Jag och mitt tyska efternamn...

På jobbet snackas det politik...
Sverigedemokraterna ventileras och analyseras. Partiet som skakat om Sverige i årets val.
Är vi svenskar verkligen sådana? Är vi främlingsfientliga?

Har bara känt en Sverigedemokrat, men han lämnade Sverige så han är väl nån annan slags demokrat nu.
Utlandsdemokrat...
Min dåvarande flickvän hävdade att personen i fråga inte alls var aktiv i partiet och jag pustade ut...
På den tiden var jag allt lättmanipulerad som få, tänkte inte alls på demokrat-banderollen som låg hoprullad på köksgolvet.
Eller hur snacket gick. Eller hur hillbillymusiken spelades.
Ändå var han en trevlig prick, demokraten...
Dom flesta skulle beteckna honom som en bra människa, men så fort vissa ämnen kom upp sprack bubblan.

Vad e jag för nåt då? Moderat? Kommunist?
Inte tror jag på den svenska politiken inte.
Tror inte på blockpolitik och partier med best of-propaganda innan valet. Inte på uddlösa tafatta och rädda politiker.
Och inte på folk som lyssnar på valdebatter och bestämmer sig i sista sekund, för dom borde inte rösta alls!

Den svenska politiken är en skadeskjuten fågel som desperat flaxar mot det oundvikliga.
Alla vill ha tillväxt och skattesänkningar och bättre sjukvård och pension och marknad och social trygghet och ny bil och hela fadderullan. Jämt och hela tiden...
Politikerna lovar och lovar och folk hoppas och hoppas - på att dom åtminstone ska hålla något av löftena.

Gör så här:
Förbjud all valpropaganda 6 månader innan valet och inga nya politiska förslag får förekomma under denna tid.
Att vara vårdslös och kortsiktig i politiken måste få konsekvenser! Påminn politikerna att dom tillhör den mänskliga rasen.
Eller kidnappa kanske Maud Olofsson och släng ner henne i en slutförvaring.

Under tiden får vi väl alla fortsätta lösa välfärdspolitiken på fikarasten.

Å veta bäst...

I väntan på semester.

Om hösten...
Jag sitter ute, funderar, undrar, slåss med myggen!
Det klara vädret för med sig en hel del buller i form av tex flygplan.
Jag undrar varför grannarna inte kan ställa in tomgången på sina olika gräsklippare?
Bruum, - bruum, - bruum, - bruum, - bruum... - Hur svårt kan det vara?

Jag arbetar! Visst säger dom allra flesta: -Vad är det med det?
-Jo, försöker jag... Jag är så trött! Orkar inte riktigt med.
Det är den vanliga visan. Jag vet att jag inte orkar arbeta, men vad finns det för val?
Nu är det som det är och jag måste hålla ut.
Jag hör kollegor planera vad dom ska göra efter jobbet och jag tänker att det inte är rättvist.
Hur kommer det sig att dom orkar med så förbannat mycket då???
Om jag har tur somnar jag inte i bilen på väg hem och sen är det bara att kollapsa i soffan efter en snabbdusch.
Vad gör jag för fel? Varför orkar jag inte 8 timmars jobb som alla andra?
Vi människor är väl konstruerade för att jobba 8 timmar, sedan åka bil hem och sedan surfa lite på nätet och sedan...
Efter ett par hundra tusen års utveckling har vi ju äntligen nått vårt mål: Arbete!
Jag jobbar vidare.

Vid helgens val vankades det ingen lindring.
Svenskarna öppnade upp sin vikingafolksjäl och släppte äntligen in BSS rörelsen i riksdagen.
Bevare oss från främlingar! Som smygnysvensk kan jag bara garva åt vår lilla ankdamm.
Tänk om någon skulle komma och ta vårt fina land ifrån oss.
Bara ta det! FY...
Våra Ikeaköttbullar med "lingonsylt", våra Delicatomazariner, våra Lithellskorvar!
Jag har kastats mellan kulturer och gjort mitt val. Det goda livet finns i Sverige.
Fast inte det som mentalt sjuka Sverigedemokrater låtsas försvara.
Dom kan inte påverka hur gässen sträcker ovanför mitt huvud.
Dom kan bara göra saker och ting värre.

Livskvalitet finns rakt här under mig. Inte på Pattaya beach eller Ayia Napa...
Med en ny kvinna bygger jag ett nytt liv här bestående av kvalité.
Denna gång på riktigt! Inte, -Jo det går nog... Utan visst, utom alla tvivel, oundvikligt!
Och det är bra.

Kontakten bruten med mina band i Schweiz. Fem års försök till att förstå ett liv som bara ledde till fullständigt oförstånd.
Hur kommer Lila att tänka på detta när hon blir vuxen?
Kommer hon att genomskåda indoktrineringen? Ska jag spara en plats för henne om hon skulle ångra sig och vilja ställa frågor?

Hur som helst börjar jag om men en ung och vacker kvinna, likt så många 47 åriga män.
Känner mig dock inte som en i mängden.
Behöver inte frigöra mig, skaffa mc, skägg och fransiga läderbrallor.
För jag säljer min Ducati!
Vill bara äta en god middag då och då. Flyga lite hangglider. Åka på semester.
Som en helt vanlig människa...
Där jag sitter i höstkvällen.
Täckt av ihjälslagna mygg.
Efter jobbet.
I Sverige.

Att slita på sin kropp!

Nyss hemkommen från lite "utearbete" kämpar jag för att hålla tankarna på plats...
Sommaren med den tillhörande huvudvärken har anlänt.
-Men guuuud vad sköööönt, går alla omkring och stönar och jag knyter handen i fickan.
Visst sommaren har sina poänger...
Som förtidspanchis då man bara gick omkring och loskade höjdare var det ju mysigt värre, men nu - fy fan!!!

Folk tittar på en som vore man spetälsk och undrar varför jag gnäller på den uuuunderbara värmen...
Svetten svider i ögonen när jag böjer mig ner för att ta i.
Marken gungar och synen mister sitt fokus!
Men jag inbillar mig säkert bara, gnäller lite för gnällandets skull...
Frågan är varför "dom andra" gnäller när det är minus 15? Då när det är så skööönt och friskt och man kan jobba utan att svettas...
Jag fattar ingenting..?
Jo, men ärligt... Jag har inget problem att gå omkring i t-shirt när det är nollgradigt och jag är i rörelse.
Men det är som om min kropp producerar så enormt mycket överskottsvärme att på sommaren räcker inte kylningen till.
Summan av kardemumman blir i alla fall att i framtiden måste jag hitta annan sysselsättning under sommarhalvåret än det kroppsarbete jag just nu utövar.
Men vad fan, jag e 47 år gammal! Hur länge kommer min sletna kropp hålla i vilket fall?

Jag har aldrig kunna se mig själv som kroppsarbetare. Ändå har det nästan varit min uteslutande sysselsättning! Jag har nog alltid sett mig som förmögen, dandy, glidare...
En sån där som bara har allt ändå liksom.
Kanske har det med mitt arv att göra? Visserligen är det andra tider, men jag är väl den första generationen i vår släkt som inte har tjänstefolk.
Kanske har det satt sina spår...
Inte så att di gamle inte jobbade, tvärt om jag tror dom jobbade hårdare än vad den vanlige arbetaren gör idag i vårt tillrättalagda samhälle. Men det har ändå nåt med ställningen i samhället att göra.
Nu är jag ju i princip en nobody och wannabee, som lyckats med att uträtta lite här och lite där utan att egentligen komma till skott med någon slags kontinuitet.
Det har alltid fattats energi...
Kanske är jag lat?

Nu i medelåldern ser man resultatet. Min sporadiska verksamhet har inte genererat nåt ekonomiskt fundament som hos många i min ålder.
Visst, ett litet hus, en mc, ett par skruttiga bilar och en segeljolle. Dom jag snackat med som planerar en tidig pension har väl gjort allt annorlunda. Kanske inte haft lika "kul" som jag men ändå, deras plats i samhället är annorlunda.
Jag har fortfarande en sjukpenninggrundande inkomst på 0 kr och lika bra är väl det, för den vård jag behöver täcks ju ändå inte av försäkringskassans tak...
Men sakta men säkert, med ångestframkallande rännilar av svett, kryper jag tillbaks in i samhället.
Jag har reducerat mig till en skugga av vad jag en gång trodde var mitt mål.
Jag söker svalka under taket på terrassen - det är min lyx, kanske en dag i veckan. Resten är jobb, jobb och jobb!
Askungen - ASKUNGEN!!!
Om man stressar i medelåldern får man Alzheimers säger en forskare och det är mycket möjligt med tanke på att jag måste googla på hälften av alla ord i denna text för att överhuvudtaget stava dom läsligt.

http://www.youtube.com/watch?v=ZbTA0izBpk0

Bloggen som försvann!

Mitt senaste inlägg!!!
Hur var det egentligen då - hur är det nu?
När jag stod med kaoset upp till knäna?
Var det bra? Var jag blind?

Men det är aldrig för sent att vakna upp.
Exet hällde en hink kallt vatten över huvudet på mig och äntligen stod det klart.
I bloggen fanns frö planterade. Frön som borde gro, för på nåt vis ville jag ju att hon skulle läsa den...
Som en bankrånare lämnade jag medvetna spår. Fast jag är ju ingen brottsling, bara arg och besviken.
Men till slut sniffade någon fram ett frö och processen att återställa ordningen tog sin början.
Situationen som uppstod visade ytterligare hennes potential.
Dottern blev hennes sköld, mitt fall blev totalt.
Inget mer för mig att uträtta där.
Hon låter dottern läsa mina tvehågsna inlägg på facebook, översatt av någon person begåvad i konsten att tolka motstridiga och medvetet felstavade tveksamheter.
Vissa människor skulle nog tycka att det vore elakt mot ett barn att utsätta detta för faktumet att vuxna kan ha mixed emotions, och låta barnet tyda dessa känslor.
Men kosta vad det kosta vill för detta X. Den önskade effekten uppnåddes, barnet bröt ihop, trodde att jag ljugit för henne, och att jag aldrig älskat henne.
Givetvis ville hon aldrig se mig mer.
Inte mycket att göra då man är dömd utan rättegång.
Dessutom var mina krafter slut. På alla sätt!
Men hur ska det gå för den lilla - hon som nästan var mitt barn..?

