Reflektion...

Jag fick plötsligt in badrumsspegeln i en sån där konstig vinkel att jag ser mitt ansikte i profil.
Jag rycker till och vänder mig om, men det finns ingen annan i rummet.
En iskyla griper om muskulaturen mellan skulderbladen och jag för sakta in ansiktet i det kritiska området igen.
Vem är denne man? Och varför har han tagit min spegelbild.?
Eller, gick det inte lite väl fort?
Jag tänker på vad en kompis morsa sa, när mannen/pappan gick bort:
- Men vi var ju unga nyss...!
Jo! Men jag ska ju befinna mig mitt i livet och ingen sa att man skulle vara gammal då.
- Ähh, man e inte äldre än man känner sig! Säger dom.
Farsan sa att han kände sig som tjugofem...
Jag känner mig - mycket gammal! Så där, liksom från en annan tidsålder.
Ett urtidsdjur som blickar ner på en abstrakt tillvaro och desperat försöker få ordning på intrycken.
Jag VAR ju ung nyss! Jag har starka minnen...
Och det var inte längesedan...
Jag minns att jag såg Matrix och kände att just så där är det för mig, alla andra rör sig i ultrarapid.
Nu är det jag som rör mig i ultrarapid.
Varje sekund är ett definierat klonk, som representerar en tidsrymd där x-antal aktiviteter skulle ha utförts.
Jag ser bara på hur klonket drar förbi i väntan på nästa.
Har jag funnit stressens medelpunkt?
Det svarta hål som till skillnad från kosmiska, helt saknar möjligheter.
Jag vill kunna röra mig så där fort igen, där naturlagarna endast är verktyg! Att balansera på en knivsudd och verkligen känna sin förmåga.
Är det en adrenalinjunkie som bor inne i mig?
Ligger denne junkie för döden?
Tiden då man trodde man kunde uträtta underverk är förbi, det är klart, men sen då? Vad händer sen?
Visserligen går livet vidare, men till vilken nytta är denna tomgång?
Att bara tjäna pengar till hyran har aldrig varit nog för mig. Ändå är det just precis vad jag klarat av för det mesta. Inga underverk precis.
När jag försökte leva familjeliv kändes det bättre.
Då är det på nåt sätt ok att bara gå till jobbet för att bibehålla ett status quo. Livet går ju ändå vidare.
Du leker med barn, alltså finns du till!
Nu var det ju uppenbarligen fel familj och att bli fråntagen det livet var ju inte riktigt min plan, men ändå en oundviklighet.

Jag är väl inte den förste med mid life crisis och inte den siste heller, men jag trodde det skulle räcka med att man varit utbränd.

Igår firade jag jul helt själv!
En mystisk upplevelse...
Skall inte en sådan begivelse leda till att jag måste ta livet av mig? Det trodde jag ju var en oundviklighet.
Men jag överlevde!
Jag avnjöt en jullunch med yoghurtsauce under girlangerna på Döner Kebapen utanför Jumbo i Hinwil.
På kvällen blev det bauernbratwurst minsann.
Försökte med internets hjälp att veva igång nån slags julstämning i lägenheten. Åtminstone genom att försöka få reda på vem som var julvärd i tv och på så vis för min inre syn, fantisera om hur det lät när Kalle kom klockan tre.
Det ryktas nämligen att Arne Weisse inte håller på med detta längre, men det kan ju också bara vara rykten.
På youtube blev det Arne (inte Anka)i alla fall, fast han såg gammal ut redan -97 så jag vet inte.
Jag däckade i soffan med den gamla Predator som underhållning och jag låtsades vara Arnold Schwarzenegger där han gled omkring i leran.
Hade väl jag också fixat för ett par år sedan, nu har jag lite inflammation i axlarna som gör att jag inte kan knäcka träd så lätt...

Jul är ju trots allt en dag som vilken annan som helst och i varenda radiokanal snackades det om hur synd det var om alla som var tvungna att fira ensamma.
Men, dom sitter ju ensamma varenda dag annars också.
Är det synd om dom då med?
Undergångsstämningen här i Wald underströks av att det var dimma och svinkallt.
Men i lägenheten var det varmt.
På småtimmarna började det slamra på taket så att jag till sist var tvungen att släpa mig upp för trappan och sticka upp huvudet genom luckan.
Vinden blåste omkring däruppe.
Detta fenomen...
Varje gång det blåser i detta land, stannar jag liksom upp och förvånas över hur fel det känns.
Överallt blåser prylar ner och ikull och slamrar omkring.
Folk tänker aldrig på det här.
I Harestad brukar min kraftiga vilstol blåsa ner så i mig finns det ju inbyggt att vind existerar.
Men så växte jag ju också upp på en strand där den enda skärgården bestod av en halvö som heter Danmark...
Idag tvingade vinden upp mig på ett berg för att på toppen bara suga i mig.
När jag satt där på bänken utspelades dramat i 3-d framför mig.
Snöoväder kom och gick och släpade sina sjalar fram i dalen.
Till slut bröt det upp och solen strålade ner genom ett enormt hål i atmosfären.
Detta landet är vackert i alla väder. Speciellt om man befinner sig på ett berg.

Jag åker hem och försöker samla mina tankar och vara lite konstruktiv.
Lillan ringde och tyckte valboken var cool.
Och jag som just glömt hur irriterad jag var över att inte fira jul med henne, fan...
Hämdlystenheten väcks till liv och måste tystas ner med ett glas rödvin.
När jag sörplande smakar vinet funderar jag på hur ofta det händer att lunchrestaurangen man brukar käka på i Sverige, ger mig en flaska vin i julklapp.
Tror faktiskt inte det har hänt om jag ska vara ärlig.
I alla fall inte en: