Fredag! Man tar en bäss innan man går hem från jobbet.
Snackar med grabbarna, allt är som vanligt.
På SLS är rollerna omvända: Tjejerna går hem och killarna sopar golvet. Full sexuell revolution. Fy fan, hahaha...
Sen är det ju det här med att somna i bilen på väg hem.
Har ju bara varit igång i en vecka, men redan sitter man där med halvslutna ögon på väg hem...
Trafiken flyter ihop. Men det är lugnt jag är van, har slumrat på väg hem i ett par decennier vid det här laget.
I backen ner för Pilgerstegstrasse, just innan rondellen kvicknar jag till, tankarna struktureras och jag undrar om jag hinner till Migros innan dom stänger.
I detta landet shoppar frugan så mannen kan komma hem lagom till att pussa ungarna gonatt.
I Wald stänger affärerna klockan sju.
Fan åxå, får steka korv, eller nåt... I dag igen!

Arbetet suger ut min mentala kraft. Jag bygger detaljer till en grillrestaurang. Skåp med ett dussintal individuella delar som ska funka ihop.
Det tar hela min koncentration i anspråk. Snälla, låt mig inte göra fel...
Men det blir det.
Bakåframpå, utåinpå, uppånerpåförbannelser...
Min förbannade utbrändhet är numera ett definitivt handikapp.
Triviala konstruktioner som vilken förståndshandikappad idiot som helst skulle kunna slänga ihop i sömnen, blir en mardröm för mig.
Vinklar och mått, enkelt kan det tyckas.
Pröva själva, utan att använda hjärnan.
Men jag ser det som övning, kanske kommer det att bli bättre..?
Eller så blir det sämre!
Game over...

Inte konstigt att man är lite slö när man rattar Subarun på alpvägarna i trakten.
Nadine föreslog raclette och räddade mig från korven.
Missförstå mig rätt, intet fel finns på den goda korven, men det blir änna en smula tjatigt.
Efter influensa-attacken är dock magen i känsligaste laget och raclette är ju en giftbomb för magsjuka.
Men vi rundar av med en liten Kirsch. Ja en snaps, det hjälper.

I morgon plockar jag upp den lilla tidigt och åker på frånskild plastpappeaktivitet.
Jag oroar mig för henne, samtidigt som jag vet att där inte finns ett dugg att göra.
Jag är utelåst från alla processer som har med hennes liv att göra!
Jag kan bara hoppas att hon är stark nog att hålla mamman på tillräckligt stort mentalt avstånd.
Samtidigt som jag kan ge henne inputs från mitt håll.
Men jag vet att det är mycket begärt av ett åttaårigt barn. Risken är väl bara att hon blir förvirrad av alla frågor hon bär på.
Hon vågar inte fråga, mamman drar i trådarna i kulissen.
Hur fan kunde jag hamna i denna smeten?
Å hur många gånger kommer jag kunna ställa den frågan?
Jag har en plan att medelst manipulation av mamman göra ett försök att öppna en kanal till kommunikation.
Fast det vore kanske enklare att uppfinna en tidsmaskin och åka tillbaks för att ställa allt till rätta.
Men jag tror ju inte på det där! Allt har en orsak och inget är en slump...
Tyvärr! Att hitta rätt i denna sörjan blir komplicerat och tålamodskrävande.

Vi får se. Veckan är slut och det känns som om någon slags ny tid väntar bakom hörnet.
Tålamod, tålamod...
Finns inte mycket kvar av det på hyllan!