Äntligen!

Ånyo är jag en arbetare. Lätt sjuklig men ändå - en arbetare.
Jag trodde aldrig att det skulle inträffa men det har hänt.
Jag har upplevt att det är skönare att vara på arbetet än att vara i hemmet.
Det fanns en tid då jag raljerade att -Inget arbete ska minsann få inkräkta på min fritid.
Jag levde efter denna devis i en massa år och det ledde mig - ehh - ingenstans.
Det hänger givetvis också ihop med den ekonomiska situationen.
Jag är så till den milda grad utled på att inte ha några pengar, så att slaveriet och prostitutionen blir rättfärdigad.
Sen känns det så - normalt! Jag är nästan normal...
Hör du det morsan!
Visst kan man finna leda i allt och jobbet i sig medför väl tristess. Men alla situationer i livet kan ju uppfattas som trista om man har den inställningen.
Nu har jag ju inställningen att jag vill njuta av livet och detta medför ju att jag tvingas att tycka saker och ting är kul.
Som just tex. - att gå till jobbet.
Nu går jag ju inte dit, utan åker bil och just detta satte extra krydda i tillvaron idag eftersom det snöade slask.
Jävulen far i mig och inte en tanke går till att vara rädd om den gamla bilen...
Vem säger att det inte kan vara kul att köra till jobbet?
För det är det, om man har en gammal Subaru med fyrhjulsdrift.
Tyvärr har jag alldeles för nya däck för att det ska vara riktigt sköj, men det får man ta!

Hela dan har det snöat slask i Zürich underland och då vet jag att hos x:et har det säkerligt kommit en 20 - 30 cm. Funderar på vem exet skall muta för att få röjt väck snön.
Detta var min fritids sysselsättning efter jobbet förra vintern.
En timme bakom snöslungan!
Kommer det lika mycket snö som det gjorde förra vintern får hon problem, föredettingen, eftersom man liksom inte blir av med den. Men hon kommer säkert kunna charma bonnpojkarna till att komma med stora traktorn.
Låter jag bitter?
Nja, det kanske jag är också, en liten stund till.
Fast vackert blir det!!!

Jag funderar på varför jag trivs på SLS?
Lönen är skit! Jag tjänar mindre innan skatt än jag tjänar svart på att skruva upp gardinstänger hos folk. Arbetsmiljön är smutsig och arbetet tungt...
Men det är nåt annat.
Jag kan arbetet... Jag får använda hela verktygslådan.
Visst är det monotont att producera, men ändå är det ok.
Kanske är det en inbillad gemenskap jag känner, men det är ändå den enda gemenskap jag har i detta land så det är också ok.
Allt jag gör här gör jag själv, så jobbandets gemenskap blir kanske större än vad den hade varit annars.
Å andra sidan, jag lever ju ett jävla ufoliv i mitt lilla rum så på jobbet kan jag ju sväva ut och bli nästan den person jag minns...
Der Alte Swede! Det är jag på jobbet det: Den gamle svensken - ja fy fan - man har allt kommit en bit på väg genom livet.
Men detta är väl knappast ändhållplatsen!?
Imorrn kommer ännu en rolig dag då jag ska bygga fusk, men det blir snyggt - det är det viktigaste.
Å kanske är det halt på vägen dit - jippie!

genom ett dis

Släpar omkring i lägenheten...
Börjar känna ett visst mått av frustration.
Kylskåpsdörren går inte riktigt att stänga för att ett isberg bildas i dess inre.

-You HAVE to close the fridge door, Jonas..! säger Nadine och jag ler ett -Hehe, I know, till svar.
Ska jag tala om för henne att dörren står på glänt varje morgon efter att hon stuckit till jobbet...



Kylskåpet på bilden vill vara anonymt.

Den kusliga insikten är att det är jag som har erfarenheten nu.
Jag VET att det inte tjänar något till...
Att jag vet att hon har fel innebär inte att jag behöver tala om det för henne.
Hon kommer att ändra sitt beteende lika lite som jag.
Men jag vill ju vara den barnsliga(e), fria(e), spelemannen... DET är ju min roll!
...och så måste jag känna erfarenhet. Kusligt.
Vuxna människor - finns dom?

Jag slår mig ner.
Jag har ett batteri av preparat på frukostbordet framför mig:
Esertia, Ranitidin, Spasmo-Canulase, Panodil och toppar av med tre kapslar EyeQ och en Bioflorina... Gapa stort!
Bayer och Sandoz var också representerade vid denna influensa.
Men efter att ha svalt alla piller känner jag mig lurad.
Visst funkar huvudvärkstabletterna och jag måste säga att magtabletterna har tagit väck illamåendet.
Men ändå...
Lyckopillren "sätter jag ut" och ersätter med lika dyra omega3 och antioxidanter.
Hade jag varit troende, skulle jag ta två skedar honung i teet istället för en och varit lyckligt skyddad mot allt ont.
Nåväl, låter en Immodium Lingual smälta i munnen för att runda av.
Lustigt, jag har alla symptomen för svininfluensa och ändå är det ju inte svininfluensa för då hade jag ju varit död nu.
Det sa dom ju i media, svininfluensa är ju livsfarligt!
Livsfarligt ja, och ändå dör det runt 450 pers i trafiken och 35000 pers varje år i hjärt-kärlsjukdomar, att jämföra med 14st svin.
Så, vad kommer man dö av?

Just nu känns det som apati och leda kommer högt upp på listan hos mig.
Jag gnäller om hur utbränd jag är och hur mycket jag behöver vila och så pallar jag inte med att sitta inspärrad en vecka med influensa...
Nåväl, inspärrad har jag ju inte varit.
Igår var jag t.ex. ute på permission för att ordna allt det sista för att bli en aktiv del av det Schweiziska bnp:t.
Fem saker vill dom ha på gemeindet:
Pass, anställningsbevis, påskrivet andrahandskontrakt, bevis om att jag tillhör en sjukkassa samt åttiofem chf.
Sen vart det klart!
Snacka om antiklimax... Efter att ha kört som en jojo kors och tvärs genom Zürich Oberland, tog det mindre än en kvart att fylla i pappren.
Fast det kändes pinsamt att försöka bortförklara min rethosta som dammintollerans, när jag stod och förhandlade om vilken sjukkassenivå jag skulle kunna tänkas behöva.
-Du har väl inte svininfluensa, skojjade han bakom disken...
-Nehejdå, försäkrade jag rosslande och ångrade att jag tagit i hand.
Troligen är jag väl nu personligen skyldig till att en hel generation blir utrotad.
När pappersexercisen var klar för dagen anlände jag hem i ett eländigt tillstånd.
Evigt sväljande ner illamåendet som accompagnerades av bultande huvudvärk och ett tydligt svällande av slemhinnorna under näsbenet.
Hur länge pallar man med detta.
Kul att påbörja sin första vecka som anställd i detta land med influensa.
Men som alltid...
Det kan ju bara bli bättre!

From. måndag är det slut på friden. Då börjar jag åttio procent på SLS. Det känns väl så där med tanke på att jag kom hit för att tjäna pengar. Men jag är ju en lat jävel så det kanske bra att man blir släpad i öronen till arbetet.
Orken får jobbas upp succesivt så att man senare kan ta i håll med den egna verksamheten. Jag kommer att behöva bli mer aktiv än jag varit om detta ska gå vägen. Jag måste leta under varenda sten...
Så nu till en början kan jag ta det coolt på SLS.
Ingen där jobbar ihjäl sig, så det kommer jag ju inte heller göra.

Men först ska jag viiila, tre dar till...

äntligen en normal blogg...

En osynlig hand trycker ner mitt ansikte i kudden.
Jag får inte luft och den gamla välkända paniken kommer krypande. Famlar med armarna för att freda mig från angriparen men viftar bara blint i luften.
Ska jag resignera? Har jag några val?
Är jag en sån där tuff överlevare som jag ibland (åtminstone förr i tiden) skröt om?

Jo, det fanns en inre styrka i slutet av veckan. En känsla av att det kanske finns en chans att allt ska ordna sig.
Visst kommer jag att få jobba, det är jag fullt medveten om men...
Ni vet, en liten bubbla av jävlar anamma bildas i bröstet och ger dig en riktning.

Jag var på jazzkoncert med Marie i fredags kväll. Vi satt nästan på scenen. Ett kul ställe som var inrett med ett hundratal omoderna loppissoffor.
Kanske inte så effektivt i publikhänseende, men det gav en flärd av kulturinstitution - vilket det också var.
Det är nåt visst med att se schweizare släppa loss...
Eller åtminstone försöka.
I Sverige har vi ju alltid haft fyllan som hjälpt oss på traven i stiffa situationer. Schweizarna har inte denna hjälp.
Visst ballar det ur här på fastnacht och vissa helger, och det blir lite "svenskt"... Men det tillhör undantagen.
Fyllona sitter på kvarterskrogen och surar till matronan slänger ut dom. Fast allt detta är i jämförelsevis mycket liten skala.