Efter en tids flackande i Schweiz stod jag åter på svensk mark.
Pånyttfödd...
Det känns så längesedan.
Veckor, månader, år...
Troligtvis står tiden egentligen stilla!
Vi har hittar på ett mätbart flöde för att stilla vår hunger.
När vi föds rullar hjulen långsamt igång likt ett ånglok.
I tonåren lämnar vi perrongen och senare skenar tåget vidare mot det oundvikliga slutet.
Aldrig stannar vår uppfattning av tidens förkortande av.
Vi reduceras i våra möjligheter till att befinna oss i ett nu.
När vi var små fanns allting i framtiden...

Klockan 11 minuter över 11 på förmiddagen, den 30:e September förra året köpte jag färjebiljetten som skulle ta mig ur landet och tillbaka till Schweiz.
Jag hade gjort resan så många gånger att det nu började kännas som rutin. Dock var situationen annorlunda denna gång.
Vid dom tidigare resorna hade jag återvänt till något, denna gång lämnade jag mitt hus i Sverige för att försöka klara mig ute i vida världen på egen hand.
Trött och utbränd och med kroppen värkande griper man sig an projektet.
I bloggen ser man resultatet.

Visst, det skulle kunna fungerat om jag: Varit fysiskt och psykiskt starkare, haft en fungerade relation, haft kapital (likt dom flesta som åker till detta land), haft ett arbete/utbildning som snabbt genererat detsamma, etcetcetc... Listan kan göras lång och fantasifull!
Men i mitt fall var tron starkare än självbevarelsedriften.
Under år av fullständig vilsenhet kunde jag tro på vad som helst.
Jag borde väl hittat Gud eller nåt liknande för att underlätta sökandet efter vägen, men jag hittade bara - mig själv! Denna klyscha...
Längtan efter kärlek och att tillhöra fick chansen att komma upp till ytan igen, mitt egentliga sökande!
Sedan lång tid tillbaka hade jag skiljts från min flock och planlöst irrat...
Min övertro på förmågan som solitär. Min naiva syn på ekonomi. Min envisa längtan efter livskvalité. På nåt vis gav alla delar ingredienserna till den trollbrygd jag behövde förtära för att få klarsyn.
Schweiz och mitt liv där var en dröm. Tron på denna dröm gjorde den inte mera verklig.
Sakta utkristalliserades sanningen att jag inte skulle klara det!
Så fort insikten slagit rot började allt falla på plats.
Det blev så tydligt att det jag sett som min vardag varit en illusion.
Den mentala resan tillbaka hade börjat.

Efter att ha kommit tillbaka till mitt hemland igen efter alla stormar känns det underligt fast naturligt ändå... Jag hör ju egentligen hemma här.
Inte bland dom förbannat stressade Schweizarna!
Men, inte en dag passerar utan att jag tänker på hur det ska gå för den där lilla tjejen.
Hon som nästan var min dotter...
Fan också!

Let the rich pay for the crisis...

Så vilket av dom fyra tvättfaten ska jag välja nu då?
Dusch eller bad?
Uppe eller nere?
Alla dessa frågor...
Vad var det egentligen denna blogg skulle handla om?
Lyxproblem?
Då har jag fantamej slatt huvudet på spiken.
Sitter där med mina honungsfrästa räkor... Räkor i Schweiz!?
Är lika vansinnigt som det låter.
När jag gick och lade mig på min 90 madrass i ett hörne av rummet på Fortunastrasse 3, fanns det liksom ett sus i öronen...
Ett sus av att detta faktum egentligen inte var sant.
Som 46 åring hade jag hamnat på en madrass på golvet i en studentvåning.
Visst jag har ju aldrig gått den enkla vägen, men detta var väl att ta i...
Åldern kan man kanske skita i, men det faktum att orken tryter snabbare nu än tidigare är inte helt oviktigt.
Att jag inte skulle bo ihop med Nadine nån längre tid var väl i och för sig klart. Men att överhuvudtaget flytta dit var ju ett steg i fel riktning, baserat på rädsla och praktisk minimalistisk överlevnadsstrategi.
För en period sedan hade jag mycket svårt att se en framtid - hur den än skulle se ut.
Allt var så diffust.
Med självkänslan nedtryckt i skorna skulle jag ge mig ut i världen...
Visst, den där hangglidingveckan i Bassano hägrade ju på min himmel som en av hösten stora höjdpunkter.
Det handlade väl egentligen bara om att betala allt som jag ville göra i livet. Bryta ner allt till att arbeta för de fåtal nöjen som kunde finansieras med mina kvalifikationer.
Vilket kvalificerat skitsnack...
Gå på knäna hela året och bo i ett studentkyffe för att få flyga hangglider ett par gånger om året och åka lite skidor?
Jo, jag tackar jag!
Då handlade inte denna storyn om mig, det är ju helt klart...
Skulle jag kunna torka ihop på kvällarna framför tv:n då eller med det där "målet" uppspikat på väggen som enda morot?
HAHA, vilket jävla skämt!
I det här landet har jag en obefintlig intellektuell stimulans.
Så är det bara.
Visst kan jag ringa nån och snacka lite, men inuti bryts jag ner.
Jag måste kunna se en människa i synen - tala! Ställa frågor. Mötas i frågor om livet.
Rätt å fel!
Jag nuddas av en avgrund när jag tänker på vilka offer jag har varit beredd att göra.
Jag lovade att leva resten av livet med en människa utan kommunikation, bara för att - ja vaddå, jag måste?
Jag ville så gärna ha familj, en fast punkt i livet, ett långsiktigt mål att arbeta för.
Jag gick på fest med min partner och tyckte väl att så ska det va.
Såg över bordet för att möta hennes (enligt egen utsago) förälskade blick.
Men, hon befann sig på en annan planet.
Samma som alltid visserligen, men en annan än jag...
Drömmarna om livet valsades ut till en tunn genomskinlig film som lindades kring mig.
Inte konstigt man ibland fick kvävningskänslor.

Nu när jag är tillbaks i hennes hus känns det ändå annorlunda.
Hon är DÄR borta, jag är här.
Bra!
Hon kan inte lägga mer skuld på mig, den biter inte längre...
Samtidigt finns det ju här restriktioner, som man måste arbeta sig runt.
Men, på det hela taget är det bättre.
Jag försöker jobba på mot en skymd framtid.
Jag skiter i att jag inte kan se den klart eftersom det viktigaste är att jag vet att den finns.

Men livet är komiskt...
En svensk skatteflykting och släkting till exet, var på besök idag och vi har flygning som gemensamt intresse.
Fast inte riktigt på samma plan.
Jag sliter röven av mig för en vecka under en 20 år gammal hangglider i Bassano.
Han - jobbar ju säkert med nåt projekt - det gör han ju alltid. Men han hade just varit i Amerikat och köpt sig ett flygplan...
- Haha, men vad roligt, sa jag med en kraftigt dämpad frustration i bröstet.
Så inte har jag dåligt samvete inte, för att jag hoppar hyran här en månad... Dom pengarna får gå till mina kostnader i Sverige.
Å exets ex-man kan fanimej betala!!!
Han har ju en privat hästpolobana på tomten, fan vete hur många Ferarris, å den där jävla fula marmorfontänen på gårdsplanen han beställde förra året...
Tjänade 250000 CHF i månaden som mest, å nu gnäller han över att det gått snett i världsekonomin.
Din dumme jävel! DET skulle du ha oroat dig för lite tidigare...
Så en lugn dag med ex-familjen påminner mig om vem jag är!

Fyra handfat är inte fel! Badkar har jag ju avskrivit som miljömässigt svineri, fast fan så gött efter en dag i pisten...
Så då står jag där!
Hit som jag ALDRIG MER skulle flytta... Men det är bättre, min lilla lyx nu!

Få se nu vilken toaholk ska jag sätta mig på?
Den där uppe, eller den här nere?

Alla dessa val!

Flyttblogg...

Livet går i vågor.
Man kastas av och an som en liten jolle på ett stormigt hav och ändå kan jag känna att det finns mening.
I allt som utifrån kan tyckas likt ett kaos finns där struktur.
Jag har inte riktigt lärt mig tyda kartans alla detaljer än.
Dock känner att där finns en lösning bakom nästa krök, bara jag kan låta hjärtat och hjärnan vara öppna nog för intrycken som kommer i min väg.

Min tid här i Schweiz, hur ser den ut?
Vad var meningen med att åka hit och vilka var mina ambitioner?
Pengarna kan jag glömma...
Jag e inte tuff nog för att fajtas i samma division som ett folk som sedan första skolåret jobbat som slavar.
Jag förvånas fortfarande när jag ser läxorna Lila har på skolloven! Här försitter man ingen tid.
SHAFFE!!! Jobba, det är en del av folksjälen. Ingen här kommer undan.
Har du starka fysiska eller mentala resurser, this is the place to be!
Då blir man en garanterad vinnare vilken nivå man än väljer för livskvalitén efter jobbet är hög.
Att komma hit som utbränd tusenkonstnär utan infrastruktur...
Det är ingen hit!
Visst, det VORE ett bra land och hade jag haft familj eller i övrigt ett socialt sammanhang.
Men jag sitter ensam på en kobbe i havet.
Och ska det vara så gör jag hellre det i kända vatten!
Tror jag...

