Pseudometabloggg....

Kollade lite statistik för att sporra mitt bloggande och insåg att jag gör raketkarriär och kvalar in på en åttatusenfyrtiotredje plats, mitt emellan "En annorlunda bloggare" som orginellt nog handlar om bloggarens liv och där man vänligen blir inbjuden till att läsa. Samt "domusdulcisdomus" som mer påtagligt verkar handla om sjuttiotalistens live med att renovera och ha familj och lite sånt skit!

Jag känner att jag får mer och mer rätt i min fördom om bloggandet som hobby för arbetslösa, sjukskrivna, studenter med vurmande för livsstil och mode.
Dock har jag två uppslag! Givetvis omöjliga för mig att genomföra eftersom jag måste tillbringa mellan åtta och nio timmar på nån arbetsplats, men ändå!

Jag fejkar en tonårstjej!
Hur svårt kan det vara..?
Jag kollade in en så kallad sexblogg i topplistan och insåg att det räcker att plåta sin trosklädda röv cirka trettiosex gånger för att komma upp en bra bit på listan,(andra plats) nästan utan att skriva ett ord.
Det blir till att plocka fram trimmern och hyffsa bikboklinjen en smula.
Fy fan, det är en hel vetenskap!

Min andra ide(om jag nu hade tid, som sagt) vore att skriva min roman i bloggform. En sida om dagen!
Sen kan läsaren välja om han/hon vill följa den rafflande storyn dag för dag, eller avvakta och läsa kapitel för kapitel.
Ingen jävla förläggare som har synpunkter på hur deras läsare vill att texten ska se ut. Nä ,bara raka rör!
Om nån nu snor denna ide vill jag bara påpeka att det var jag som kom på den först. Nu, klockan tjugotre och femtioåtta den elfte november år tvåtusennio...

Men det är fascinerande.

Bloggen är som en egen organism som man slänger ihop efter jobbet, sedan sätter den igång att leva sitt eget liv som man kan följa i olika diagram och tabeller.
En bakterieodling!
Man sätter ner fingret på en agarplatta, sen är det bara att följa utvecklingen under ett mikroskop.

Men vart vill vi komma?
Vart vill skrivaren komma?
Vad vill läsaren få reda på?
Hur många bloggar finns det i hela världen?
Man blir ju inte klok om man funderar på all den tid som alla bloggar har tagit i anspråk - först till att skrivas, sen till att läsas.
Är den använd på bästa sätt? Tiden...
Frågor, frågor...

MEN VISST E DET KUL!

Jag gjorde en tv-doku om mig själv för tio år sedan, då bloggfenomenet inte uppstått ännu. Genomslagskraften var skrämmande.
Åratal efteråt kom folk fram och frågade: -Var det inte du som..?
Kanske är bloggen likadan..?
Tonårsbrudarna kan bli kändisar genom att plåta sina kompisar och skriva om var dom köpt kläderna dom bär.
Det är väl ok antar jag.
Sen fattar jag ju PERSONLIGEN inte hur fenomenen blir självgenererande, likt fröken Löwengrip och liknande, där det bitchslapande lyxlivet leder till sådan företagsamhet.
Fantastiskt!
Nu bodde jag ju i Sveriges andra huvudstad vid tiden för min dokupryl, och dessutom fanns inga chihuahuor eller rosa läppsvällmedel med i filmen. Så jag blev aldrig nån kändis!
Kan ju också berott på att vadmalsbyxorna skulle funkat dåligt på Stureplan, vad vet jag?
Men vi som inte bloggar i rosa läppstift kommer aldrig att komma etta på bloggtoppen, det ligger liksom i sakernas natur och jag är inte alls ledsen för det. Snarare tvärt om...

Men som sagt, jag kanske kommer börja fejka!


Bejaka kvinnan inuti mig, bitchen - den slapande!
Jag har ju viss erfarenhet, eftersom jag bott med ett tiotal chihuahuor ett par år. Då blev jag ju ordentligt slapad med, för den delen.
Av en ÄKTA bitch!