Gubbarna (i min ålder off course) på scen stod och juckade återhållet.
Alla var duktiga musiker men det ville liksom aldrig lyfta.
Visst applåderade publiken på rätt ställe mellan solona, men ändå - nej det var inte bra.
Men man kan ju inte sitta hemma!

Jag snor runt i sängen och famlar efter min nappflaska och försöker få i mig en klunk vatten.
Fy fan!!! Jag befinner mig i helvetet.
Här gäller det att koncentrerat ta stegen i rätt ordning.
Hostan - nej, jag accepterar den inte och istället evakueras lungorna spontant via näsan.
En total smärta håller mig fast, hjärtat hamrar på i bröstet: hundratjugo i vilopuls, det var väl en smula högt..?
Magmusklerna ömmar efter all hosta, jag kan knappt röra huvudet...
VARFÖR JUST JAG ???
Eller rättare sagt, varför inte? Jag är ju aldrig sjuk, det är ju problemet. Ren ovana...
Feber har jag inte haft på år och dag, så var glad!

Efter att jag brett mackor och packat nötter,choklad och dricka bar det av upp på berget igen.
Denna gång skulle Churfirsten besegras.

Välorganiserad vandring.

Det går inte att passera i trakten utan att fascineras av denna kedja av toppar likt ryggen på en enorm Stegosaurus som vältrar sig bland bergen.
Amatörgeologen i mig får ståfräs i så många avseende eftersom dessa berg innehåller allt.
Att bergen är gammal havsbotten är ju fascinerande i sig, men hur sten kan knådas som en deg till liknande formationer är svårt att begripa.
Östra delen kan utan större fantasi liknas vid en rulltårta där bergarterna nästan beskriver ett helt varv, och man tydligt ser lager för lager.
Men från Wallensee-sidan kommer man inte upp utan klättring och jag vill bara vandra.

Längs fält av kalkstensskärv tar jag mig upp till foten av den i stort sett lodräta bergskammen. Erosionsmassorna bildar sluttningen ända ner i sjön och fortsätter troligtvis ända ner till botten av den.
Vissa fält är färska nog att inte kunna binda vegetation och vänder man blicken uppåt kan man nästan pussla in vart klippblocken suttit fast en gång i tiden.
Och förresten, hur längesedan var denna gång?
Hur ofta kommer ett hundratons klippblock farande?
Helt plötsligt känns det som om hela bergssidan kommer att rasa ner över mig och jag drar mig åt sidan för att inte utmana någon kaosteori!

Sceneriet är just - helt fantastiskt!
Man befinner sig i något slags akustiskt vacuum där allt ljud kastas mellan klippväggarna.
En och annan Gems sprintar förbi och jag fattar inte hur dom kan få fäste på det lutande underlaget. Själv kan jag bara mödosamt hasa mig fram.
En och annan senig schweizare kommer förbi med cykel på axeln.
Jag känner mig gammal och lätt provocerad när dom senare skumpar förbi på väg ner för den obefintliga stigen, där jag focuserar på att sätta fötterna utan att snubbla.

Förbannat!!! Hur i helvete har jag blivit sån här?
Det var ju jag som kastade mig ut för branter... Det var ju jag som försökte tänja på gränserna för våra fysiska lagar..!
Nu stapplar jag! Detta kan bara inte tolereras.


En pensionärsgrupp drar förbi - Grüezi! - full packning och Nordic Walking stavar...
Jag ser efter dom där jag mumsar på min mackor.
Jag kommer att få jobba hårt!

En sak som jag saknar i Sverige i fall av sjukdom är förkylningscoctails.
Jag har frågat på Apoteket men bara fått huvudruskningar till svar.

Jag vet ju att det är tradition.
I Sverige är vi hemma då vi blir sjuka - vi har ju försäkringskassan.
Här nere drar man i sig nåt som tar bort symptomen.
Men det är gött!!!
Ponera att du känner dig dödsförkyld (och du är man).
Du löser upp en brustablett i en kopp hett vatten, sörplar i dig denna lösning. Efter en halvtimme är du redo att gå på dans...
Likt ett mirakel!
Helgen är räddad. Jag kan fungera hjälpligt.
Handen som kramar kring min hals lossar så sakterliga greppet.
Solen bryter igenom molnen...
Vem var jag nu igen?
Det är mycket som ska ordnas denna vecka men jag orkar inte nu!
Dom ville att jag skulle jobbat igår...
Riva utställning - orkar inte.
Måste vila ändå...

Har jag schweinegrippe, håller en gris på att bildas inne i mig?
Nja... Ska bara vila.
Koppla av!
Ruhe!!!

Det är denna unges fel - alltihop!

Flygblogg + nördblogg = flygnördblogg

Det är ju så att jag faktiskt är en nörd.
Jag vet, det är bara att erkänna för det är en tydlig svaghet som inte gå att dölja.
Jag har förresten många svagheter, men den svagaste svagheten har jag nog för allt som rör sig genom luften.
Fascinationen sträcker sig från husflugor till stratocumulusmoln.

Molnen tror jag allt att jag får blogga om när andan faller på, för det kräver egentligen ett kapitel för sig själv.

Insekter, fåglar, flygplan, raketer! Pojkdrömmen...
Visst har väl många legat på rygg omgiven av ängsblommor en sommardag och funderat på molnen. Jag låg där och flög runt och igenom dom...
Hade jag varit en normal människa hade jag nog blivit pilot.
Jag hade focuserat strävat efter att nå mina mål.
Men jag har ju alltid varit en drömmare, så focuset har svävat omkring helt planlöst och aldrig fullt hittat sin riktning.

Men i förtiplusåldern var det dags!

Efter att jag tappat förtroendet för både min kropp och min själ fick jag till sist nog.
Nåt måste göras...
Jag hade en stor jävla segelbåt som bara låg och slet sina förtöjningar och skulle aldrig segla jorden runt under mitt befäl.
Båten såldes för att förverkliga en dröm.

Att ta flygcert ansåg jag i mitt utbrända tillstånd vara mig övermäktigt så det måste bli nåt enklare, gärna med ett fysiskt inslag.
Jag ville tvinga mig till självförtroende och försätta mig i en situation där jag var tvungen att göra rätt val för att överleva. Plus att börja lita på min kropp igen. Så.

Segelflyg: Jo det var häftigt, men att grillas under den ostkupan i ständigt brännande sol kändes omöjligt, jag får ju värmeslag en vårdag. Samt att man behöver en hel organisation, med groundcrew, bogserare och inte vidare fysiskt och dyrt och njaää...¨

Paraglider: Avskrevs direkt som livsfarligt! Jag var ju utbränd - inte självmordsbenägen.
Hade ju sett alldeles för många skärmar fälla ihop sig över huvudet på sina piloter på startplatsen.
Förlita sitt liv på en trasa? Huga!

Hangglider: Det enda som återstod! Dessutom anknytande till mitt tidigare seglarliv. Alurör, stårwire, och segelduk. Begripligt, stabilt och förtroendeingivande. Otto Lilienthals uppfinning.
Dessutom det absolut billigaste sättet att komma upp i luften. Saken var klar!
Drömmen om att nå mina moln skulle förverkligas via detta medium.
Skola uppsöktes och utbildning påbörjades.
Men... Ja, det är en annan historia som tar för lång tid att tala om här.

Tre år senare steg jag bokstavligen in i himmelriket.
I April var vi i Bassano. Ett Italienskt flygsportmecka.
Den enda dagen med vackert väder slogs portarna upp.
Jag startade och flög i två och en halv timme. Jag landade för att jag var trött, törstig,hungrig och sist men inte minst - mycket nöjd.

I oktober var jag där igen...
Hamnade i ett moln denna gång: http://www.vimeo.com/7094896 och det var ungefär som jag trodde, där i gräset för trettifem år sedan.

Men landningarna är min svaga punkt, så idag var det dags för övning...

BILDBLOGG!














Jo, det är ju det här med att gå upp tidigt...
Ehh, nä det är inte polisuniformen!














Schweisiskt molnhav - nebelmeer, anledningen till att man inte vill bo i en dal.















Flygskola som inger förtroende!















Oj bältet, nu igen...



















Bygga hängglajder.















Alain kopplar hoppfullt in nappflaskan och tror han ska få flyga termik i slutet på November, HA!















Sne vind, bara å vänta.















Starten går över stock och sten.















Wallensee, på gränsen mellan St Gallen och Glarus... Våckert!















Skor för invigda! Man kanske skulle raka skallen och köra lite vit makt...