Jag har repat mig en hel del mentalt.
Känner mig mer och mer som en riktigt människa igen och vet att jag har mer och ge.
Under långa perioder har jag trott att det var över och känt att jag vill vända livet ryggen, men jag finns fortfarande kvar därinne.
Måste bara ta mig helt ur kokongen.
Som en psykiatriker sa: - Det gäller ja att ta sig HELA vägen tillbaks och inte nöja sig med mindre... Egentligen skall ju livet bli bättre av detta, eftersom du är en erfarenhet rikare!
Klokt sagt, men svårt i praktiken.

I helgen börjar jag flytta saker tillbaka till X:et...
Ganska komiskt med facit i hand!
Sedan Exet och jag började kommunicera igen, tyckte hon att jag skulle flytta upp dit för att kunna vara närmare Lila.
JAg ställde mig extremt tveksam till en början men som saker och ting utvecklas blir mina argument emot svagare och svagare.
Passande nog känner jag inte för att stå ut med Nadines skit här i lägenheten mer än jag behöver, såå...
Plötsligt får jag tillbaks min verkstad, får billigare boende och en större lägenhet.
Som bonus får jag tolv skällande hundar och risken för ett minikrig som dagligt hot...
There is no such thing as a free lunch.
Sen är det plötsligt midsommar ändå, med sill och potatis!

Är jag inkonsekvent?
Njä...
Mitt nuvarande boende är förfärligt: Ett tolv kvadratmeters rum ihop med en lynnig domina...
Men det var ju heller aldrig tänkt som ett permanent tillstånd.
Hur länge jag än kommer att stanna i detta land känner jag mig mer hemma i huset jag själv byggt om än i en delad lägenhet i Wald.
Men det har mycket med pengarna att göra. Hade jag haft en egen lägenhet här och plötsligt får för mig att stanna i Sverige hade jag plötsligt fått ett problem på halsen.
Hos exet finns inga sådana arrangemang.
Jag kör med öppna kort och hon verkar ändå acceptera...

Cirkeln är sluten!
Men det är egentligen inget roligt ställe längre.
Exet hade stora drömmar och jag trivdes till en början mycket bra där.
Hon hade velat att vi skulle närma oss varandra igen, men jag vill inte ens försöka mer.
Jag tycker synd om henne och hennes ambitioner som krossas av att hennes eget beteende styrs av en störd mental struktur.
Hon gräver hela tiden fallgropar för sig och trillar i dom med ett urverks precision.
Hon kommer aldrig förändras...
Det är för sent och alla hennes försvarsmekanismer ser till att cementera hennes tillstånd.
Det är synd för hon är både en klok och rolig människa, men hon sitter inspärrad i ett mentalt fängelse.
Och jag kan inte släppa ut henne...
Får nästan dåligt samvete för att mina känslor försvunnit, men jag kämpade såpass hårt och länge då hon bara behandlade mig som
en idiot.
Så det får vara som det är!
Sanden i timglaset har runnit ut och jag kommer inte att vända det igen.
Vet inte ens om vi skulle kunna vara vänner...
Talar jag rätt ut leder det för det mesta till konflikt eller diskussion och detta funkar ju knappt ens i en vänskap.
Nja, hela situationen känns just nu konstig, men det är åtminstone inte krig och detta måste väl ses som positivt.
Lila kan träffa mig när hon vill och detta är också mycket bättre än tidigare knasiga arrangemang.

Sen är jag ju som sagt rätt trött på att typ snubbla över Nadines buttplug när man går på dass mitt i natten (Hur använder hon slangen? Jag har mycket att lära!).
Hon är, för att tala klartext, för jävla kaotisk och strulig till och med för mig...
Hennes recept för frukostkaffe ge en tydlig bild och samtidigt kanske ett tips till er alla som har det lite stressigt på morgonen:
Tar stor mugg.
Häller i ett par matskedar kaffe.
Häller på vatten.
Går på dass.
Kommer tillbaks och häller i lite mjölk och rör om.
Går iväg.
Kommer tillbaks efter en stund och häller över smeten i en annan mugg, och sölar oftast lite sump här och där i bara farten.
Dricker ur muggen och sölar lite till och svär över att hon fick en fläck.
Går för att byta kläder.
Springer iväg för att inte missa tåget.

Det kunde vara en bild av mig som mycket ung, men det är skönt att ha växt i från det värsta av den där skiten.

Lika skönt som det blir att flytta härifrån!

Blogg - igen...

Det finns ett sug efter tvapparater i Volketswil.
Dom smäller upp en stor blank kåk jämte Volkiland där det annonseras plasma och andra teknologiska underverk.
6000 kvadratmeter tv!
På dessa storbildskärmar ska folk fly in i fantasin eller utbildas i världshändelser med bilder av rasmassor och blodiga bilar.
Jag kör lojt förbi i en halvslummer med siktet inställt att komma ut på autobahn innan jag däckar definitivt.
Kö,kö,kö!
Dessa förbannade bilar och jag vill bara hem från jobbet - precis som alla andra.
Det sticker i huden och utmattningen signalerar i nervsystemet att snart stänger vi för dagen.
-Bara jag hinner hem!
Men det gör jag inte, sömnen släcker ett öga i taget.
Min körfil smalnar av till någon knapp meter och med en ren viljeansträngning pressar jag mig fram i trafiken.
- Jag får sikta i mitten...
Men det är bara ännu en dag i raden av dagar.
Detta konstanta tryck, den industriella pressen driver långsamt men säkert ner mig i skorna.
Hur fixar dom andra det?

Skansen dyker upp framför mig...
Det är en liten tjärn strax intill Göta älvs mynning som skänker den ro jag behöver.
När man sitter där lutad mot en av björkarna är det svårt att förstå hur en plasmatv skulle kunna höja livskvalitén.
Skansen borde vara det naturliga målet för nutidens geocachare men jag tror det är jag och älgarna som njuter mest och vi får ha den ifred.
Den som vill hitta dit måste kunna skogen, till vänster vid ravinen och precis vid dom gamla tallarna som liksom omfamnar varandra, där!
Går du för långt västerut missar du den helt.
Och visst, jag kan raljera över hur mycket naturmupp jag är och inte alls konstatera att jag först såg denna tjärn som ett svart öga i Goggle Earth.
Skit samma!
Min ambition att Västra Röd skulle vara en mjukvarufri zon sprack första halvåret i stugan...
Nu snurrar w-lanet på tomgång 10 månader om året utan att någon loggar in.
Uppkopplad! Det totala vansinnet - att kunna nå allt hela tiden!
Det tog nästan kål på mig...
Men kanske är jag en crossover.
Kanske är jag just bara en vanlig människa i behov av alla dom stimuli vår teknologiska utveckling levererar.
Fast det kommer ta ett tag innan jag äger en i-phone. Där går gränsen just nu!
Ibland klättrar jag upp i en tall...
Där sitter jag som en uggla, oförmögen att röra en fena.
Intryck och känslor flödar genom kroppen och jag är hela tiden tacksam för att jag tillåts uppleva ögonblicket.
Långt från www och alla dess möjligheter.

Trafiken tätnar och just innan motorvägen upphör på väg in i Wetzikon, står det stilla. Jag klickar på varningsblinkersen och vevar ner rutan.
Killen i bilen bredvid sitter en halvmeter högre än jag och han försöööker liksom komma lite före. Kanske klämma ytterligare en placering i detta race.
Önskar jag vore pigg nog att bry mig, att delta i huggsexan istället för att lojt bara se på.
Ta för mig - hold my ground!


Men jag är ingen kämpe.
Enligt Darwin skulle jag väl inte ens existera.
Jag skulle blivit knuffad ur boet.
Men Darwin kan vara lugn, mina gener har hittills bara färdats nerför en återvändsgränd utan att störa giganternas kamp.
Men kanske kunde min sort ändå överleva kampen.
Kanske hade vi slugt ryckt undan mattan för hela styrkeprovet och snabbt som ögat stuckit undan bytet.
Fast även där är jag en crossover, både stark och snabb.
Bara jag inte vore så förbannat trött.
Men killen i den svarta Muranon kan behålla sin plattv, och klippa en placering...
Gratulerar!!!
Jag kommer att glo på bakändan av hans bil den nästkommande halvtimmen när vi dansar genom landskapet.
På rakorna kommer han att dra ifrån tills han nått dom magiska åttio kilomertarna per timme och vid dom fem återstående byarna kommer jag ifatt, för då ställer han sig på bromsen precis vid femtiskylten.
Han har två barn, Sasha och Lea.
Dottern är nog nästan nyfödd, för dekalen ser extremt fräsch ut jämfört med storebrorsans som upplevt många mjukborstar i biltvätten.
Hmmm, han tvättar alltså inte bilen för hand på Lördagar - ovanlig typ.
Men han är ingen knös, bara en vanlig lite mjuk kille, den vita skjortan till trots.
En streber skulle ordna så att dekalerna hamnade på frugans bil, eller så är det familjens enda och då är jag nöjd med min profil.
Han gillar skidorten Klosters och tänkte noga innan han placerade dekalen som liksom faller in i linjen som ena bakljuset skapar.
Grafiker? Reklamare? Webdesigner?
Jag kanske övertolkar hela situationen, men nä - han har känsla för form, det kan inte vara en slump.
Han backade säkerligen ett par steg innan han placerade alla dekalerna, det ser ja nu...
Fasen!!! Då visste han att det skulle komma ett barn till när han klistrade på det första namnet. Ja jisses, vilken thriller..!
Det enda som stör intrycket är att han absolut bör byta bakre vindrutetorkarbladet. Pajjar det mer kommer han få en repa i glaset.
Funderar på om jag ska påpeka detta, för det vore ju synd...
Men nä, såpass koll har han nog och kanske har han redan beställt tid på verkstan.

