måndagsblues...

Nja.
Eller njä?
Det är frågan...
- Alla tror att du är negativ, för det ju ingen som fattar att du egentligen e positiv innerst inne.
Pelle Pixel har fattat hur det hänger ihop.
Fast ibland vet jag inte?
Jag antar att det finns båda delar inuti. Just nu är det dock den positiva sidan som leder kampen.
Livskraften.
I deppiga situationer vill jag gärna dra ett bindestreck mellan positivitet och naivitet och i yngre år ville jag gärna understryka hur glada människor bara inte fattade hur deppiga dom egentligen var.
Hade dom bara varit lite smartare hade dom varit deppiga hela högen!
En svart, syntig åttitalsdeppighet...
Visst har det funnits perioder där jag undrar om man inte mått bäst av ett tjock täcke matjord. Fast dessa perioder drar oftast förbi som en ilsken regnskur.

Efter att mitt burnoutartade tillstånd tog fart har irritationerna reducerats till mer precisa oförmågor.
Att snubbla, att inte kunna se riktigt, att inte kunna koncentrera sig, att få panik, att, att, att...
Men i mitt fall förvärrades mina negativa symptom av faktumet att jag fick en relation med en mycket svår person.
Jag trodde hon hjälpte, det borde ju vara så, men det var tvärt om.
Hon stjälpte.
Ansvaret ligger helt och hållet hos mig.
Inte så att det rättfärdigade hennes beteende, tvärtom. Hon betedde sig som en fördjävlig idiot många gånger och skyllde detta glatt på trauman och olika svårigheter hon hade.
Men det verkliga ansvaret för mitt tillstånd bär jag ju själv.
Det är svårt att vara allert i svaga situationer.
Men jag lät henne bli min morsa, som så många svaga och fega män.
Det fanns ett litet spån som gnagde och skavde i ögonvrån, men jag kämpade för att hitta bortförklaringar och lyckades ganska bra.
Jag lyckades att med hennes hjälp känna mig ännu mer värdelös och ynklig varje dag.
Faktumet att hon satt på en hög med pengar gjorde det ju sju resor värre - Beroende och Skuld.
Dessa två tvillingsjälar som drar land och rike kring och sprider felaktiga intryck omkring sig.

Förr hade vi kyrkan som tutade i oss olika sorters skit som vi skulle må dåligt av och ha skuld över, nu vet jag inte.
Kanske hela burnoutismen är en folkrörelse som kompenserar för frånvaron av Luthers lära.

Hon försökte ta livet av sig ett par gånger, före dettingen, inte medan vi var tillsammans, men senast ett par månader innan vi träffades första gången.
Rop på hjälp..?
Det var ju inte första gången.
Men jag är ju en krass person, folk som vill dö gör nog det också.
Dom som mår verkligt dåligt, eller är tillräckligt praktiskt lagda.
Vi får se om hon fixar det när dottern blivit 21, då har hon sagt att det är ok att pröva igen.

Jag är en sån där gammalmodig typ som tycker att livet är en alldeles för precious gåva att kasta bort.
Jag unnar mig att vara barnsligt naiv och känna hur det bubblar i bröstet av glädje när en trollslända kniper en mygga rakt framför näsan på mig.
Och gör en krumbukt.
När jag sitter där i solstolen i Harestad blir molnen ånyo hiskeliga fantasifoster.
Jag kan ligga med näsan en millimeter från vattenspegeln och fascineras över att skräddarna i dammen inte ser riktigt kloka ut i ansiktet.
Om det nu kallas så på en insekt?



I fredags var jag uppe på loftet i verkstan på jobbet.
Mission impossible....
Uppgiften var att hitta plats för en Perkindiesel som en av cheferna drällt i kring sig.
Loftet är en sorglig samling av braha skit där jag inte ens lyckades bända upp den en och en halva kvadratmeter jag behövde för att bli av med motorn.
Dock var utflykten dit upp inte utan frukter.

Liggandes i dammet på ett bord - en död trollslända!
Min absoluta favorit bland levande vareslser.
Den var perfekt bevarad och pryder nu ena högtalaren på skrivbordet.
En hyllning till alla mina flygande vänner i Harestad och min egen strävan att likt i den grekiska mytologin flyga in i solen (och inte bara fly Kreta, vilket verkar helt vansinnigt).
Den perfektionism med vilken en trollslända rör sig genom luften upphör aldrig att fascinera mig.
Så spröd och så potent - i en och samma varelse!
Jag vill suga åt mej denna egenskap, bli en sån igen.


Trollsländan är min metafor för framtiden.
Den lever i åratal som en oansenlig (men farlig) larv för att sedan plötsligt, när tiden är inne slå över till att bli ett flygande underverk i ett par veckor.

När jag tänker på den förtorkade trollsländan kan jag inte undgå att le och ge den liv med min egen fantasi och längtan.
För ett par månader sedan var jag redo att ge upp och acceptera mitt nederlag som människa.
Nu känns det inte lika lätt att ge upp längre, i alla fall inte utan en fajt.
Jag menar, jag snubblar, ser sämre (ut) och har fan så svårt att koncentrera mig, men jag har i alla fall ett val.

Ett njo...