Metatablätter.

Alltså!
Jag kan inte hjälpa det men jag måste.
En metablogg...
Efter att ha kommit hem, lagat mat, ätit, duschat är klockan halv tio...
Sen ska man dra i sig en öl!
Det finns ju massor och berätta för er ( fem - sex personer) som har valt att läsa denna blogg.
(Ibland funderar jag på om det ändå inte vore enklare att maila!!!)

Jag skulle kunna berätta om att det flöt en bajskorv i bassängen i Zollikon, när jag och tösa var där i söndags.
Det var ju inte alls roligt när jag tänkte tillbaka på hur vi plaskade omkring.
Vi fick inte ens gå till utebassängen som var en av anledningarna till att vi åkte dit. Detta eftersom att nazistschweizarna hade bestämt att man härmed måste vara tolv för att åtnjuta denna lyx( fast detta gällde inte förra året).

Jag skulle kunna berätta om token som kom till jobbet i fredags och satte ihop ett hiskeligt fyrverkeri som han brände av i kvällningen.

Jag kollade in min ranking där det tydligt visar att jag troligtvis skriver om fel saker eftersom jag rasat från en 2600:ade plats till en svag 12428:onde, tätt följd av Friskvården i Angered som blogga om vårdpolitiken.


Visst väcker det frågor om... Ja, vad egentligen?
Vad är det i en som gör att man vill lägga sina futtiga fritid på att producera text om sitt eget
liv.
Exebitionism?
En skev självuppfattning?
Jag fixering?
Va i helvete?
Jag funderade mycket på detta efter min film för tio år sedan.
Jo, jag och Woody Allen har bland annat det gemensamt att vi visats på Sveriges Television samtidigt. Fast i olika kanaler!
När jag gjorde filmen var det liksom inget snack om varför.
Det var liksom en självklarhet.
Alla skulle väl göra en tvdoku om sig själva om dom finge chansen..?
Eller?
Jag insåg ganska mycket senare att så inte alls var fallet.
En del skulle faktiskt inte alls vilja exponera sig på detta vis.
Idag kan jag förstå, då var det mig helt obegripligt.
Funderingarna om att göra en uppföljning av filmen har funnits med hela tiden. Men det finns ingen riktig kärna, förutom tioårs jubileum då kanske.

Men blogg är ju ok! Även om jag måste säga att tv har mer genomslagskraft - om det nu fanns nåt viktigt som jag verkligen var tvungen att meddela.
Nej, skrivandet är ju en källa till själslig stimulans det vet ju alla.
Fast hade jag levt ett normalt familjeliv hade ju hela detta varit omöjligt att hinna med.
Thats it!

Som mitt liv ser ut idag fyller detta en klar funktion.
Min hjärna är som ett hopklibbat spindelnät som ska redas ut och skrivandet är ju givetvis en hjälp i denna process.
Räcker det då inte att bara spara skiten på hårddisken?
Kanske kan ens erfarenheter och tankar vara till nytta?
Kanske kan man få nån att skratta till?
Då har man lyckats!
Det räcker...
Människan söker ständigt nya sätt att kommunicera och bloggen är väl en märklig parentes i detta sökande.
För fem år sedan trodde dom flesta att en blogg var en magsjukdom eller liknande...
Om fem år finns där något nytt i spiralen som bara spinner vidare allt snabbare och snabbare.
Frågan är om det leder till dom svar som vi vill ha på våra frågor?
Blir vi lyckligare?
Vete fan?

Får låta drömmarna leda till svaret på den gåtan.