Detektivleken kan dock inte lura min trötthet längre.
Ögonen blinkar okontrollerbart, men jag är ju snart framme!
Hela ansiktet värker och jag försöker hitta vakna muskler som jag kan låna till ögonlocken just för tillfället, men förgäves...
Till råga på allt helvete står trafiken nästan stilla på vägen in i Wald.
Ska ja då för helvete inte få komma hem???
Hur kan ett litet skitställe som Wald generera detta trafikkaos?
Jo, det finns ju en rondell, det är sant.
Mina sista krafter tar mig upp dom tre trapporna.
Nyckeln i låset!
Tacksam...

Ja, sen är det ju bara att knäppa på datorn för att kolla vad det egentligen var som hände därute...
Laga lite mat, duscha lite.

Och fundera på vad som jag skall ändra på för att allt ska bli bättre.

arbetsblogg...

Efter att med släpande steg bära hem ett paket Quöllfrisch och en pava Tarapaca säckar jag ihop i köket.
Det skall duschas och lagas mat, men...
Orkar inte!
Orkar inte ens gå ner och sätta mig på ett hak och bli serverad.
Tarapacas blandning av Merlot och Cabernet Sauvignon är lyckad.
Red Bull kan slänga sig i väggen - idag är detta min energidryck!
Och det funkar. Forvirrs drinktips för dagen 11,90 chf på Denner...

På jobbet är det förvirrande.
Jag insåg sent omsider att prylen vi bygger INTE ALLS är nån jävla Calatravpryl.
Det nån grej vår största kund Peter Stenz totat ihop efter att ha varit och rökt på i Valencia med Glattchefen.
Och här har jag gått omkring och sagt...FAN!!!
Jag överreagerade lätt vid konferensbordet på min dåliga schweizertyska:
- Es ich nöt gnoeg das mer hauet 6 tonne dryschichtplatte us ainann, dann ich es au kein Calatravading!!!
- Das ich zum kotzen...
- Inte nog med att vi maler ner 6 ton skivmaterial, det är ju inte ens en Calatravapryl!!!
- Det får mig att spy!!! (korta versionen).
Jag fick i vredesmodet upp en tjock svart marker ur fickan och skrev STENZ över Calatravas artikelnummer på vår produktbeskrivning ovanför mig.
- Es hat ja überhaubt nichts mit Calatrava zu tun, ohoere schiisdrack!

Jo, jag lugnade ner mig så småningom...
Gick sakta tillbaka ut i verkstan...
Klättrade upp för ställningen...
Tog upp en skruvdragare...
Skruvade i en skruv...
Körde lite kran...
Passade in...
Höll på...
Men...

Visst, det är nåt fel på mig!
Det ska ju inte spela nån roll vad jag gör på jobbet om jag får betalt för det jag gör.
Ingen kommer ju till skada.
Jag får skylla på min språkliga oförmåga.
Det har talats om detta projekt under så många fikaraster att detta ämne troligen florerat hundratals gånger tidigare.
Problemet är att om jag inte fokuserar direkt på den som talar kunde alla i rummet lika gärna tala kinesiska. Jag kan inte slölyssna schweizertyskan.

Så, är det viktigt vad man gör?
Nej, denna diskussion är över och det finns inga svar.
Jag måste försörja mig nu och det är rena turen att kunna ha ett liknande jobb.
Vi är inte många, men vi som gör detta skulle ha ett helvete att passa in på ett "vanligt" jobb, så...
- Sluta med lyxgnälleriet...

Vi har nu byggt så mycket vi kan av Stenzprylen i vår "lilla" verkstad och nästa vecka kommer målartjejerna och tar över.
Nästa projekt väntar bakom knuten.
Är detta jobb en identifikation?
Chefen vet att han kan sätta vilken omöjlig pryl som helst i vilket material som helst i händerna på mig...
Å vips!
Nä, men nästan.
Kröka järn...
Såga till träbitar och limma ihop det till en, ja - va fan...
Det finns inga gränser mer.
Kanske är det första gången jag jobbar med nåt som verkligen passar mig. Inte vet jag , men jag önskar bara att det vore något mer bestående.
Något man kunde visa barnbarnen.
Illusion + construktion, ja - va fan...

Jag får suga på glittrandet i folks ögon ett tag. I alla fall tills detta gnäll går över.
Folk kommer in i verkstaden, ser upp å: - Men vad e det för nåt???
- Ja det är en &%¤#", hehe...
- Ach soo...
- Ja, genau!
- Åhå!
- Ja!
- Unglaublich..?
- Mmm...
Pumpa egot fullt med massa impade typer så blir allt bra?

Nja, sista ordet i denna fråga är nog inte sagt än.
Det är som en metafor för livet...
Vi gör vårt bästa.
Våra drömmar är stora, verkligheten något mindre.
Men det är ju precis så det ska vara.
Drömmarna ska vara just drömmar, annars punkteras tillvaron.
Konsten är att röra sig i gråzonen mitt i mellan och hämta energin och kraften därifrån för att omsätta i realitet.
Ändå är väl alla som jobbar på SLS ganska bonniga typer. Det florerar inga stora konstnärliga visioner runt middagsbordet.
Det pratas fotbollsmatch och löst blaj...
Det skojas under bältet och tjejerna ler skevt.
Man gnäller på cheferna för dom är inkompetenta, etc, etc,etc...
Precis som på alla arbetsplatser.
Fast, innerst inne är nog alla ganska glada. För på ett annat jobb hade dom inte klarat sig.

Cheferna är två pojkar.
Ryktet säger att dom träffades på en mjukisporrinspelning och att dom från början var tre.
Som dom Tre Musketörerna, fast sen vart dom bara två.
Den mest opraktiske av dom två återstående är verkstadschef. Alltså ser verkstaden ut därefter.
Den andre skaffar jobb...
Egentligen råder totalt kaos, men ingen vill egentligen låtsas om detta.
Det är därför jag egentligen inte vill ta så stort ansvar.
Jag skulle inte klara av att ansvara för en dylik hord av kaoter!
Så det är bara att ta ett steg tillbaka och vada omkring i bråten.
Idag gnällde chefen på att jag inte diskat ordentligt efter mig förra veckan.
Ehh, ville inte upplysa honom att det var hans kompanjons matrester som låg kvar...
Jag var på vippen att nämna hur fint det är hemma i Harestad och hur längesedan jag var där. Men...

Denna vecka ska vi åka skidor ihop.
Nån har hyrt en skihütte och där ska vi alla knö in oss.
Blir kul, fast jag längtar mest efter att inte behöva jobba på ett par dar och försöka komma ner i varv. Kanske kan man också vinna tillbaka lite förlorad energi.

För jag behöver egentligen en mycket lång semester.
Å kanske lite vår...
Skulle inte ha nåt emot att känna den ljumma vinden från Lago Maggiore smeka kinden.
Känna aprildoften från dom dignande blomklasarna.
Kanske ta in på det där hotellet nånstans i Valle Maggia...

Fast än har jag lite tålamod kvar...

Drömblogg som väcker mig

I drömmen ser jag mina svagheter.
I drömmen löper jag gatan ner...
Jämte mig rullar en senapsgul 142:a.
Jag tänker: - Bara den inte rullar på den den där blåa 242:an där nere!
Den svänger till lite och jag hoppas.
Men - nej...
Träffar rakt på framhjulet med en tung suck.
- Jag hade kunnat springa fortare, säger ägaren till den blå Volvon samtidigt som han stiger ur bilen.
Det hade jag också kunnat, vill jag replikera men jag väljer att tiga.
Problemet var inte längden på mina steg, utan att jag inte visste vad jag skulle göra åt situationen.
- Fan också, detta blir dyrt, tänker jag vidare och befinner mig plötsligt i ett hus.

Drömmen vill säga nåt, tala i klartext om rädslorna för min oförmåga.
Men vadå, skulle jag inte vara kapabel..?
Det var det jävligaste!
Men jag fattar.
Drömmen vill säga: - Men jag menar, för ett par år sen hade du ju kastat dej handlöst och bitit tag i däcken med tänderna eller gjort vad som helst för att få stopp på bilen.
Nu luffade du bara på som en vilsen björn...
VA! Ryck upp dej för helvete.
- Men...
Jo, det var nog lite handlingsförlamat...
Men det står ju i pappren.
Thomas håller upp utvärderingen av min neuropsykiatriska utredning framför webkameran.
Efter att posten slarvat bort brevet, har det tydligen återfunnits så att jag efter fyra månader kan njuta av resultatet av mitt test.
Dom letade ju efter adhd i huvet på mig men hittade ingen där så då blev dom lite ställda.
Vad kan det vara för fel egentligen, om det ens är nåt fel?

I huset är det fest.
Det minglas.
Som en förstulen tunn skugga smyger jag osedd omkring bland gästerna.
Centralt i huset finns en enorm kakelugn och jag tänker att nu är hon väl äntligen nöjd, exet. Men sin kakelugnsfanatism...
Kakelugnen har eldstäder lite här och var och försiktigt öppnar jag luckor och gömslen för, visst den är fascinerande.
Plötsligt gör jag tabben!
En lucka för mycket öppnas och jämvikten i kakelugnen rubbas med resultatet att det börjar ryka in.
Någonstans i vimlet hör jag fräsandet av en drake som sprutar eld.
Men hon delar bara leende ut en helt normal familjär tillrättavisning.
Fast, jag är upptäckt och det är tydligt att jag inte var välkommen på scenen.
Men som perfekt värdinna läcker inga liknande känslor ut till hennes yttre.
Men jag vet...
Håret är blonderat och permanentat till bristningsgränsen och liknar mest en lingul hjälm.
Jackie har exakt samma frilla, Susi med - samma hjälm.
Likt dom tre häxorna, där dom kommer i lydigt följe.
Vid åsynen av mig tisslas och tasslas det och omgivningen verkar inte vara på det klara med om jag vet om att hon är gravid eller ej.
Eller om jag ens känner till Giles eller ej.