DECO = dekorblogg

Ibland när jag jobbat tidigare har jag alltid tänkt att det jag bygger ska hålla i ungefär tusen år.
Jag har så till den milda grad lagt ner min själ i arbetet att det känts som att dra ut en tand varje gång man lämnar bort något eller avslutar ett projekt.
Utmattningen!
Detaljerna snurrar hela tiden i huvet, vinklar, finish, montage...
Kunde det ha gjorts bättre, hur skulle ett "proffs" (ursäkta jag vet...) ha gjort ect. ect. ect.
Materialen skulle vara dom riktiga, tunga, substansiella orginalmaterial.
Ytbehandling, besvärjelser...
Hela tiden denna förbannade strävan mot en annan tid och tänkande.
Ouppnåelig perfektionism!

Kan man göra nåt "på riktigt"? Och hur skulle det i så fall ta sig ut?
Tex. att bygga en bil i gips vore ju opraktiskt i dom allra flesta fall, men ska man inte köra den vad spelar det då för roll.
Vår värld är ju nu så sjukt funtad att det är enklare att ta en riktig bil och använda den till något som den egentligen inte är avsedd för än bygga ett objekt att ersätta bilen med.
Så kan det ju bara funka i en värld som lider av ett sjukligt resursöverskott!
Jag har dock blivit en smula korrumperad. Visst retar det mig när dom kraschar "riktiga" bilar i filmer. Särskilt om filmen är dålig, då blir det ju dubbelt slöseri.
Men det är nåt i mig som börja tycka att det är åtminstånde lite ok.
Sen jag började jobba på SLS här i Schweiz har jag insett att det finns en medelväg.
Det mesta som byggs där är fejk, fast inte allt.
Ibland seglar hantverkarens lyckliga fe ner och vill att saker och ting ska vara på riktigt.

Sist byggde jag ett stånd som skulle användas utanför anrika Cafe Schober i Zürich, att sälja rostade kastanjer ifrån. I smedjan fick jag göra romantiska krusiduller och ornament. Hetta upp och linolja! Det är något visst med glödande järn - det är liksom kompis med jordens medelpunkt och våra bultande hjärtan.
Men - egentligen var ju det också fejk! Det skulle se ut som om det var gjort för hundra år sedan, fast i riktiga material.

Förra veckan satte vi en mässmonter som skulle illustrera "efter översvämningen" för något
katastofföretag och i våras byggde vi lite fejkade artdeco prylar för Glattcentrum.
Att limma ihop latex för att få det att se ut som lera, eller att mdf nästan kan se ut som vad som helst, börjar kännas ok.
Till och med när jag själv bygger om åt folk börjar det kännas ok att inte använda dom "riktiga" materialen.
För vad fan spelar det för roll om golvlisten är av trä, eller folierad mdf.
Det är ju enklare att måla en folierad mdflist till att se ut som trä, än att hålla på och grunda, mellanstryka och fan och hans mormor...
Dom flesta "kunder" skiter ju egentligen vad det är du skruvar upp, bara det ser snyggt ut.

I somras jobbade jag åt en kund som tillhörde det motsatta lägret.
Hon fällde sin egen skog, sågade upp till plank och renoverade huset.
Det är klart att har man denna attityd kommer ens själ alltid att finnas kvar i väggarna.
Bombarderas materialet med så mycket tänk, stannar alltid lite kvar.
Det känns om inte annat när man river, riktigt byggt tar hundra gånger längre tid att riva.

Sorgen med att bygga dekor för film eller varuhus är ju att väldigt lite sparas.
På den tiden jag hade ambitionen att arbeta konstnärligt insåg jag att det var svårt att bibehålla det man gjort.
Jag gjorde ju aldrig några offentliga utsmyckningar och det är väl egentligen dom enda saker som varar.
Även om jag byggde i stål och "riktigt trä" prydde mina prylar mest återvinningens kontainrar. Men så är det ju när man jobbar med mässor och reklam. Kapitalet saknar tidlös lånsiktighet...

Det ju förhållandevis dåligt betalt att jobba med detta, men jag gillar det ändå.
Fastän jag tjänar det bubbla på att bygga om hos folk i egen regi kan decoflärden ta över lite av det ekonomiska bortfallet.
Sen får jag ju tillfälle att jobba ihop med Schweiz version av Lisbeth Salander, vet kan säga nej till det???
Så, varför sitter jag här och gnäller över dessa fenomen, ingen nu levande människa har väl tid att bry sig om materiens verkliga värde.
Nu när klimatförändringen är på modet så bygger vi med ekologisk mdf.
På åttiotalet hade vi byggt med kärnvapensäker mdf, eller mdf som räddade valar.
Fan vete vad det blir för mdf när klimatvågen blåst över.

Masonit kanske! Masonit: Pressad skit!

Drar in vårluft...

Otroligt.
Kollar klockan genom köksfönstret, men den går fel!
Måste börja ta i lite pappersarbete.
Jag gick ner till kommunalhuset (gemeindehauset) i t-tröjan nyss! Sjutton grader i skuggan...
Så kan det vara här. Bara solen tittar fram kommer värmen.
I skrivande stund sitter jag i samma tshirt på takterassen.
Solen kommer och går så det blir inte så där inihelvete varmt som jag ogillar extremt mycket.


Innan jag kom till Schweiz tror jag aldrig att jag varit i ett kommunalhus.
Vad ska man där å göra i Sverige?
Runt Falkenbergs kommunhus snek man ofta eftersom farsan åt lunch där i närheten då han hade affär i stan. Annars vad det väl inget.

Här ränner folk dit titt som tätt och det är liksom i kommunalhuset allting sker.
Man betalar skatt där, ansöker om dessa miljoner olika tillstånd man måste ha i detta land om man tex. vill snyta sig.
Beställer parkeringsplatser, anmäler inflyttning (som i mitt fall) etc etc. Man kan tom gå dit för att få tips om evenemang och konserter odyl.
Detta kan man kanske göra i Sverige med, men som sagt jag har ju aldrig vart där inne...

På invandrarkontoret här i Wald praktiserar miss World, om man skulle fråga mig.
Man skulle nästan kunna tro att hon härstammar från Sverige, med sådana ädla anlag men så är troligtvis inte fallet.
Jag är ju fortfarande turist i landet och kommer väl inte att vara officiellt här för än om ett par månader.
Ett företag har lovar att fejkanställa mig så att jag kan få arbets/uppehållstillstånd men sen vill jag köra eget, annars blir det för lite klirr i kassan.
Jag e för gammal för att vara anställd. Dom förbannade oranga kuverten man får på posten i Sverige visar ju bara på att man får förbereda sig på att börja samla burkar och tomglas när man når pensionsåldern.
Så, detta vill jag inte!
Här på taket hade jag mycket väl kunnat tänka mig att sitta när tiden är inne. Wald är ett mysigt ställe.
Men jag tänker inte spekulera i framtiden. Det är idiotiskt...
Kan jag bara ha en liten buffert får jag vara nöjd, för rik kommer jag nog aldrig bli.
Rik på pengar alltså, det andra fixar jag nog.
Det är ju inte så att jag tänkt att leva ensam resten av livet om nu någon skulle ha fått för sig det.
Visst är man en smula avskräckt nu då man just håller på att skrapa av skorna efter att trampat i en riktig koblajja.
Men livet går ju vidare.
Mina känslor för Xet har ju svalnat ordentligt det sista halvåret så att man tom. skulle kunna tänka sig att peta på en varelse av kvinnligt kön igen.
Där för lägger jag ju märke till saker som den däringa praktikanten.
Dock är ju alla man lägger märke till unga nog att vara ens barnbarn, så det blir nog till att kalibrera brudradarn en smula innan man kan lite hundraprocentigt på den.
Jag jobbar ju nu tämligen konsekvent för att få ett socialt nätverk här nere, som inte är baserat på föredettingen som det var tidigare.
När jag lever i en relation blir dom flesta andra kvinnor ointressanta, och visst kan jag flörta till det, men mitt intresse är extremt ytligt.

Det tar lite tid att få igång maskineriet igen.
Att vara öppen och mottaglig för signaler och dessutom sända rätt signaler andra hållet.
Jag gillar det inte!
Därför dröjer jag mig kvar i relationer som skulle avslutats mycket tidigare.
Men man hoppas ju in i det längsta på att sanningen inte ska vara sann.

Men behovet av närhet kan ju aldrig ersättas av en dålig relation, då blir det ju bara fel och panikartat.
Närhet kan bara upplevas när två personer funkar tillsammans och accepterar varandras sidor hur knäppa dom än vara må!
Jag känner att det drar en smula under vingarna men det dröjer nog ett tag innan jag kan slappna av tillräckligt.

Sen måste jag ju sluta med dom där förbannade lyckopillren som jag får adhd av.
Som det är nu vill ju ingen ha mig, med så spralliga fötter.
Feets on drugs!

VAEDEFRÅGAOM!!!

