I juckapalmens skugga...

Efter att ha fått en del klagomål (ohh, I wish) på att jag varit så extremt introvert i mitt bloggande vänder jag nu ansiktet ut mot världen.

Lugn och ro i lägenheten i den lilla staden Wald. Sambon e borta igen, i tyskland och tröstar mamman.
Det enda som kan tyckas störa ron är en och annan trimmad subba som gasar runt och en galen Malibu -66 som varvar ur långt borta.
Vem e denne Malibuförare? I den lilla staden Wald torde väl en dylik fridstörare inte kunna bli så långlivad. Dessutom har han den dåliga smaken att köra omkring i kåvbojhatt! Känns lite som Sista natten med gänget då Millner var tvungen att göra upp med nån okänd fortkörare from out of town.
Fast vi e ju inte i staterna, så "out of town" skulle då vara åttahundra meter bort i Hubis, Laupen eller Jonatal...
En sån här dag som man egentligen fått gjort en massa och borde vara nöjd, känner jag mig ändå frustrerad av overksamhet.
Det är liksom inget "riktigt" dagsverke som glimmar av dollartecken.
Utan mer så där: Satt upp en massa hyllor i garaget, dratt kabel och monterat ett nytt elutag i lägenheten, varit hos en kund och pillat lite (fast gångjärnen jag hade gjort passade inte, förbannadesjävlapisshelvete).
Kollat ett annat jobb för nästa vecka. Fikat med en kund som hade ett bissnissproposition.
Alltså dom här bissnissgubbarna...
Jag måste ju säga att jag träffat en del, jag förstår mig inte på dom.
Här är en man i femtioårsåldern med ett tämligen välmående och stort företag i medicinkonsultbranchen. Han frågar mig om jag tror det skulle vara en bra idé att tillverka och sälja ståltrådskorgar för folk att ha veden i. Att ställa som objekt i trädgården..?!%& Prydnad.
Jag satt tyst en stund, visste inte vad jag skulle svara.
Kanske visste han något om en schweiziska marknaden, som inte jag visste. Eller så...
Jag kände bara att jag satt och fick dåligt samvete för att jag var så måttligt entusiastisk.
Han e jävligt trevlig och positiv människa men inuti trodde jag inte på hans idé.
- Finns säkert hundratals företag i detta land som tillverkar trädgårdskonst och skit som folk köper, TÄNKTE jag.
Men jag är ju ingen entreprenör. Tyvärr!
Ibland så träffar man sådana där människor som bara tar i saker, som bara får saker att bli av. Jag avundas dom.
Dom tar motgångar med en klackspark och säger bara: - Jaha, men då får vi göra så här istället!
Jag gräver ner mig och gör saker och ting så omständiga som möjligt så att dom helst aldrig blir av.
Kanske är jag lat innerst inne?
Jag har haft massor med idéer som jag varit övertygad om som framgångsrika, bara rätt människa fått lyssna till dom.
Men det är väl drömmarens privilegium, att aldrig behöva realisera sina drömmar.


Förra året var jag i Winterthur och provåkte en Monotracer.
En liten motorcykelbil som man kan köpa om man har en halv miljon kronor över. Företagaren/uppfinnaren/visionären och entreprenören som tillverkade denna, försäljningsmässigt kanske inte helt lyckade produkt, förklarade...
Allt var så logiskt: mc-feelingen, fast skyddad, tvåhundra knyck i en flygplanscockpit på marken, låg bränsleförbrukning, allt.
Han hade designat ett konstflygplan och tagit någon europeisk titel med detta plan.
Han höll på att utveckla en ny typ av motor med ett klot istället för kolvar, listan tog aldrig slut.



I två timmar lyssnade jag imponerat till vad denna sextifemåring höll på med.
Jag kände mig som sexhundrafemti när jag åkte därifrån.
Men, vill man lyckas i detta land, är det den attityden man ska ha.
Här finns pengarna. Inverstorerna. Excentrikerna...
Men jag ska va utbränd ett litet tag till, sedan sätter jag igång!
Det finns ju en massa meningslösa saker som väntar på att bli uppfunna.
Nåt i billigt i plast hade jag tänkt, som många vill ha.
En förstaschupphängingsförkopplare kanske...