Inte ens bakis!

Igår var det fest och jag odlade social medvetenhet.
Låter det tråkigt? Inte lika tråkigt som att leva i ett vakuum antar jag...
I morse blev det surt mellan mig och Nadine för första gången sen jag flyttade in.
Jag vet inte vad som är fel på det motsatta könet men på något vis känner kvinnor en legitimitet att har en sur attityd gentemot mig samtidigt som dom är trevliga mot alla andra.
Känns lite grand som ur askan i elden, eftersom detta precis var det största problemet med föredettingens attityd...
Denna förbannade surhet..?
Nadine är för det mesta ok, men ibland känner jag en onödigt syra. När folk tex. inte svarar på tilltal och bara ignorerar mig blir jag förbannad. Dessutom är det för mig ett bevis på att personen i fråga har någon form av mentala problem!
Jag kan mycket väl tänka mig att Nadine har en släng av Aspergers och det skulle förklara en del i hennes beteende.
Nu är jag ju inte intresserad av att analysera folk sönder och samman, utan vill bara ha en smoth ride, så folk får bete sig hur fan dom vill men när det påverkar mitt liv smäller det.
Nu tror jag ju inte detta är nåt större problem mellan Nadine och mig, men jag har stört mig på sur och bossig attityd mer är en gång, så det kan vara dags att fundera på hur man går vidare.
Erfarenheten säger mig att det är bara att packa och dra, för ingen av oss kommer att ändra sitt beteende och allra minst jag.
Passande nog såg jag av en händelse en ateljelokal i Wald som ledig och en ny ide föddes i huvet.
Jag har ju gjort det förut... Flyttat in i en fabrikslokal.
Den gången ledde det till att min utbrändhet tog dom proportioner som den gjorde.
Men det var i en trist lokal med en fullständig idiot som hyrde ett av rummen. En gång trodde jag hon skulle bränna ner hela stället och hennes i övrigt militanta lesbianism och manshat var helt enkelt bara jobbigt att ha och göra med.
Sen small det med jämna mellanrum varje gång en långtradare körde över klaffen på Älvsborgsbron och gjorde att det aldrig fanns något lugn.
Utanför ateljen i Walds fönster rinner Töss med troligen vilda forsar på våren som enda störande moment. Jag kan tänka mig hundratals mycket sämre lokaliteter.
Frågan är bara om dom accepterar att man bor i en industrilokal, vilket kan stöta på patrull. Men i det i övrigt så individuella Schweiz borde detta vara förhandlingsbart.
Dessutom får jag 80 kvadrat i stället för 10 för samma peng så...

Jag är lite trött på att bara passivt se på hur mitt liv drar förbi och vänta på det rätta tillfället, för som alla vet så är ju det rätta tillfället bara en ursäkt för att stanna i en passiv malström.
Men nej, även om lägenheten e ok, så blir det ändå inte ok att bo där på dom premisserna.
Varför ska jag ta hänsyn till någon som inte tar hänsyn till mig?
Dessutom skulle det vara gött med en arbetsbänk och rader av höga fönster och lite plats.
Det kändes inte bra när flickebarnet var på besök igår och vi var tvungna att leka på madrassen på golvet i min lilla kvart och man bara väntade på att Janne Josefsson skulle braka in genom dörren med nåt skruvat reportagetema.

För att få lite ro i all hysteri tog jag min tillflykt till bergen igen.
Elm i Glarnertal!
Jag körde så långt in i dalen jag kunde och hamnade utanför en pansarverkstad!
Snön ligger tjock här, inte fullt metern, men nästan.
Trettonhundra meter står det på gpsen.
Det är en spöklik tystnad här inne, nu när skymningen faller.
Det är nån form av bus i luften och man vet inte om det är snö eller regn som är att vänta.
Turbulenta byar slänger ner flikar av molnen här på läsidan av bergen, där fönvinden pressar
på från andra sidan.

Det är något visst med den första snön här i alperna. Sceneriet blir extremt grafiskt och alla färger mister sin funktion.
Svart, vitt och rött!
Snöpinnarnas rödmålade toppar fullkomligt skriker av vulgär färglyster.
Men, det är bara sååååå vackert.
En australiensare på festen igår berättade hur enkelt det förhåller sig.
- Så fort jag känner mig lite deprimerad åker jag upp i bergen och så försvinner det!
Just så är det. Det blir på något vis lättare att andas och hantera tungsinnet och jag kan bara inte se mig mätt.
Jag vet inte ens vad det är jag tittar på, men blicken letar sig längs bergskammar och och klippskrevor och söker liksom av berget, meter för meter.
Varför sceneriet trollbinder mig kommer jag troligen aldrig att få reda på, och det kanske är det som är tricket.
Precis som i det övriga livet, bara svepas med!

Den största svagheten är att tro att allt kan förklaras. Att tro så är en bekräftelse på att det inre barnet har dött.