Varför är det så viktigt för vissa människor att ha fiender?
Jag pratar inte om amerikanarna utan vissa enskillda varelser.
Varelser som har allt och som bara skulle kunna njuta av livet och leva dagen som den kommer.
Jag pratar givetvis om min X...
Talade med flickebarnet på telefon för första gången på tre veckor och jag hör hur nervositeten bubblar i andra änden av linjen.
Inte så att jag hörde draken spruta eld i bakgrunden, nej hon var lugn men stämningen var spänd.
Den lilla satt mest tyst.
Vi har aldrig haft nån telefonrelation! Vi har alltid varit personliga och förtroliga med varandra och det går liksom inte att översätta till telefon.
Drakhonan vet detta. Hon tjänar på att ha det på ett annat vis.
Hon lobbar nu för att brejka in den biologiske fadern igen, eftersom han ju ändå betalar räkningarna.
Fadern som hon pratade så mycket skit om för fyra år sedan, så hade han vetat att jag lyssnat till hälften av det, skulle han smälla av!

Men nu är det jag som står i skottlinjen!
Första året tillsammans blev jag serverad alla historier om denne man och hur många miljoner han snott och vilket svin han var och hur han ljög.
Ämnet skulle vara uppslag till en fet roman om svek och bedrägerier.
Men det var då det.
Många fiender har passerat genom vårat hem sedan dess.
I mitt utbrända tillstånd är bara dom senaste åren tydliga men det finns mer att minnas.
Dom brukar hålla ungefär ett halvår, fienderna.
Då rinner ett lavahett flöde ur honans hals som skvätter runt omkring henne och påvisar hennes hat för dom allra flesta människor.

Den lillas roll i detta har inte varit helt klar.
I början hävdade "Britta" (honan) att utan barnet skulle hon tagit livet av sig för länge sedan.
Hon försökte ju också, när den lilla var två! Andra försöket...
Jag har ofta funderat på hur det är att växa upp med en mamma som inte vill leva och som hatar alla människor.

Efter det att det nya huset inhandlades haglade fienderna tätt.
Det var han som sålde huset, han var ett svin.
Det var en granne som klagade på att hundarna skällde (alla tio). En idiot!
Sen nästa granne, jo hon är lite speciell hon med. Ett rövhål!
Sen till och med dom som hon hyr ut en lägenhet till. Ohederliga utnyttjande grisar.

Sen jag då - den riktiga svininfluensan!

Det är fascinerande hur fort förändringen går hos dessa människor.
Du är älskad och hatad allt eftersom vardagsformen tillåter.
Och hela tiden detta översvallande tillstånd.
Det är aldrig moderata känslor utan det är himmelrike eller katastrof. Hela tiden, oupphörligen!
Måste vara känslomässigt slitsamt att leva ett sådant liv.

Att leva med en sådan person är definitivt ohälsosamt.
Om hon dessutom är duktigt dominant, tappar man strax farten.
Till en början försökte jag förstå och anpassa mig.
Men svaret fanns alltid där... Hon e knäpp!
Men jag ville aldrig acceptera det. Jag hade på nåt vis bestämt mig...
Hon skulle bli min sista relation! Den riktiga.
Så här i efterhand är det ju lätt att tycka att jag hellre kunnat ta jobb på ett dårhus om jag ville roa mig på detta sätt.
Men det fanns givetvis ögonblick.
Fysiskt var vi ett pussel som bestod av två bitar!
Det var för mig en stark kärna i relationen. Attraktionen!
Plus att hon var så focuserad på mig att jag mer eller mindre sveptes med.
Jag vet ju att jag inte kan sluta att ta ansvar för min egen situation bara för att jag träffar en dominant, förmögen person som vill visa mig världen.
Fast den världen var inte så stor som sagt.
Nu försöker jag bibehålla kontakten med den lilla, för att hon ska få se den riktiga världen, utanför traumahemmets skyddsmurar.
Utanför huset där man måste skydda sig mot all ondska, hata alla idioter, döma allas fel.
När dom biologiska föräldrarna är traumatiserade, förmögna, sykfall vad finns att tillägga.

Hon är en solstråle den lilla, men drakhonan ser till att spy ur sig ett svart moln att skugga detta ljus med:
- No running indoors
- Go to you ROOOM!
- How many times do I have to tell you!
Vanlig kommunikation mellan förälder och barn jag vet, men det andra då?
- Du e så jävla bra!
- Fantasktiska unge!
- Perfekt!
Det faller liksom bort i ekot av alla tillrättavisningar.

FAN OCKSÅ!

Den stora Mythen...

Kämpar mot trötthet och ångest den första timmen. Precis som vanligt!
Varje steg är ett darrigt prövande, på vilket ingen normal människa egentligen skulle förlita sig.

Men nu var det ju det där med normal..?

- VAR NORMAL! Röt alltid mor till mig, när hon tyckte jag bar mig åt.
- Nu ska du ta och lugna ner dig, sa barnflickan när jag var mindre.
- Jag tyckte inte du kunde sitta stilla med fötterna, sa adhdläkaren för ett par år sedan. Så det har ju bättrat sig!
Dom spralliga fötterna darrar vidare längs den steniga stigen.
Det är som att gå upp för en trappa i ungefär en timme. Det är ju svårt att jämföra, men just då man fått in rytmen är det nån jävla sten som rullar undan så man måste parera med fara för sitt eget liv.
Dom häringa pensionärspromenaderna är något jag tvingar mig själv till.
Jag skulle mycket hellre sitta hemma i lägenheten och glo på en olagligt nedladdad film, än att masochistiskt lyfta blicken för att försöka se slutet på eländet. Nej, det är bara till nästa kurva.

Men jag måste!
Jag kan inte acceptera att min kropp blir slö den också.
Eftersom mitt sinne rinner bort, måste jag på något vis kompensera.
Varje sak jag glömmer måste motivera mig till att ta ytterligare ett steg.
Varje huvudräkning som bara leder till yrsel måste få mig att lyfta blicken ännu en gång och plågat inse att det är ganska långt kvar.
På något sätt måste det gå att hitta tillbaka till ursprungsmänniskan som finns där inne. Jag rotar bland generna och tar mig ett par tusen år tillbaka till den tid då man bara måste. Annars var det slut!
Tiden innan försäkringskassan...


Fast jag får stanna ofta.
Dricka en slurk, knapra i mig en näve mandlar, betrakta.
Molnbasen sjunker, fan också!
I söder har ett par toppar försvunnit, men det är en åtta - tio mil dit och jag bör ha en marginal på femhundra meter när jag kommer upp, bara inte orken tryter.
Men det är detta som är tricket!
Jag vet ju att den inte tryter. Jag vet att kraften kommer ju längre jag håller på.

Det är därför man måste! Belöningen utbetalas i lättare steg.
Trots att syret försvinner mer och mer för varje steg går det lättare och lättare.
Snart börjar skidsäsongen och jag tar hellre mjölksyran nu på den branta stigen, än sen när jag kört en timme och betalat sexti chf för liftkortet.
Jag vet ju att jag troligtvis aldrig kommer att kunna bli lika stark som jag en gång varit, men man kan ju dra ut på det.

Farsan ska byta höftled i övermorgon. Han har varit förbannad på att han inte kunnat jobba på mer än ett halvår.
Han är åttitre!
Han lägger inte av.
Jag ger mig fan på att så fort den nya kulan är inmonterad kommer han att vara på väg till Rabalshede eller Sjöbo eller nån annan marknad där han kommer stå hela dan i kyla å regn.
Jag har försökt, men jag fixade inte en hel dag. Fick gå och sätta mig i bilen.
Men det verkade inte som om dom där tiotusenåriga generna räckte till mig utan jag fick någon ny, svagare sort. Lättgener!

Att fundera på hur normal jag var gav jag dock upp för länge sedan.
Morsan hade sitt! Problemet var bara att ju mer normal jag borde vara, ju mer gick strävan åt andra hållet.
Hade hon rutit: -VAR ONORMAL! Hade det kanske gått bättre.
Då hade hon lurat mig till att få till det utav helvete, säkert.
Men om sanningen ska fram skyller jag min mjuka hjärna på henne!
Inte direkt, men indirekt misstänker jag att det funnits mycket mentalt svaj på hennes sida. Inte uttalat men mer som en känsla.
Vissa av kusinerna minns jag som skumma typer, utom favoritkusinen innan hon blev missbrukare i tonåren (?!).

Bakom klipporna ligger snön tjock och i tövädret vare sig bär eller brister den. Varje steg seglar omkring och mina kängor är avsedda för allt utom snö.
Men det är en kort bit.
Förra gången jag var här uppe, var i sällskap med den enda person som kommit sig för att besöka mig i detta land.
Fast då var det vår och bitvis stekande sol!

Nu viner vinden och för med sig små vattendroppar från den sjunkande molnbasen. Två andra vandrares hund försöker attackera innan han förstår vem jag är.
Alpkajorna seglar, dom riktiga hängglidarna!



Men det var som jag trodde, vädret sjunker minut för minut och det blir till att dra i sig en macka och vända om. Jag är inte klädd för ösregn.