Visst, det förklarade strålglansen kring henne, den flytande gången.
Jag hade ju sett detta uttryck en gång tidigare då ett foster förgäves kämpade för att hålla sig fast vid hennes livmoder.
Mitt foster...

Så, hon lyckades alltså till sist.
Svartsjukan baseras inte på kärlek utan habegär, ägande.
Känslan är konfliktfylld och äcklar mig.
I drömmen är jag en av hennes små hundar.
Precis som i verkliga livet.
Jag fick mat och blev klappad om jag var snäll, annars blev det skäll!
Nu var det som om den lilla hunden hade kissat inne och bara på snabbaste sätt skulle hjälpas ut ur huset. Vänligt men bestämt.
Gästerna sneglar in på scenen.
Jo, det är jag som du diskuterade företagsidéer med förra året.
Jo, det är jag som du tyckte var så jävla rolig.
Jo, det är jag som fixade din dotters cykel.

Klockan är fyra när jag klarvaken sitter upp i sängen.
Jag har haft drömmen förut, fast utan det blonda håret.
Men, just känslan att vara så där in i helvete oönskad!
Och då fanns det ändå kärlek i relationen.
Jag känner ingen kärlek till henne längre.
Även om hon bestämt hävdade motsatsen kände jag mycket för henne då.
Men jag visade det inte på ett sätt som passade hennes i mall.
Jag skakar av mig känslan av ägande och inser att drömmen tar ut svängarna åt mig. Testar gränserna.
Vad vågar jag känna?
Men det är ok, min roll i den familjen kommer aldrig mer att vara faderns, så...

Dilemmat stirrar mig i ansiktet: - DU LOVADE!
Men lovade jag att offra mitt eget liv för denna sak?
Fuck this!
Jag vill starta om...
Jag är inte för gammal än!

Snön ligger tjock på vägen hem från Winterthur och normalt tycker jag att Tösstalstrasse är trist.
Med magen full av öl och raclette leker jag svenska rallyt.
Egentligen är jag väl inte klok!
Småpackad lajjar jag runt med bil i ett väder dom flesta skulle undvika att ens köra i.
Men det är fördjävla KUL! Och jag känner min puls bakom ögonhålorna som talar om att än är inget för sent.

Du kunde blivit av med körkortet kommenterade exet efteråt när den lilla och jag övar cirkusakrobatik.
Jag kväver impulsen till ett ironiskt svar om sannolikheten av poliskontroller...
- Var skulle dom stå, på snövallarna eller bakom? På vägen finns ingen plats.
Men hon tittar ut på livet genom ett litet hål av rädsla.
Smygtittar.
Allt är farligt och alla är dumma.
Jag ligger på golvet och tjejen står upp å ner med axlarna i mina händer.
Hon är ingen Olga Korbut men vi har kul och jag tycker hon är duktig.

- Ah, hon övar ju på att stå på huvudet varenda dag. Men jag får tjata när det ska göras läxor...
Jo visst, exet har ju ett större dagligt ansvar, men jag tilläts ju aldrig komma in i processen eftersom alla mina idéer var fel eller att jag inte hade tillräckliga kunskaper i barnuppfostran.
Det börjar bli tröttande att aldrig ha tillräckligt...av nåt!
Vad är min roll i detta?
Knappast uppfostrare, knappast förälder, är jag ens man?
Allt som kommer från exet får mig att känna mig som en sämre människa.
Jag kan inte tolerera detta längre.
Livet skriker efter förändring och jag letar efter nyckeln till detta skrin i min ficka.

I sinom tid kommer allt att bli bra...
Jag känner det inuti!

Puh, det känns som längesedan.

Är det bara jag, eller måste andra som också gillar att skriva blogg sluta en timme tidigare från jobbet för att hinna med?

Ett vitt fluff täcker landskapet.
Det tog verkligen sin tid men nu är vintern ett faktum i lilla Wald.
Körde hem sent igår kväll och det verkade som om snöröjningen hade gett upp.


Kul!
I morse tog dom ny fart och jag vet inte hur dom lyckas, men hela huset skakar och varenda kvadratcentimeter skrapas och skrapas.
Det är som Sisyfos arbete eftersom cornflakestora snöflingor landar bara millimetrar bakom plogbladet och börjar på nytt att bygga upp ett täcke.
Snön är vacker och rolig! Man vill ut och bygga borgar.
Men, vem ska man kasta snöboll på?
Helgshoppande hemmafruar?
Kanske ska jag sätta upp en notis i entrén på Migros om plats och klockslag för ett snöbollskrig.
Jag slår vad om att uppslutningen skulle bli stor eftersom urinvånarna älskar organiserade spektakel.
Men först kanske - frukost.

Förra helgens skidåkning med tösen satte sina spår i min otränade rygg och ichiasnerven kittlar nu inflamerat.
Mitt tröttande arbete underlättades inte av en konstant kamp att hålla ryggen rak.
Men jag vet att läkeprocessen går fortare om man är aktiv så det är bara att bita ihop, och jag kan planera nya skidäventyr.
Kanske ensam denna gång?

Nä, veckan har varit mycket tröttande (what else is new?) men ändå skön...
Delar av mig jag trodde för alltid somnat in finns trots allt kvar i livet och killar lite under fötterna. Ett visst sug i maggropen, en känsla jag verkligen behövde! Gött...
Så griper man framtiden an, inte mer problemfri men bra mycket mer intressant och spännande.

Jobba - åka skidor...
Ja, så får det väl se ut ett tag framöver.
Nästa punkt blir en vecka i Bassano i slutet av April (som vanligt) och kanske kan jag i vår även lyckas få licens för mitt eviga flygande.
Sen - Sverige igen!

Det är ju en raksträcka nu, bäst att fylla den med intressanta stopovers, så kanske man håller
ända fram.
Jag var ju aldrig och kommer ju aldrig att bli nån riktig jobbare, men jag får fejka det så länge det går.
Vår Calatravapryl växer...
Tack vare en inkompetent mellanarkitekt som byggt upp alla linjer av radier istället för att på båtbyggarmaner "slå ut" dom bygger vi nu en disharmonisk "grej".
Jag var i början emot hela projektet men Calatrava som i Sverige närmast är känd för Turning Torso i Malmö har vunnit lite mark i mitt känsliga formgivarsinne.
Den "grej" vi bygger är väl inte det mest imponerande, men han har gjort riktigt sköna former.
Just därför blir det extra förjävligt när en obegåvad person får sprida disharmoni bland dom.

När jag var förälskad i båtar kunde jag vandra i timtal på småbåtsvarv och i hamnar och bedöma spänsten eller slappheten i olika skrovs linjer.
Det är för mig omöjligt att förklara mekaniken bakom skapandet av detta men otroligt viktigt.
Jag minns från några av mina (allt för få) krokilektioner hur bra det kändes att själv få till, eller iaktta hur nån annan fick till det och alla linje hamnade rätt.
Nu bygger vi rakt och krokigt, hopslängt huller om buller och tyvärr spelar det ingen roll för få av shopparna som kommer se denna pryl kommer ändå att veta skillnaden.
Formgivet av marknadsekonomin!

Ooops, har inte funderat i dom här banorna på länge och inte orkat bry mig, men nu...
Hahaha, så lätt har man inte ihjäl kreativiteten!

Men i dag får jag nog komma ner på jorden igen och använda sagda kreativitet till att byta blixtlås i en jacka och fixa mina skidbrallor som den lilla lyckades rippa förra helgen...
Nja, det var "lite" mitt eget fel också men mest hennes.
Tror jag..?
Kanske..?

Nu ska vi se, vem fan har fuckat upp undertrådsspänningen, och vad betyder egentligen Pfaff.
Låter ju lite porrigt i mina nyschweiziska öron!
Huskvarna eller Jonsered skulle kännas bättre fast dom gör väl bara motorsågar nu för tiden.

Å det funkar ju inte...

Få se, vilken pedal var det nu igen???

Att som snickare hota sig själv.

Drömmar om kreativitet. Eller hur jag med våld löser komplicerade situationer:
Vi i vår grupp hotas på ett mycket orättfärdigt sätt.
Jag får nog och på hollywoodmaner flippar jag ut, plockar upp en lämplig spikpistol som jag trycker mot den dummes hals.
- It doesn´t hurt, I´ve shoot my self with it, säger jag med låg röst.
- Well, maybee depending on where you shoot, fortsätter jag och mina ögon ler in i kameran!

Ingen har tvingat mig att leva mitt liv.
Jag är en fri människa med fria val, ansvarig för situationen jag befinner mig i.
Men jag känner mig inte riktigt fri...
Jag har kanske aldrig känt mig fri?
Inte ens när det stod formgivare i telefonkatalogen på nittitalet och jag trodde min lycka var gjord.
Nja, det är väl eftertankens kranka blekhet som skapar dessa frågor för på nittitalet hade jag mer kul än vad jag har nu.
Detta är kanske ett faktum..!?
Jag menar dom flesta normala, "strävsamma" människor jobbade väl på i ungdomen för att bygga upp något slags fundament för framtiden i hus och hem och relationer.
Jag valde att lajja runt!
Kompisarna gick på konstindustri och fick papper.
Jag behövde inga "begränsande" utbildningar utan stod liksom över hela systemet.
Vaddå? För att jag byggt en grej åt Mats Theselius?
Stolt och autodidakt tog jag mig an världsutställningar och andra jätteprojekt.
Idag jobbar jag i team och får binda min tunga vid varenda diskussion.
- Nejnejnej, så kan man inte göra, skriker tankarna inne i huvet!
Jag tvingar mig till att inte vara den beslutsfattande, delvis räddad av min skrala vokabulär men också av självinsikt.
Jag måste lära mig att stå tillbaka.
Jag är inte chef här, och får inte skit om det går snett!
Även om det är jävligt jobbigt att bita sig i tungan för att inte pressa fram ett: - Vad var det jag sa! Då man väl står där med ett problem som kunnat undvikas.

