har förresten många svagheter, men den svagaste svagheten har jag nog för allt som rör sig genom luften.
Fascinationen sträcker sig från husflugor till stratocumulusmoln.

Molnen tror jag allt att jag får blogga om när andan faller på, för det kräver egentligen ett kapitel för sig själv.

Insekter, fåglar, flygplan, raketer! Pojkdrömmen...
Visst har väl många legat på rygg omgiven av ängsblommor en sommardag och funderat på molnen. Jag låg där och flög runt och igenom dom...
Hade jag varit en normal människa hade jag nog blivit pilot.
Jag hade focuserat strävat efter att nå mina mål.
Men jag har ju alltid varit en drömmare, så focuset har svävat omkring helt planlöst och aldrig fullt hittat sin riktning.

Men i förtiplusåldern var det dags!

Efter att jag tappat förtroendet för både min kropp och min själ fick jag till sist nog.
Nåt måste göras...
Jag hade en stor jävla segelbåt som bara låg och slet sina förtöjningar och skulle aldrig segla jorden runt under mitt befäl.
Båten såldes för att förverkliga en dröm.

Att ta flygcert ansåg jag i mitt utbrända tillstånd vara mig övermäktigt så det måste bli nåt enklare, gärna med ett fysiskt inslag.
Jag ville tvinga mig till självförtroende och försätta mig i en situation där jag var tvungen att göra rätt val för att överleva. Plus att börja lita på min kropp igen. Så.

Segelflyg: Jo det var häftigt, men att grillas under den ostkupan i ständigt brännande sol kändes omöjligt, jag får ju värmeslag en vårdag. Samt att man behöver en hel organisation, med groundcrew, bogserare och inte vidare fysiskt och dyrt och njaää...¨

Paraglider: Avskrevs direkt som livsfarligt! Jag var ju utbränd - inte självmordsbenägen.
Hade ju sett alldeles för många skärmar fälla ihop sig över huvudet på sina piloter på startplatsen.
Förlita sitt liv på en trasa? Huga!

Hangglider: Det enda som återstod! Dessutom anknytande till mitt tidigare seglarliv. Alurör, stårwire, och segelduk. Begripligt, stabilt och förtroendeingivande. Otto Lilienthals uppfinning.
Dessutom det absolut billigaste sättet att komma upp i luften. Saken var klar!
Drömmen om att nå mina moln skulle förverkligas via detta medium.
Skola uppsöktes och utbildning påbörjades.
Men... Ja, det är en annan historia som tar för lång tid att tala om här.

Tre år senare steg jag bokstavligen in i himmelriket.
I April var vi i Bassano. Ett Italienskt flygsportmecka.
Den enda dagen med vackert väder slogs portarna upp.
Jag startade och flög i två och en halv timme. Jag landade för att jag var trött, törstig,hungrig och sist men inte minst - mycket nöjd.

I oktober var jag där igen...
Hamnade i ett moln denna gång: http://www.vimeo.com/7094896 och det var ungefär som jag trodde, där i gräset för trettifem år sedan.

Men landningarna är min svaga punkt, så idag var det dags för övning...

BILDBLOGG!














Jo, det är ju det här med att gå upp tidigt...
Ehh, nä det är inte polisuniformen!














Schweisiskt molnhav - nebelmeer, anledningen till att man inte vill bo i en dal.















Flygskola som inger förtroende!















Oj bältet, nu igen...



















Bygga hängglajder.















Alain kopplar hoppfullt in nappflaskan och tror han ska få flyga termik i slutet på November, HA!















Sne vind, bara å vänta.















Starten går över stock och sten.















Wallensee, på gränsen mellan St Gallen och Glarus... Våckert!















Skor för invigda! Man kanske skulle raka skallen och köra lite vit makt...