Nerför blir det kallt om den svettiga ryggen.
Varje steg måste planeras i den ökande fuktigheten.
Mitt senaste discbråck gjorde min högerfot till ett osäkert kort och när man minst anar det finns den bara inte där längre. Och eftersom jag beträtt förbjuden mark och dom därför tagit väck alla kättingräcken, blir det fria fallet ett par hundra meter om man inte ser upp.
Förr kunde jag kasta mig ut i luften och alltid lita på att jag likt en katt landade på fötterna. Jag såg mig som en latent circusakrobat. Nu rör jag mig mer likt en clown och kollar varenda sten. Storlek, vinkel, beskaffenhet...
Hunden som burit sig så ovänligt åt på toppen övergav sina tanter och tyckte det var mera spännande att följa med mig ner. Vi blev vänner!




Jag måste lägga energi på att minnas känslan av alla nerfarter. Hur lätt det är att andas, hur armarna svänger.
Man vänder sig om och tänker: - Det där var la inget!
Illamåendet och andnöden måste förträngas, det har man aldrig känt.
Snabbt sorteras intrycken och lagras (i min hjärna tämligen kortfristigt) för att tjäna som sporre nästa gång en osynlig hand kramar runt ens hals...

Fast mycket måste förändras innan jag kan andas som en fri man.
Både för mig och för någon annan - som jag inte känner än...

Pseudometabloggg....

Kollade lite statistik för att sporra mitt bloggande och insåg att jag gör raketkarriär och kvalar in på en åttatusenfyrtiotredje plats, mitt emellan "En annorlunda bloggare" som orginellt nog handlar om bloggarens liv och där man vänligen blir inbjuden till att läsa. Samt "domusdulcisdomus" som mer påtagligt verkar handla om sjuttiotalistens live med att renovera och ha familj och lite sånt skit!

Jag känner att jag får mer och mer rätt i min fördom om bloggandet som hobby för arbetslösa, sjukskrivna, studenter med vurmande för livsstil och mode.
Dock har jag två uppslag! Givetvis omöjliga för mig att genomföra eftersom jag måste tillbringa mellan åtta och nio timmar på nån arbetsplats, men ändå!

Jag fejkar en tonårstjej!
Hur svårt kan det vara..?
Jag kollade in en så kallad sexblogg i topplistan och insåg att det räcker att plåta sin trosklädda röv cirka trettiosex gånger för att komma upp en bra bit på listan,(andra plats) nästan utan att skriva ett ord.
Det blir till att plocka fram trimmern och hyffsa bikboklinjen en smula.
Fy fan, det är en hel vetenskap!

Min andra ide(om jag nu hade tid, som sagt) vore att skriva min roman i bloggform. En sida om dagen!
Sen kan läsaren välja om han/hon vill följa den rafflande storyn dag för dag, eller avvakta och läsa kapitel för kapitel.
Ingen jävla förläggare som har synpunkter på hur deras läsare vill att texten ska se ut. Nä ,bara raka rör!
Om nån nu snor denna ide vill jag bara påpeka att det var jag som kom på den först. Nu, klockan tjugotre och femtioåtta den elfte november år tvåtusennio...

Men det är fascinerande.

Bloggen är som en egen organism som man slänger ihop efter jobbet, sedan sätter den igång att leva sitt eget liv som man kan följa i olika diagram och tabeller.
En bakterieodling!
Man sätter ner fingret på en agarplatta, sen är det bara att följa utvecklingen under ett mikroskop.

Men vart vill vi komma?
Vart vill skrivaren komma?
Vad vill läsaren få reda på?
Hur många bloggar finns det i hela världen?
Man blir ju inte klok om man funderar på all den tid som alla bloggar har tagit i anspråk - först till att skrivas, sen till att läsas.
Är den använd på bästa sätt? Tiden...
Frågor, frågor...

MEN VISST E DET KUL!

Jag gjorde en tv-doku om mig själv för tio år sedan, då bloggfenomenet inte uppstått ännu. Genomslagskraften var skrämmande.
Åratal efteråt kom folk fram och frågade: -Var det inte du som..?
Kanske är bloggen likadan..?
Tonårsbrudarna kan bli kändisar genom att plåta sina kompisar och skriva om var dom köpt kläderna dom bär.
Det är väl ok antar jag.
Sen fattar jag ju PERSONLIGEN inte hur fenomenen blir självgenererande, likt fröken Löwengrip och liknande, där det bitchslapande lyxlivet leder till sådan företagsamhet.
Fantastiskt!
Nu bodde jag ju i Sveriges andra huvudstad vid tiden för min dokupryl, och dessutom fanns inga chihuahuor eller rosa läppsvällmedel med i filmen. Så jag blev aldrig nån kändis!
Kan ju också berott på att vadmalsbyxorna skulle funkat dåligt på Stureplan, vad vet jag?
Men vi som inte bloggar i rosa läppstift kommer aldrig att komma etta på bloggtoppen, det ligger liksom i sakernas natur och jag är inte alls ledsen för det. Snarare tvärt om...

Men som sagt, jag kanske kommer börja fejka!


Bejaka kvinnan inuti mig, bitchen - den slapande!
Jag har ju viss erfarenhet, eftersom jag bott med ett tiotal chihuahuor ett par år. Då blev jag ju ordentligt slapad med, för den delen.
Av en ÄKTA bitch!

Antiveganbloggen...

Jag skojade med någon jag arbetade ihop med om den svenska falukorven.
Jag nämnde att vissa korvar hade för liten kötthalt för att få kallas korv.
- Vad hade dom då i korven? Frågade kollegan oförstående...

Givetvis innehåller korv kött. Bröd innehåller mjöl.
I Sverige har man blandat ihop begreppen: KRÖD, eller kanske BORV.
Att få en Schweitzare att acceptera att mer än hälften av innehållet i en korv utgörs av något annat än kött är utsiktslöst.
Sen sa jag urskuldande att, - JA, men då kallar vi den nåt annat tex. Lunchring...
Fortfarande ingen respons.
- Är det inte enklare och ha kött i korven, och kalla den för korv, försökte han lamt.
Nja, sen ingav jag mig på ett långt resonemang om industrialismens genombrott och den svenska historien å fattigdom á la sill på ett snöre etc. ect...
Fortfarande mötte jag bara oförståelse.
Kött i korven!
Sen insåg jag att jag inte fick halka in på kostcirkelns brödbit, för där vet jag faktiskt inte hur jag skulle förklara mig ur det.
Att se en schweizare äta en limpmacka från Skogaholms, tedde sig lika omöjligt som att föreställa sig att byta ut kräftorna mot fågelspindlar på kräftpremiären!

Men, detta är ju ett land där man äter bröd och ost till lunch.
Nä, inte macka med leverpastej och skivad gurka á la Stieg Larsson, utan just - bröd och ost.

Det handlar om kvalité.
Detta borgar institutioner och småskalighet för.
Slaktarn gör korven, bageriet bakar brödet, så det är ingen risk att det blir fel som i Sverige.
Visst kan man köpa rullkorv på mackarna i Schweiz också, men kvalitén är överlag bara bättre, med undantag av en företeelse.
Korven i sverigeshoppen på Ikea. Den e ju precis lika fördjävlig som i Sverige. Infiltration.
Fast köttbullarna i Ikearestaurangen säljer... Kanske är det den lilla flaggans förtjänst.

Jag gillar mat.
Varje gång jag kommer hem till Sverige blir det alltid lika svårt.
Jag går in på Citygross (tja, det är ett försök till produktplacering) och känner mig helt vilsen.
Hur kan det finnas så mycket varor och inget känns lockande.
Första gången blir det alltid bakeoffs från Frankrike, (som jag lika gärna hade kunnat plocka upp på en mack på autobahn) smör och mjölk.
Korvarna jag stekte för en timme sen var dom billigaste från Mirgos(typ Domus) och dom är delikatess i jämförelse med vad man kan köpa därhemma.
Man blir direkt inspirerad att lägga i ett par kvistar timjan och hälla på en skvätt rödvin.
Vad hade den behandlingen hjälpt på ett par kabanosser eller chorizos?
Dom hade ju bara smakat starkt mjöl ändå!

Sen är det formen. Håller man upp en chorizo framför sig så märker man att den inte är symmetrisk. Den är spetsigare i ena änden, eftersom smeten (köttmjölsmeten) har varit flytande.
JÄVLA FUSK!!!!!!!
Dom häller i smeten! Äckligt!
Korv stoppar man ju, det vet ju varenda en som lyssnat på julvisor.
Går man in på Metzgereiet här ser man hur gubben står och stoppar korven precis som i visan. Ingen hällsmet.

