Politisk framgång.

Jag fattar inte vad det är med mitt immunsystem? Jag var ju nyss sjuk och så kommer det en ny omgång lagom till julbaket...
Inte så att jag är flunsasjuk, med sängliggande och feber men i morse hade jag igen jävligt ont i halsen och sinushålorna bultade under näsroten.
För att verkligen understryka skitkänslan låg vilopulsen 20+ och det kändes motigt att gå till jobbet.
Nadine, kom på besök med sin farsa från sydafrika igår, men dom försvann igen under dagen så nu kan jag gå omkring för mig själv och va sjuk i hela lägenheten.

Imorgon kommer dagen som jag haft ett komplicerat förhållande till hela mitt liv.
Jag har på olika sätt försökt att förenkla detta komplicerade förhållande, men aldrig riktigt lyckats.
Detta år har ödet ordnat så att jag kommer pröva ett nytt koncept.
Fira jul helt själv!
Detta hade nog varit ett skräckscenario för mig i yngre år, men nu måste jag säga att det ta mig fan känns helt ok.
I barndomen var väl julen för det mesta en positiv erfarenhet, men efter det att jag flydde föräldrahemmet kom problemen.
Jularna med familjen tedde sig mer och mer hysteriska och en jul tvingade tom min äldsta syrra (som normalt var en radikal figur) mig att vara tomte.
Jag vet inte vad det var med det där tomtandet, men det är ett hyckleri som för mig alltid varit obegripligt.
Men men, traditionen bevakas som en helig drake med företagarföreningens goda minne, så det är väl bara att hänga på.
En jul valde jag faktisk att ligga inlagd på sjukhus för att slippa hysterin och den julen blev en bra erfarenhet (om än även smärtsam).

I år blir det nog en bra jul... Funderade på att åka och jobba, men vill inte missa Kalle kl 3 + att jag nog borde få ordning på halsen, hur man nu gör det?

Igår iscensatte jag en välplanerad politisk kupp, vilken fick exakt den avsedda effekten.
Jag skickade strategiskt ett mail till x-honan för ett par dagar sedan där jag i klara ordalag och på ett mycket trevligt, öppet, ärligt, sårbart, framtidsbejakande och konktet sätt framställde problemen.
Frågeställningen gick ut på om hon eventuellt, kanske och om det fanns en liten möjlighet skulle kunna tänka sig att i ringaste mån, men bara om hon känslomässigt kunde acceptera det, ha någon, om ens bara via mail - direkt kontakt med mig........?
(OCH GE FAN I ATT SKICKA DEN LILLA ÄNGELN MED FRÅGOR VARENDA GÅNG HON SJÄLV VILLE HA REDA PÅ NÅT! FÖRBANNADE IDIOT!
Å hon snackar om att ansvar, fy fan...)

Därefter åkte jag till favoritteaffären i Rapperswil och köpte lite yogite och en burk akaciehåning som omsorgsfullt slogs in och försågs med adekvat tingeltangel.
Därefter skickades tidigt igår (innan frukost), ett sms med frågan om jag eventuellt, kanske skulle kunna tänkas få träffa dottern innan jul.
Detta gick ju givetvis bara samma dag, eftersom att jag vet hur stöket tätnar dagarna innan.
Under dagen sker det otroliga igen!
X-honan har slarvat bort julgransbelysningen och dottern får givetvis uppdraget att ringa upp mig (tre gånger under dagen), och ursäktande så mycket för att hon störde mig på jobbet, fråga om jag ändå inte visste var den förbannade belysningen fanns.

Historien uppdagas sedan att vi inte hade nån gran i rävhålet förra året, utan firade (en riktigt ok) jul i Zürich hos nån polare.
I mitt hjärndöda tillstånd hade jag helt glömt av historien om hur jag pulsade med snö upp till skrevet, för att hugga en gran på den egna marken. I triumf över lyxlivet (hon ordnat åt sig), stolt frakta denna gran till staden för att fira. Givetvis fick jag klä den med! I triumf..?!
Julgransbelysningen packades alltså senast tvångsmässigt ner av frun själv när vi bodde i Grüningen! HA!