Min kreativitet är en sårad jätte som kämpar för att komma upp på benen igen och vacklande ta kontroll.
Kreativiteten var hjärtat av min tillvaro fast också min bane i form av utmattande, oavslutade projekt.
Det tjänar lite till att ställa för mycket frågor om dåtiden och straffa sig mentalt för alla saker man kanske skulle gjort annorlunda.
Men när jag satt där nyförlovad på psykakuten med en inspärrad, psykotisk flickvän och stirrade in i väggen framför mig:
Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
När jag för åratal sedan läste mitt första mail från exet där hon lättjefullt berättar att försökt ta livet av sig förra månaden:
Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
Historierna pågår nästan i det oändliga pga. känslomässiga irrationella beslut.

Fast jag har aldrig slutat tro.
Jag vet inte hur nära man kan komma en osynlig gräns för detta men det känns som om det varit mycket nära många gånger.
Senast för ett par månader sedan...
Men, barnet i mig vill leva vidare.
Kanske försöker det göra mig osårbar genom att tala om evig ungdom och lycka.
Nja, jag jobbar på det. Lycka kan jag minnas!
Jag kan tom. minnas känslan av naken hud...
Om man kan manifestera dessa känslor i sitt inre så representerar dom ju verkligheten.

Idag tar jag med exet för att se Avatar på bio igen!
Inte för att jag tycker att hon är mindre idiot, men för att jag vet att hon skulle gilla det.
Det måste vara så!
Hon kommer aldrig att förstå mig men mina val har gjort att hon kommer vara närvarande,så då måste jag ställa mig över ett sårat ego.
Hon kommer aldrig att sluta utnyttja världen omkring sig men om man har vetskapen om det och kan le i mjugg blir inte skadan så stor.
Vi har troligen inte haft vårt sista gräl, eftersom det finns ett barn inblandat men den ny vunna känslomässiga distansen kommer att kunna kyla av situationerna i framtiden.
+ att jag vet hur hon funkar och inte kommer att bli lika intrixad av hennes olika uppånerpåvända resonemang...
Visst, spika upp hennes skinn på dörren skulle vara gött för egot, men aggression leder bara till aggression och vidare till skuld.

Jag lyfter bor spikpistolen från busens hals och ser mig själv stint i ögonen:
- BUT HEY, remember: I´m still crazy!
- CUT!

Mini kris.

Jag skolar mig mentalt...
Jag hoppas att det jag gör är rätt!
Men, tänk om det jag håller på med dagligen egentligen är att bränna ut mig värre och värre. Hur vet man det?
Tar ett simtag upp till ytan och kippar efter luft.
Jo, jag kan kanske klara det..?
Har hållit mig uppe länge nu, mest med hjälp av benspark för det känns som om armarna mest viftar hejdlöst i luften.

Innan denna blogg startade var jag djupare nere i skiten.
Första veckorna efter det att jag kom hit. Ujuju!!!
Trodde rent att jag skulle loosa helt.
Jomen, ärligt alltså. Det var troligtvis den svåraste tid jag upplevt i livet.
En riktig hundraprocentig krisjävel!!!
Dessutom krockade stressen med att jag käkade lyckopiller för mitt utmattade tillstånd och jag försökte konstant hantera små mentala kärnvapenexplosioner.
Av någon anledning lyckades jag vända det...
Jag började ju jobba också och detta är ju ett känt botemedel mot att fundera för mycket.

Nu är jag mest så förbannat trött!
Trött på att vara trött: Kanske är jag alldeles för otålig och kan inte invänta frukterna av att investera själsligt.

Kroppen är trött: Borde göra dom där knäböjningarna som erotikmassösen i rummet intill förordat!

Så förbannat trött på att vara själv: Hur många år är det nu sedan jag under en längre period gjorde något med någon annan än mig själv.
Relation! Jo, vi firade ju jul tillsammans förrförra året men det var väl i stort sett allt. Och tjejen, hon e ju åtta och accepterar mig till hundra procent men ja, hon e ju åtta...
I ärlighetens namn, hon ger mig fantamej mer mental stimulans än dom flesta vuxna... Så det så!
Men... Det där andra? Hur var det nu det funkade igen? Närhet?
Ett halv decennium i en vansinnig relation sätter sina spår.

Så förbannat trött på att inte kunna tala:
Jag är ju en tjôtrôv och intellektuellt håller jag på att förtorka.
Jag står där på jobbet med ett litet uns av kreativitet bubblande i formen av lösningen till ett tekniskt problem och stammar fram min skittyska.
Men en femårings vokabulär skall jag få till det...
Hjärnan kokar över!
Alla snackar om hur fort jag lärt mig, och hur bra switzerdüch jag pratar men jag kan ju lika förbannat inte uttrycka det jag vill.
Exponentiellt frustrerande!

Detta är min stora rädsla.
Är min mentala kamp utvecklande eller nedbrytande?
Vilken sida staketet står jag på?
Ibland känns det som om jag kan fokusera bättre, ibland är det rena gojjan.
Skrivandet hjälper tror jag. I början var ca sjuttio procent av all text felstavad, nu är texterna bättre med bara ett par felstavade ord här och där.

Siffror är fortfarande jävligt jobbigt och är ju perfekt med tanke på att jobbet enbart består av vinklar och radier och annan skit jag måste försöka ha koll på.
Ibland kan jag överraska mig själv med att nästan komma ihåg ett telefonnummer i ett par, kanske femton sekunder eller nåt, med det är sällan.
JO, jag skall ju vara bejakande: Jag har faktiskt NÄSTAN kommit ihåg mitt mobilnummer här vid ett par tillfällen, med endast ett fåtal siffror fel.
Inte dåligt med tanke på att jag ju bara haft numret i tre år!


Men sakta flätas det in ljusglimtar i livet.
Jag önskar bara att dom vore fler och större. Skulle verkligen behöva dom nu.
Tålamod.
En glimt här, och kanske om ett par veckor kommer det en annan.
Det är svårt att vara aktiv på utsidan och passiv på insidan.

Men det passiva måste ju finnas, annars händer det ju aldrig nåt!

Söndag - igen!

Sitter vid en sjö.
Eller rättare sagt en bit ifrån en sjö...
I Schweiz sitter men inte vid en sjö om man inte äger marken vid sjön. Givetvis!
Jag ger mig ut på olika expeditioner och försöker ha ett så öppet sinnelag som möjligt, men jag hamnar mest på konstiga platser:
På spåren bakom en järnvägsstation, i någons trädgård, på fel sida ett staket...
Det är både svårt och enkelt här.
Det finns otroligt mycket vägar som korsar och tvärsar landskapet och ger tillgång till nästan varje kvadratmeter. Men att hitta ett ställe att dra handbromsen på - ja, det är lite värre det.
Jag kör utmed Wallensee. Jag passerar Filtzbach.
Vägen går ner mot Unterterzen...
Vackert som en saga, men ingenstans en bula på vägrenen eller rastplats där man kan beundra sjön och Churfirsten.
Det här landet skulle behöva lite allemansrätt!
Fast, jag vet ju att det egentligen inte funkar.
I alla fall inte med folk från andra kulturer.
Frihet under ansvar - detta skämt. Åk ner till Näset i Göteborg en sen sommarkväll och räkna engångsgrillarna.
Här har man försäkrat sig mot detta och annat mys invid sjötomterna med ett nät av metall.
Men jag hade ju bara tänkt skriva...
Nu är det som det är och jag får mysa inklämd mellan vägen och en transformatorstation.
Det går det med.
I övrigt tog dagens expedition med mig upp i bergen för att få mig att utföra en av mina tvångsmässiga handlingar.
Slänga pappersflygplan!
Jo, jag får en kick av att vika ett flygplan och se det försvinna ut över dalen och kanske fångas av något termiskt fenomen.
Kanske kommer det att ta sig över ståltrådsstängslet och smutsa ner någons trädgård, vad vet jag.
Men det blir i alla fall en del av mig själv som flyger iväg.
Jag inbillar mig att mina ögon finns någonstans på den där pappersbiten och att jag själv kan få uppleva flygturen.
Kanske är det hängflygaren i mig som desperat söker substitut.

Nu är ju i och för sig sanningen den, att dom flesta planen hamnar i ett träd 2.5 meter ifrån där jag kastat det och dom planen utgör ju mer en frustration än en tillfredsställelse.
Men ändå, ett och annat tar sig ut på okända äventyr.
För ett par veckor sedan var jag vid en kraftverksdamm.
Förhållandena var perfekta och en svag dimma drog upp över dammens kant.
Jag hade inga riktiga papper med mig denna dag så det blev en desperat lösning.
Jag rev ut ett blad ur kalendern och detta alldeles för tunna papper skulle säkert lösas upp till pappersmassa i den fuktiga luften.
Men, det flög ut över kanten och lyftes högt över mitt huvud och försvann in i dimman.Inte vet jag men chansen finns ju att det seglar omkring däruppe ännu...

Idag kommer en västfront rullande in med regntunga skyar och vind som inte bara omöjliggör allt pappersflygande, utan också hårt smälter bort all snö som så mödosamt fallit under dom senaste dagarna.
VIND - HÄR???
Jag har inget emot busväder, men det gör illa vid skidsäsongen.