Men jag ska inte raljera.
Riktiga småländska isterband med dillstuvad potatis och en porter tillhör väl toppen av det svenska matberget. Å sen allt asienkäk, men eftersom det fortfarande lagas till största delen av asiater har svensk matindustri inte lyckats förstöra det än.
Just isterband har jag själv exporterat.
Min före detta flickvän (eller vad man ska kalla henne?) älskade dessa.
Vi lade dom på grillen.
Visst finns det folk som går till överdrift även med schweiziska mått mätt.
Förut hade jag en granne som var lyxmatsimportör till lyxrestauranger i lyxzürich, med omnejd. Jag menar, varmrätt åttahundra spänn och uppåt...
Han bjöd ibland på prylar som var goda, men inte fan kände man att hönan fått massage varje dag.
På min födelsedag i somras bjöd min föredeteddas kompis på kulinariskt gatlopp (se hunden i skjortan i tidigare post), där jag tror det var nio små rätter. Sådana måltider gör mig lycklig!
Min ätstörning får slå ut i full blom och jag kan frossa tills jag mår illa. Gött!

För smalmatsfascister låter väl detta skrämmande.
Å veganer, ja dom är ju politiska aktivister, det har ju inget med mat att göra, så...
En kompis sa för längesedan till mig att grisen lider så hur ska jag göra? Sluta äta korv?

Nej, jag tror jag fortsätter ett tag till.

En tid är slut - då börjar en annan.

Frustrationen över att inte kunna flyga hängglajder på en månad börja göra sig märkbar.
Som gammal gubbe ska man ju nöja sig med ett pipstopp på söndagen för att komma i form och sedan landa med ett tjockt läderband i en fåtölj och sjunka in i någon annans fantasier.
Men, jag e alldeles för onormal. Jag röker ju knappt ens...
Sen blir man lätt sittande så där på helgerna med ett busslass ursäkter om just VARFÖR man
blir sittande där.

Jag försöker ta lärdom av min sambo.
Hon sitter fantamej inte på röven i onödan.
Jag vet ju att jag inte kommer att bli nån gigathlon, triathlon, marathlon - senig gubbe.
Men let´s face it: Jag är förtisex! Jag har väl inga direkta anlag för att bli fet. Men jag har anlag för att bli trött och vara lat och detta kan man inte ta lätt på.
Idrottsmänstypen har en förmåga att se ett möjligt resultat och ha detta som motivation att slita och kämpa.
Dom flesta vinner ju inget utom just deras egna tillfredsställelse att ha försökt.
Jag befinner mig alldeles för mycket i nuet för att kunna jobba i blindo för ett avlägset mål.
Varje gång jag ger mig ut på något som ska föreställa fysisk aktivitet, är alltid den första timmen rena tortyren.
Jag mår illa, har huvudvärk, gäspar, svettas som en gris och får kämpa för att bara inte sätta mig ner och lägga av...
Intellektuellt vet jag ju att detta är ett övergående tillstånd. Men i stunden är det fyllt av ett sådant obehag att jag lägger mer energi på att ignorera obehaget än på den fysiska prestationen.
Sen, efter ett tag, säg en timme eller lite mer, så släpper det.
Alla obehagskänslor försvinner och det känns som jag kan hålla på hur länge som helst.


I Schweiz är en praktisk träning för medelålders gubbar med mina nojjor att vandra i bergen. Så jag gör det med jämna mellanrum (en gång om året).
Jag har ju också nån slags hängup på moln, och här kan jag ju göra nåt som tex är omöjligt i Sverige. Jag kan köra bil eller vandra in i molnen.
Det får bli substitut för flygeriet.

Idag suktade jag efter molnen.
Jag tog bilen och åkte till Amden, en liten skidort en halvtimmes väg med bil.
Min första tanke var bara att knalla upp till molnbasen och bara suga in ...
Men början av vandringen var så jädrans jobbig att jag hamnade i nån slags koma och bara rantade på.
När obehaget började släppa kändes det inte som jag fått nog.
Det är nåt visst med att vandra in i en dal som man inte kan se slutet på.
Ju högre jag kom ju tydligare kunde jag skymta snögränsen, så då måste jag ju vidare.
Jag hamnade till sist i en lättare snöstorm vid en liten, för säsongen, igenbommad alp under en stor klippa.
Höjdmätaren sade fjortonhundrafemti meter och klockan sade halv fyra, så om jag ville ner innan det skymde var jag tvungen att vända om.
Vet inte om jag behöver berätta att jag inte mötte någon annan på denna vandring. Schweizarna går inte ut i detta väder. Dom tycker det är skitväder.
Jag som är uppväxt vid västkusten i Sverige, tycker bara det vackert.
Till och med förra året när jag var tvungen att köra snöslunga när jag kom hem efter jobbet varje dag, gillade jag det.
Vintern är en vacker och positiv tid här i Schweiz, och passar mig utmärkt just nu.
Efter alla år av skit känner jag ganska mycket för en vacker och positiv tid.

I juckapalmens skugga...

Efter att ha fått en del klagomål (ohh, I wish) på att jag varit så extremt introvert i mitt bloggande vänder jag nu ansiktet ut mot världen.

Lugn och ro i lägenheten i den lilla staden Wald. Sambon e borta igen, i tyskland och tröstar mamman.
Det enda som kan tyckas störa ron är en och annan trimmad subba som gasar runt och en galen Malibu -66 som varvar ur långt borta.
Vem e denne Malibuförare? I den lilla staden Wald torde väl en dylik fridstörare inte kunna bli så långlivad. Dessutom har han den dåliga smaken att köra omkring i kåvbojhatt! Känns lite som Sista natten med gänget då Millner var tvungen att göra upp med nån okänd fortkörare from out of town.
Fast vi e ju inte i staterna, så "out of town" skulle då vara åttahundra meter bort i Hubis, Laupen eller Jonatal...
En sån här dag som man egentligen fått gjort en massa och borde vara nöjd, känner jag mig ändå frustrerad av overksamhet.
Det är liksom inget "riktigt" dagsverke som glimmar av dollartecken.
Utan mer så där: Satt upp en massa hyllor i garaget, dratt kabel och monterat ett nytt elutag i lägenheten, varit hos en kund och pillat lite (fast gångjärnen jag hade gjort passade inte, förbannadesjävlapisshelvete).
Kollat ett annat jobb för nästa vecka. Fikat med en kund som hade ett bissnissproposition.
Alltså dom här bissnissgubbarna...
Jag måste ju säga att jag träffat en del, jag förstår mig inte på dom.
Här är en man i femtioårsåldern med ett tämligen välmående och stort företag i medicinkonsultbranchen. Han frågar mig om jag tror det skulle vara en bra idé att tillverka och sälja ståltrådskorgar för folk att ha veden i. Att ställa som objekt i trädgården..?!%& Prydnad.
Jag satt tyst en stund, visste inte vad jag skulle svara.
Kanske visste han något om en schweiziska marknaden, som inte jag visste. Eller så...
Jag kände bara att jag satt och fick dåligt samvete för att jag var så måttligt entusiastisk.
Han e jävligt trevlig och positiv människa men inuti trodde jag inte på hans idé.
- Finns säkert hundratals företag i detta land som tillverkar trädgårdskonst och skit som folk köper, TÄNKTE jag.
Men jag är ju ingen entreprenör. Tyvärr!
Ibland så träffar man sådana där människor som bara tar i saker, som bara får saker att bli av. Jag avundas dom.
Dom tar motgångar med en klackspark och säger bara: - Jaha, men då får vi göra så här istället!
Jag gräver ner mig och gör saker och ting så omständiga som möjligt så att dom helst aldrig blir av.
Kanske är jag lat innerst inne?
Jag har haft massor med idéer som jag varit övertygad om som framgångsrika, bara rätt människa fått lyssna till dom.
Men det är väl drömmarens privilegium, att aldrig behöva realisera sina drömmar.


Förra året var jag i Winterthur och provåkte en Monotracer.
En liten motorcykelbil som man kan köpa om man har en halv miljon kronor över. Företagaren/uppfinnaren/visionären och entreprenören som tillverkade denna, försäljningsmässigt kanske inte helt lyckade produkt, förklarade...
Allt var så logiskt: mc-feelingen, fast skyddad, tvåhundra knyck i en flygplanscockpit på marken, låg bränsleförbrukning, allt.
Han hade designat ett konstflygplan och tagit någon europeisk titel med detta plan.
Han höll på att utveckla en ny typ av motor med ett klot istället för kolvar, listan tog aldrig slut.



I två timmar lyssnade jag imponerat till vad denna sextifemåring höll på med.
Jag kände mig som sexhundrafemti när jag åkte därifrån.
Men, vill man lyckas i detta land, är det den attityden man ska ha.
Här finns pengarna. Inverstorerna. Excentrikerna...
Men jag ska va utbränd ett litet tag till, sedan sätter jag igång!
Det finns ju en massa meningslösa saker som väntar på att bli uppfunna.
Nåt i billigt i plast hade jag tänkt, som många vill ha.
En förstaschupphängingsförkopplare kanske...

Naturbarn - barn i naturen.