Ytterligare ett steg i min politiska julestrategi var, att jag fått reda på att x-et skaffat en hund till.
Och jag visste att hon gillar att visa upp sina hundar...
Tillstånd utverkades att utan föranmälan komma upp till mitt före detta hem med ursäkten att lämna julkapp till lillan.
När jag väl var där kom hon springande ut med sitt paket till mig och hon fick kassen där det fanns FLER än en present.
Jag glider närmare ytterdörren för att det skall bli lättare för den lilla att öppna och ropa det oundvikliga: - Mamma, han har presenter till dig med!
Hundfloden rinner fram till dörren och medans slickandet pågår låter jag min bomb brisera i tysthet.
- Hmm, bara vänta lite här sedan...
När tösen kom tillbaka till dörren frågade jag henne försynt om den nya hunden.
Hon passade vidare till modern och inför dottern känner hon sig tvungen att svara: - Ehh, ja kommer man med presenter måste man ju få komma in.
Jag sätter ner foten på hallgolvet för första gången på tre månader...
"That's one small step for a man, one giant leap for mankind - nu har JAG dig i mitt grepp kära föredetting.
Jag spelar rollen perfekt, jag är oärlig, slug, strategisk, den perfekte politikern.
Igår hade jag vunnit vilket val som helst!
Inte ens statminister Reinfeldt skulle varit slemmare än så.
Jag hatar det, men jag gjorde det för den lillas och min relation.
Jag skulle hellre spika upp föredettingens skinn på ytterdörren för att ha tvingat mig till sådan här skit, men jag sväljer förtreten och spelar min roll. Det kändes som att ta gammelgäddan och känna att:
- NU HAR JAG DIG, DIN FAN!
Jag kommunicerade den nya greyhounden på det hundsätt som x-et mycket väl känner till och fascineras av och spik efter spik slås i kistlocket under den halvtimma jag spenderar på golvet bland hundarna.
Sedan rundar jag snabbt av och gör mitt enda, lilla men ändå, misstag som kanske också kan vändas till min fördel. Jag tackar ja till en kvällsmatsinvitation av grannen, som jag i mitt uthungrade och omtumlade tillstånd inte ens reflekterade över som en strategimiss.
Grannparet är bannlyst av min föredettning!
Men men, detta kan också användas som en styrkedemonstration om det skulle behövas.

Jag skulle väl vara glad över denna seger, men som i alla krig finns här bara förlorare.
Hennes störda hjärna föll för mitt pajaseri och jag kan bara känna avsmak och hur synd jag tycker om henne och hennes charadliknande liv.
Hon är en sorglig typ som kämpar för att upprätthålla en fasad som har så mycket sprickor att man kan se rätt in, bara man kommer nära nog.
Jag kom alldeles för nära under alldeles för många år.
Hon talade till mig som om ingen tid gått sen sist...
Som om hon aldrig gömde sig i andra delar av huset när jag brukar hämta tjejen på helgerna.
Som om hon aldrig sagt något om mig som var osant...
Men när hon talade var det som om någon satt en babelfisk i örat på mig och klartexten filtrerades ur denna icke kommunikation.
Lilltjejen satt i soffan med sin babelfisk och stirrade tomt framför sig.
Jag såg henne sitta som i ett skruvstäd! Mammans magnetfält hindrade henne från att röra sig.
Men det är gjort. Jag har brutit den ruttna isen och nu får tiden verka.
Jag öppnar en ny mapp i hjärnan som jag döper till kommunalpolitikern och som kommer att aktiveras i samband med föredettingen.
Jag gör det jag hatar, men jag hoppas jag gör det för en god sak.

Och på ålderns höst kanske jag kommer få spika upp skinnet som betalning för gammal ost.
Då ska jag använda grova spik!

GOD JUL!