Det var nära att det blev skidåkning igår men jag beslöt att det var viktigare med vila och passivitet denna helg.
Passade på att för första gången i detta land ta mig till en biograf för att se på Avatar.
En enda 3dbio i hela regionen visade den på originalspråket och eftersom jag vägrar att utsätta mig för dubbad tyska blev det till att ta sig in till Zürich.
Jag gillade den och jag är glad att jag inte laddade ner den min vana trogen, för den var sevärd i 3d.
Sen att Hollywood är Hollywood och att aliens numera är blåa och självlysande istället för gröna och från Mars för man väl ta som ok...
Bad guys and good guys, precis som mum and dad in Oklahoma alltid velat ha det!

Dagen innan dess var jag inbjuden till rävhålet på middag.
Stämningen börjar mjukna...
Hon har rätt honan.
För att det ska funka mellan tösen och mig måste vi vuxna kommunicera öppet, vara "liksom" vänner.
Därför ville hon diskutera detta och vi hade en diskussion som kunde varit inspelad på cd.
Efter en timmes samtal känns hennes olika erbjudanden inte som erbjudanden längre utan som dom dåligt maskerade förhållningsregler dom egentligen är.
Vad hon förväntade sig vet jag inte men hennes förmåga till förändring är ju tämligen begränsad och jag tycker mig ha förändrats nog i denna relationen så framtiden får utvisa.
Enligt henne har hon nästan behövt tvinga dottern till att kontakta mig och detta sprider ju eventuellt ett annat sken över situationen.
OM, det är sant...? Jag tror knappt på nån längre.

Jag kämpar på med att jobba upp den mentala orken och kommer inte att fucka upp mig själv med ändlösa minnesdueller med denna kvinna.
Vi kommer alltid att se världen så olika att man troligen inte kan jämföra våra sanningar.
Fast jag vet verkligen inte vem som talar sanning längre eller om det överhuvud finns någon.
Kanske har hon rätt? Kanske är sanningen bara en illusion?
Det får vi aldrig veta...
Folk i allmänhet lever väl mer eller mindre efter egna privata sanningar, men det måste ju finnas gemensamma normer som mittlinjen på en väg annars blir det sociala livet outhärdligt.
Jag håller mig på min kant.
För mig finns sanningen och den är att jag är trött.
God natt.

Dag för dag.

Förbannade Nadine!!!
Inte nog med att man har problem med stress under dom få timmar man tillåts sova utan tom då, ska folk jävlas med en.
Hennes klockradiocd drar igång halv sex på morronen så att hela jävla huset håller på att fyras av som en nyårsraket.
Vet inte vilken gång i ordningen jag måste famla mig in på hennes rum och rycka ur den förbannade sladden...
HON, har givetvis inte ont av det eftersom hom inte är hemma.
Sedan måste man känna ett bubblande hat där i sin säng, den timme det tar innan stockholmskan i min mobil uppfodrande talar om ett det är dags att gå upp!
Nadine...
Vi hade ett snack förra veckan:
Hon talade om missnöje.
Jag talade om missnöje.
Fast det var som att vädra sommarstugan en vårdag, lukten kommer igen.
Felet är inbyggt i och med att våra såpass olika personligheter möts på ett så nära håll.
Jag är ingen fotbollskille.
- We never laugh together! Sa hon.
Nähä? Vad skulle jag flabba åt?

Fast ändå...
Det framkom i snacket att hennes massageverksamhet är av den erotiska typen.
Där kunde i alla fall jag ha flabbat.
Här sitter jag och skriver och fem meter härifrån står hon med oljiga händer! HAHAHAHAHA.
...därför har hon så många lovers på besök. För att kunna få utlopp för sin egen...
Fast jag tycker inte det spelar nån roll vilken kroppsdel man använder om man får pröjs för att fixa med män!
Men detta land..?!
Idag stod det på rubrikerna att man inte kommer att tillåta prostitution för personer som är under 18 år - LÄNGRE. Vill bara understryka att man gjorde detta tidigare...
Fast jag tror också att detta bara gällde Bernområdet, men där e jag inte helt säker.

Ett tag trodde jag liknande privatskolor enbart var till för minderåriga prostituerade i detta land, men där tog jag fel. Tror inte där går några svenska barn.

Schweiz är det dubblaste land jag hittilts har upplevt.
Det finns en moral men jag förstår den inte.
Kanske är det för att jag inte är Europé, utan Scandinav!
Och en Scandinav som blir stoltare för varje dag.
Jag vet inte var jag ska tycka om statliga horor?
Här är man överrens om att det är den bästa lösningen för då har man kontroll, men jag vet inte? Kontroll över vaddå?
Är jag trångsynt?
Men men, i detta land är även fenomenet kontroll extremt dubbeltydigt.
ALLT ska kontrolleras, men nätet har grova maskor så i praktiken är det bara ett spel för gallerierna.
Alla här vet tex. att trafikpolisen tjänar bra på fartkamerorna.
När man kör in i Luzern står det hur många som åkt dit denna vecka på en ljustavla.
I Sverige verkar det annorlunda...
Om man kör på 90 väg och kommer till 70 väg står kameran på 90 vägen och dessutom är det väl en tio kilometers marginal innan den börjar knäppa bilder. + att det det varnas för kameran + att den sitter på en hög stolpe +...
Här står kameran en meter efter 70 skylten och har du tur är det en gammal kamera så du har 5 km:s marginal + att den är gjord som en liten anonym betonglåda + att den kan plåta dig bakifrån +...
Alltså, i Sverige har det en utbildande funktion - här gäller det bara att tjäna kosing.
Alla röker braj! Fast ingen myndighet här skulle bry sig.
Hemma är det ett jävla snack om det, här vet inte ens folk om att det inte är tillåtet.
Jag vet inte hur mycket folk här som springer till horor och andra kontroversiella tjänster men det verkar vara en konstant expanderande verksamhet.

Jag önskade det kunde lösa mina problem med frustrationen i singellivet, men tyvärr funkar det inte så för mig.
Prövade mina känslor på exet i söndags eftersom min politik nu lett mig till middagsbordet med erbjudande om både middag, öl och örttéer.
Fast jag måste säga att attraktionen som funnits där tidigare även i sorgliga ögonblick har brunnit ner till en mycket liten hög aska.
Visst är hon en attraktiv person för den som inte känner henne som jag gör, men... Nä, jag ser bara en dåre som inte kan sluta prata och som helt saknar självinsikt. Dessutom denna självsvält - mycket oattraktivt och sorgligt!
Självinsikten är den mest grundläggande egenskapen för att min attraktion ska vakna till liv.
Att kunna skratta åt sig själv utan förlorad självrespekt sätter fyr nån stans därinne.
Givetvis kan det leda till återvändsgränder men sånt är ju livet.

Efter att jag brutit det dödläge vi befann oss i har jag redan blivit utskickad på flera små ärende.
Hon som annars har ett sådant gott minne har tydligen helt glömt av att hon tidigare inte ville att jag skulle uträtta något för hennes skull eller utföra något arbete.
Eller kanske ser hon det som en ynnest, att lilla jag får tillåtelse att köpa golvlister åt henne.
Men det känns ok.
Via den lilla håller jag henne i ett fast grepp.
Jag har gett mig in i ett patetiskt maktspel för att kunna vara nära dottern och allt som inte prioriterar henne kommer jag att slå ner på som en åskgud.
Min kontroll över denna kvinna ökar dag för dag och hon fattar det inte ens. Hon har börjat skojja och skratta med mig och vet inte att mitt besvarande léende är mer behärskat än vad som syns på utsidan.
Jag kommer inte att släppa denna position en enda tum.
Det gäller bara att inte glömma av sig och börja babbla runt för då kommer det att skita sig igen - detta får inte hända!
Det har kostat mig inihelvete mycket och jag kommer inte att kunna fixa det en gång till, så då får jag dumpa tjejen...
Alltså, skärpning..!

Vi åkte skidor ihop, jag och den lilla i helgen. Hon kom ihåg allt!
Så nu bär det iväg till dom stora orterna.
Hålla på att trängas i byliften där man får slå sig fram för att få en varm korv... Nej tack!
I måndags var jag i Pizol och det hade kunnat varit hur ok som helst med tanke på hur allt var planerat.
Dock sket det sig å det bestämdaste eftersom snön som skulle ha fallit under helgen inte föll och solen som skulle ha lyst på mig blev blyg och drog en slöja framför ansiktet som värsta muslinskan.
Alltså hade skridskor fungerat bättre än dom skidor jag hade på fötterna.
Men denna ort är nåt att lägga på minnet. En meter snö till och vi har ett offpistparadis. Fantastisk terräng, ett helt berg bestående av böljande knölar. Skall bli skoj!


Å nu snöar det inta bara i Florida utan även här i lilla Wald.
Skall bli kul att köra till jobbet i morgon!
Härligt slirigt!

Trettondagens juleknut dansar ut.

Såååå mycket har hänt!
Ojojojoj!
Det nya året är en tsunami av nyheter och händelser.
Ojojojoj!

NÄ! Det är bara den gamla cynikern som kommer på besök.
Jag måste dock tvinga mig till att spendera mindre tid på jobbet, för nu är jag helt slut!
Helt slut...
Trött.
Toppade utmattningen med att supa till på en gratisfest i torsdags och sedan stå parat först på jobbet dan efter.
Jag tvingar mig själv att dricka ur ungdomens källa.
Palla med.
Stå ut!
Det var lustigt. Jag har aldrig varit på en restaurang tidigare där i stort sett alla applikationer i lokalen var byggda av en enda person - nämligen jag.
Allt i kolonialstil. Enligt boken vi hade i verkstaden...
Var väl kul att känna sig så där - lite speciell.
Men efter ganska kasst grillat käk och för många öl är det ju ändå en dag som alla andra.
Man sitter där i bilen och tycker: - Jahaja. Man kan ju í alla fall betala sina räkningar.

I veckan har även dom sista spåren av julen sopats bort och ersatts av reaskyltar på marknadsekonomins högborg: Glattzentrum.