Jag finner en glädje i att jobba ute.
Jag tänker på alla destruktiva människor som accepterar att sitta inlåsta på kontor åtta timmar per dag.
Stackare!
Men så måste ju också folk klänga omkring på klätterväggar i betong hoppa gummisnodd.
Vissa säger till mig att jag inte e bättre som flyger hang glider, och att jag inte ska klaga på dom stackars kontorsråttorna.
Men detta är ju inte alls samma sak, juh!
Dessutom känner jag att detta resonemang håller på att spåra ur, så på amerikanskt vis lägger jag av direkt...


I skogen är det däremot mycket bättre.
I Sverige jobbar jag med en kille som är både bakåtsträvare och föregångsfigur i en och samma person. Han lever ganska nära naturahushållet och är enormt, på gränsen till dårskap, principfast.
Men fascinerande...
I början retade jag alltid mej på alla trasiga, halvutslitna verktyg och maskiner, och kom dragande med mina egna - mycket bättre prylar.

Men med tiden har jag börjat uppskatta detta system mer och mer.
Han lever i stort sett gratis i ett betalt hus som han värmer med ved och han sköter sitt företag enligt alla konstens regler.
När jag ibland diskuterat möjligheter till svarta jobb sätter han sig käpprakt upp och blir högröd i ansiktet: -Svartjobb, det är ju osolidariskt!
Jo, och så vill han införa lokal ekonomi och lever till stor del med byteshandel.
Det blir till att skicka in en säck potatis till skattemyndiheten i Stenungsund det!
Vi jobbar nästan uteslutande utomhus. På sommaren är det för mig ett helvete eftersom jag varken klarar av värme eller sol och varma dagar tar jag helt enkelt ledigt.
På vår och höst är det bättre, då kan man ta i utan att svettas så där inihelvete mycket! Det blir roliga dagar.
Att som hantverkare jobba sakta och noga och ta ansvar för sitt arbete... -Så, nu håller det i femtio år till!!!
När man jobbat som snickare på byggfirmor och skruvat gips, tänker jag ibland på detta. -Dessa skitväggar? Kommer dom att stå här i fem? Tio år?
Jag har tagit med mig lite av kollegans tankesätt hit ner till Schweiz!
Vipps får jag ett jobb i skogen.
Skogsarbetare!
Inte som man först kan tro men på ett skogshus.
Ingen ström, bara motorsåg och handverktyg!
Inget jag hade valt om jag kunnat, med tanke på att jag nästan har konstant inflammation i axlarna och dessa får jobba då det inte finns nån ström.
Men man kommer in i det. Det går saktare, men detta vet ju kunden.
Efteråt tackar han för ett snabbt jobb och jag undrar var han är van vid?
Tur att det inte fanns el, då blir det ju mer pengar!
Men det är nåt speciellt att jobba i en skog.
Hammarslagen ekar från andra sidan dalen, såvida inte nån annan dåre bygger på ett exakt likadant hus där?
Vattnet skvalar nere i bäcken och en och annan fågel hörs av. Annars är det jag som för befälet över bullret.
Bara att ta sig till denna plats kräver manlighet.
Kunden köpte sig en Unimog. Sen tänkte han att: - Nu har jag en Unimog, nu måste jag bara ha nånstans att köra till där man verkligen behöver en Unimog. Så han köpte en bit skog och i denna skog fanns huset.
Jag är glad att han köpte den där Unimoggen och berättade att det var lite av en drömbil när jag var yngre.
Men nu är det moderna tider och jag fick ta mig ut i skogen via engelsk manlighet.
Man borde kanske skapa nån slags klubb för barnsliga penisförlängare.

ode to Harry Tuttle...

Hur är det?
Hur gör egentligen vanliga människor för att få vardagen att fungera?
Hur många procent av någon slags befolkning vaknar vid fyratiden på morgonen och undrar om dom egentligen inte håller på att mista förståndet och att allt egentligen är en illusion?
Kan man få en siffra på detta?
Jag har gjort det vid minst ett par tillfällen...
Då jag senast befann mig i Svea rike utsattes jag, efter en två år lång väntan för en neuropsykiatrisk utredning.
PÅ svenska så betyder detta att man vill kolla om jag har ADEHÅDE eller ej, fast det låter ju fan så mycket häftigare med neuropsykiatrisk undersökning. Mer proffsigt på nåt vis.
Detta föranleddes av en av alla dessa läkarbesök där jag på något vis försökte få reda på vad det EGENTLIGEN var för fel på mig. Jag nöjde mig aldrig riktigt med diagnosen utmattningsdepression. Den skiten hade jag hört i åratal... Men hur länge är man utmattad? Man måste la ha vilat klart nån gång?

Den nya läkaren tyckte att jag inte kunde sitta stilla med fötterna och undrade om jag hade adhd. -Vet la´nte jag, snäste jag av henne... Hon log belåtet. -Han har adhd! tänkte hon, -Jag har löst det, EUREKA!!!
Utredningen drog igång en massa skit i skallen och inte nog med att testerna var stressande på just dom punkter där jag var som känsligast. Man började ifrågasätta sitt självberättigande.
Mycket obehagligt! Kanske hade jag varit galen hela livet utan att veta om det? Kanske hade alla relationer till psyksjuka brudar man haft, bara varit guds sätt att tala om för mig att jag egentligen själv behöver komma in på hospitalet?
Många tidiga morgnar där i Harestad när stjärnorna spelade utanför mitt fönster, låg jag och funderade på om jag inte redan var galen.
Jag hade ju haft JÄTTEKONSTIGA tankar FLERA GÅNGER..!
Testerna för mitt arbetsminne var rena mardrömmen - min absolut svagaste punkt efter min mentala krasch.




Att minnas tre bokstäver efter att ha subtraherat siffran tre från ett givet tal under ett antal sekunder. FUCK OFF!!! Funktionen huvudräkning existerar bara inte längre för mig. Och mitt korttidsminne kommer jag inte längre ihåg om det funkar eller ej.
Hur många gånger har jag inte tragglat mig igenom en bok för att i sista kapitlet tycka mig känna igen den där upplösningen. Eller lidit mig igenom en seg film bara för att i slutet förbanna att jag inte kom ihåg att jag redan sett den.
Att minnas, namn, siffror vissa speciella kombinationer av text/siffror, är för mig en omöjlighet. Hur många gånger har jag inte kraschat visakortskoden eftersom jag glömt den.
Under en period hade jag tre kort med tre koder, fy fan...Terror!
Däremot kommer jag utan problem ihåg alla elvasiffriga bankkontonummer och telefonnummer som jag hade sedan före jag säckade ihop.

Men nä, jag tror inte jag har adhd. Jag tror inte ens på adhd som form.
Ingen människa är den andra lik, och det är bara samhällets sjuka klassificeringsbehov som frammanar dessa termer. Vissa personer kan säkert känna trygghet i att ha en stämpel att sätta i pannan, men risken för sjukdomsvinster är stor.
Min ex var sexuellt utnyttjad av sin far sedan barnsben, sen dog gubbfan! Traumat det skapade har delvis förstört hennes liv. Men, den största förstörelsen ligger i att det ger henne en orsak att skylla allt elände som hon själv skapar, på andra.
Världen och människorna är onda och vill henne ont, DÄRFÖR kan hon aldrig njuta av livet.

Men är det så? Blir vi förprogrammerade robotar (roddbåtar)bara för att vi genomgår svåra händelser? Upphör allt ansvar för vårt liv och vårt eget välbefinnande bara för att andra är galna och gör oss illa?
Jag tycker inte det, fast jag är ju inte traumatiserad.
I alla fall inte på det viset.

När en räkning dimper ner i brevlådan sätter det igång för mig! En klump bildas i bröstet som i bland sjunker ner i magen och tar formen av någon slags kramp. Ett lätt illamående tar mig i sitt grepp och man landar i paniken.
Grunden har väl alltid varit att jag alltid haft för dålig ekonomi. Tjänat för lite pengar helt enkelt. Men en av anledningarna är ju också att jag alltid varit ostrukturerad i dessa ting och aktivt motverkat att lära mig det ekonomiska systemets allra enklaste spelregler.
Jag befinner mig fortfarande där, fast jag har beslutat mig för att arbeta så mycket jag kan för att åtminstone försöka att alltid ligga på plus, å mota Olle i dörrn, liksom.

Men för andra verkar det så enkelt att få ihop det. -Men du gör ju bara så, och så, och så, och så sätter du det i en pärm och sen...

Framtiden kommer på tydligaste vis tala om för mig om jag gjort rätt som kommit hit till detta land. Med mina svårigheter att ta till mig skriven information, siffror, ordning och reda...
Hade jag varit smart hade jag varit chef ett tag nu med fallskärm och redan haft ett fett konto i landet.
Min dumme fan!

uppkopplad-inloggad-utbränd

Ok, jag måste erkänna det.
Jag har jobbat svart! Emottagit betalning för arbete utan att erlägga tillbörliga samhällsavgifter.
Utomlands till och med...
-Hehe, nobody in Switzerland declares all they earn! Säger hon som jag delar lägenheten med. -I declare one out of four massages I do, and I guess that´s a pretty normal rate here.
Å där går jag omkring med mitt självpåtagna svenska ok, och känner att det svider nånstans långt bak i samvetet.
Eller? Är det janten? Eller är det rädslan att nån myndihetsperson ska komma och knacka på dörren och ställa mig till svars?
Hur många i Sverige skulle betala skatt om det var frivilligt?
Hur många skulle hålla sjuttio på landsväg, om det inte fanns några poliser?
Jag täpper till samvetet med gamla trasor och ser till syftet.
Jag behöver pengarna! Jag har två hyror jag måste betala. Jag har valt en dyr livsstil och försöker klara mig från den ekonomiskt svages perspektiv...
DÅ MÅSTE MAN JU FUSKA!!!



Jag övervägde mina chanser i Sverige.
Jag var utbränd, med en "tidsbegränsad sjukersättning" som var på upphällningen. Försäkringskassan hade börjat skramla med kedjorna och redan skickat mig till utredning med arbetsprövning.
40000 kostar det skattebetalarna (vilket givetvis innefattar bidragstagare) att utreda en utbränd på typ Sofiahemmet eller vad fan dom hette.
Ett beställningsjobb. Ett företag som säkerligen profilerat sig som kapabla att leverera en kvalitetsprodukt till försäkringskassan.
Jag planterade ett symboliskt frö där...
Sorterade etiketter, gick med pendlande armar framför sjukgymnasten (fastän jag hellre skulle, hmmm).
Produkten sade att jag troligen hade en utmattnings depression fast säkert skulle kunna jobba "lite"...
Då sade hon som jag i tidigare inlägg kallade "Britta", att nu får det vara nog. -Jag märker ju på dig att du mår skit av utredningen.
Vi får klara oss ändå (ehh, jo hon hade ju pengar och hade betalat allt tidigare, så vad vore skillnaden).

Två veckor senare var jag tillbaks i Schweiz, och efter ytterligare några veckor small det till och relationens första riktiga haveri inträffade.
"Britta" stod inte ut med att betala allt längre. Hon fick panik! Jag åt för mycket, jag körde bil för mycket, jag var för dyr.
Väl tillbaks i Sverige börjar man begrunda situationen.
A-kassan var beräknad på en halvtidslön.
Socialbidrag,ehh, jag bor i ett hus(sommarstuga med torrdass) och har en bil - alltså inga pengar.
Droppen kom när jag insåg att min sjukpenninggrundande inkomst var 0kr...
Jag lämnade a-kassan.
Jag lämnade samhället.
Jag lämnade tryggheten.
Jag började fatta hur det faktiskt är för dom allra flesta människor på den här planeten.
ALLT, beror på din förmåga! Har du ingen förmåga, då blir det inga kanelbullar till kaffet!

Arbetsförmåga...?
Arbetslinjen gäller...?
Ska jag suga av nån mot betalning, så att jag åtminstone har gjort ett hederligt dagsverke?
Mitt i medelåldern ska jag behöva upptäcka att all min sociala trygghet inte existerar.
Detta efter att ha fått diagnosen utmattningsdepression..!
Så kom igen då för helvete!
Ni som går på Utbrändas riksförbunds årliga möte.
DET ÄR ARBETSLINJEN SOM GÄLLER!
Men det går...
I juni gjorde jag sexdagarsveckor á nio-tio timmar per dag.
-Rör dig - jobba fysiskt, sa läkaren, -Det händer saker i kroppen och psyket då!
Visst känner man inte så mycket, visst är man trött. Men varför ska man känna efter hur jävla deprimerad man e?
Jag är hellre för trött för det.
Kroppen är svag, man felbelastar, jag får muskelinflammationer och vaknar på natten av värken i axlarna.
Men det finns något annat...
För en som är uppväxt i ett blomstrande sjuttiotal där samhällelig trygghet var en självklarhet.
Där sexualkunskapsläraren sa att alla penisar var lika stora. Vi e alla jämlika och solidariska!
Där man använt a-kassan för personligt självförverkligande, kan jag bara säga: Jag gick i fällan!
Tryggheten är en myt!
Efter åren av pendlande mellan två länder som jänkarna inte kan skilja på står det mer och mer klart.
Det finns ingen social trygghet!!! Systemet i sig själv är destruktivt.
Att lita på att samhället ska lösa ens problem i händelse av kris är kollektivt självmord.
Den enda sanna tillfredsställelsen är att inte få hjälp av något system!
Ingen som lever i Sverige kan få uppleva denna tillfredsställelse.
Att verkligen fucka upp livet - och överleva!
Givetvis talar jag här om extremer, jag vet att det finns folk som inte kan.
Men det svenska systemet har fått folk som kan, att tro att dom inte kan och detta borde vara något slags brott mot mänskligheten.
För hur är vi människor funtade?
Har vi utvecklats under ett par miljoner år för att sitta hemma framför tv:n eller datorn hela dan och vara utbrända? Eller, har vi utvecklats för att överleva...?
Så - jag jobbade svart. Det är mitt sätt att försöka överleva.
Förra säsongen var jag inne i systemet ett tag, jag har ett schweiziskt pensionsförsäkringsnummer. AHV - Schweiz heliga ko!
Mentalt har jag dock inte vågat gå hela vägen - än.
Om jag ska jobba som freelance i detta land måste allt stämma. Alla formulär rätt ifyllda. Välja rätt bland tvåhundra försäkringskassor.

Utmattningsdepression: svårt att fatta beslut, låg stresströskel, återkommande förvirringstillstånd, panikångest, yrsel, hjärtklappning, muskelkramp...
Problem med siffror, klockslag, namn, skriven text, formulär.
Jag förlorade just det som jag brukade referera till, som min familj - ensam i ett främmande (?) land. Jo, jag kan nog klämma fram ett psykotiskt tillstånd om jag håller på.

Tur att jag tillhör en ras som utvecklats under miljontals år, till att överleva.

Ensam, men ändå inte...

Med haschröken stickande i ögonen banar jag mig fram genom folkhavet med baren som första destination.
Jag känner mig lätt förvirrad och malplacé efter att just ha bevittnat en Feuertanz och ätit en god pumpasoppa, omgiven av endast kvinnor...
Jag är inte en sån där spontan människa som bara plockar upp vad som ligger för handen, för att bruka som rytminstrument i nån slags spontandans.
Jag måste ha struktur! Trummor, bas och gitarr annars kan jag inte dansa. Helst ska man va lite full också, då går det bättre.
Därav rökdykningen.
Jag tycker haschrök luktar gott, fan så mycket bättre än cigaretter å vanlig tobak.
Efter ett par månader i Sverige måste man ställa om sig igen.
Öppnar man dörren till en restaurang på landsbygden i Schweiz, är det bara att plocka fram macheten och hugga sig fram i röken.
Sen sitter man å blinkar med sina röda ögon och väntar på att få gå hem.
Under kvinnornas dans kring elden hade dom satt fyr på en massa salviastänger som svepte in oss i ett sötaktigt töcken. Jag ångrade att jag klätt mig i immakulata svarta kläder och att jag retat upp mig på en liten fläck senap på skjortan där jag satt med korslagda ben i gruset.
Vid baren skyggar min blick undan varje möte med det motsatta könet. Jag är uppenbarligen inte redo att sätta på ännu!
Det är ett experiment! Jag testar mina sociala vingar i ett nytt land med nya sociala landskap.
När bandet hoppar igång stannar klockorna i Wetzikon...
Supernatural Thinktank!




Jag visste att det skulle vara ett partyband men jag hade glömt innebörden av detta uttryck efter ett par år där party innebär middag med rött vin och dessert.
Konstellation och repertoar fick haschröken att lyfta ett par meter.
Bandet skulle denna kväll upplösas efter tio år tillsammans. Det var avsked, alla visade glädje och sorg. Sångaren har lungcancer, fast det visade han inte några vidare tecken på då han i jävuskt tempo och energi tog sig igenom soulhistorien.
Det som förvånade mig var kvalitén på musikerna. 10 pers på scen, varav två sjöng och två andra spelade trummor, blås och allt satt som en smäck.
Jag har ju sett cover/hobbyband där man hör att det är covers man spelar men när detta gäng spelade kändes det som deras egna låtar.
Jag hade kul! Sög på mina öl och slängde förstulna blickar in i folkhavet och försökte komma på hur det nu var man gjorde igen!
Hur länge ska man glo?
Jag hade förberett mig på att hålla ut, men första gången jag kollade på klockan hade hon hunnit bli två och en lätt trötthet svepte över sinnet.
Min rökintolerans prövades till bristningsgränsen och jag tror aldrig jag rökt på såpass tidigare.
I chefens landrover på väg hem lade sig ett behagligt lugn över bilen och det månbelysta landskapet. Att föredettan bombarderat mig med sura sms under dagen, kändes inte så allvarligt längre.
Hon förstör bara sitt eget humör!
Nåra bärs å lite braj så glömmer man eländet, var det inte så det stod i visan.