Mitt i natten monterades den ett ton tunga granen ner och sakta gavs det plats för en ny vårsäsong, med prisvärda och utmanande nyheter.
25000 mammor per dag väller in med sina barnvagnar som en kolonn kravallpoliser under ett Reclaim the street event.
I ögonen står det tydligt: Här ska det shoppas (och kanske fikas).
Mammor, mammor...
Dom blir tydligt störda av att deras idyll sedan förra veckan raserats till en liten hög ihopsopat glitter vid en pelare.
Och ungarnas ögon är fulla av tårar.
Från deras barnvagnsperspektiv måste denna disneygran sträckt sig genom taket ända upp i himmelen.
Vid luncherna babblade cheferna om hur mycket vinst Glatt (som vi schweizare säger i vardagstal) gått med och jag räknade genast ut hur mycket av dessa miljoner som rimligtvis borde hamna på mitt schweiziska bankkonto.
Isbanan, alla ljuskronor, Globus restauranglounge, allt - BORTA!
Att arbeta därinne i nio timmar om dan är en märklig upplevelse.
Jag tänker på varje dag som en timelaps film.
Detta är hardcoreshopping utan omsvep!
Här ska fantamej shoppas så att ögona blöder.
Efter mammorna kommer panchisarna. Deras ögon stirrar stint in i framtiden och som kryssningsmissiler söker dom upp sina mål.
På eftermiddagen säckar gubbarna ihop på nåt fik med en om möjligt ännu tommare blick.
Är detta ett glädjens tempel?
Mammon i sitt kött.

Varför gillar vi( dom) det så mycket?
Hur många bloggar i världen innehåller shoppingreferat?
Hur fixar expediterna larmet dag efter dag efter dag...
Efter fem dagar är mitt batteri slut och jag känner ett illamående mola i mellangärdet i bilen på väg hem.
Det konstanta mullret av hundratals röster och muzaken som rinner ut butikerna. Och Glatts egen muzak, som limmar ihop ljudmattan till en outhärdlig, fast subtil tortyr.
I Appleshopen rullar tutorialsen på. Maccar och Ipods som kan lösa alla sina presumtiva kunders problem.
Med alla sina funktioner... Oslagbart - även i rosa.

Alla i vårt team jobbar på. En del glada, tar en öl efter jobbet. Andra vill bara hem - förbannade på allt i livet.
Vi är ju konstnärliga och så säljer vi oss så billigt till denna skitverksamhet.
Kunderna ser ju ändå ingen skillnad. Bara det glittrar lite så funkar det, i alla fall till jul.

Nu börjar nya tider med ett nytt projekt på Glatt med Calatrava och Valecia som inspirationskälla. Istället för skridskobana blir det hopptorn med vattenspegel.
Fan vad vi kan!
Och en sexton ton tung - eeh, grej i trä som vi ska börja bygga snart.
Vi kan allt!
Lämna bara in en beställning på en - eeh, grej så fixar vi till det.
Å tjejerna målar den till en rymdraket eller sjöjungfru allt efter behag.
Gör vi det bra nog kommer nog nån dyka ner i vattenspegeln och bryta nacken på Glatt.
Då blir det rubriker...
Men det är väl bra publicitet att decobyggarna gjorde det så verklighetstroget att folk ville hoppa i?
Eller? Kan det bli för bra?
Kommer nån att elda upp träspisen på restaurangen?
Jag skulle flabba högt...

Men så är det...
Jag kämpar på. Sitter här på helgen och slickar såren.
Nästa vecka tar jag en dag ledigt och åker skidor.
Och tänker på allt som är bra.
Det fina vädret, den gnistrande snön, allt vackert.
Schümlipflümli(kaffe med snaps och vispgrädde), hur det bultar i låren vid varje sväng.
Jag carvar så hela berget borde kantra! G-krafter som får plomberna att lossna. Jävlaranamma, här kommer jag - trots allt...

Livsglädjen, denna galenskap.
Hoppet om framtiden som håller oss flytande i titaniska ögonblick av desperation och förtvivlan.
Vissheten om att det bara finns en utväg...
Kommer man där på sin dödsbädd att tänka, - Jo, men det blir nog bättre imorgon.
Lever vi på falska förhoppningar?

Jo, den frågan ställer jag dig med!

Jag har ont i bloggen.

HÅhåå jajaa...

Vet fantamej inte hur jag ska göra med detta skrivande.
Dom sista gångerna har jag varit tvungen att tvinga mig till det och detta märks ju också på texterna.
Jo, jag vet. Det är ju inget tvång men för att det ska funka för mig måste det finna någon form av kontinuitet.

Jobbet är en stor bov just nu och jag är så förbannat trött på kvällarna att jag vet varken in eller ut.
Detta i kombination med att jag 100% av dagen måste koncentrera mig till bristningsgränsen för att kunna göra mig förstådd är mycket ansträngande.
Vet ej heller om detta är den mest effektiva metoden att bota en utmattningsdepression.
Varje gång jag får prata svenska med nån känner jag mig som Cleopatra måste ha känt sig när hon gled ner i sitt bad av getmjölk.
Eller i alla fall nåt i den stilen.

Igår blev jag tvingad av Nadine att kolla in en tyskdubbad version av The Departed.
Inte bara behövde jag stå ut med att höra tyska när Jack Nicholson stumt rörde på läpparna! Jag insåg också graden av min förvirring när det tog nästan halva filmen innan jag insåg att Matt Damon och Leonardo DiCaprio inte var samma person...
Scary indeed!
Är det så att jag är på väg i dilligensen mot canyonens kant utan att fatta ett dugg?
Floden Styx! The whole nine yards...
Jag känner en smula oro över detta.

Annars rullar det på!
Jag känner mig en smula (läs inihelvete) störd på Nadines respektlösa attityd vilket också adderar stress.
Det visar sig dagligdags.
Men jag står än så länge fast vid att inte leka farsa.
Kommer hon dock med gnäll kommer jag att öppna dammluckorna och på kvinnligt manér repetera dom två senaste månadernas grejer.
Kanske är jag småaktig men jag gillar inte att hon arrangerar en massa saker med folk och sedan fem minuter innan dom kommer fråga mig om det är ok att låna tex: projektorn.
Vad skulle hända om jag sa nej?
Jag känner att det är svårt att avväga gränserna för frikostighet och småaktighet.
Jag använder ju hennes prylar, men det pröjsar jag ju 200 chf i månader för så det faller ju lite utanför ramarna som jämförelse.
Fan, kanske är jag en snål jävel, men jag vet av erfarenhet att om jag lånar ut saker och nåt händer, så är det JAG som får problem.
Och jag är trött på att andra skapar problem för mig.
Jag har varken tid lust eller råd med sån skit just nu!
Det handlar egentligen bara om pengar... Tyvärr!
Hade jag haft råd hade jag skitit i allt sånt här tjafs och bara tyckt att det var ok, men med mina marginaler går det inte.
Eller, kanske e jag bara snål?

Sen är jag jävligt trött på att vara så - själv!
Blickar jag tillbaka även med en stjärnkikare inser jag ju att jag varit själv läng nu.
Kanske måste självet definieras?
Nä, det är klassisk skit! Göra nåt tillsammans med någon annan...
För någon månad snackade jag och Nadine om att åka skidor ihop nån dag, eftersom jag ännu efter fyra år i detta skidland inte lyckats få med mig en enda schweizare ut i pisten!
Engelsmän, sydafrikaner,svenskar,finnar: Ja - schweizare: Nej!
Nu när jag lärt känna Nadine lite bättre känner jag inte ens för att åka med henne längre. Hon är helt enkelt bara för svår!
Surt sa räven...

Men det är svårt att jobba på det sociala när man bränner iväg 10-11 timmar om dan på arbete. After work funkar nog bara i länder där man inte jobbar nåt vidare hårt, så det kan man ju också glömma.
Men jag kanske fortfarande sitter i nån slags emotionell klämma efter separationen.
Jag känner absolut att det kommer vara svårt att ha förtroende för en anna människa (läs kvinna) igen efter dom senaste åren.
Dessutom är jag orolig för mitt eget omdöme.
Innerst inne vet man ju, men ändå full gas in i helvetet.
På med skygglappar och hörselskydd och varför inte toppa av med en munkavel efter ett par år så att man totalt utplånas som person.
Men skadan finns där!
Känner jag det minsta uns av en kvinnas behov av att dominera plockar jag fram vitlöken med en gång.
Jag tycker denna sjukdom skall botas med en spetsad påle genom hjärtat, precis som man botar andra blodsugare.
Men det gäller att bygga upp ett nytt förtroende, så (enkelt) är det.

Jag var hemma hos exet och lekte med tjejen på nyårsafton och lyssnade till en halvtimmas gormande, över vad den lilla hade gjort för fel under loppet av dom tre timmar mamman varit borta.
Detta var:
Hon hade blandat för mycket tonfisk i den nya hundens mat så att det nu inte skulle räcka hela helgen. Men det löstes genom hotet att hunden skulle få den lillas lax istället, vilket hon accepterade med stel blick ner i bordet.
Hon älskar lax!
Sedan hade den otroligt korkade ungen vridit ner spisen från tvåan till ettan för att mammans nyuppfunna kryddnejlikodoftkokare inte skulle gå torr när vi gick ut med hunden.
- Det var ju bara energislöseri! För nu var det ju inte varmt nog att skapa rätt harmonisk stämning i huset.
Sedan ljög säkert lillan också om att vi verkligen gått en timma med den nya favorithunden. Att JAG (den utvecklingsstörde), var med spelade ju ingen som helst roll...
Sedan hade ingen (!) hjälpt mamman med att bära in ved, utan istället bara lekt!!!
Inte ens nu när hon var sjuk...
Fyyy!

När jag satt där och lyssnade passivt på det monotona, knarrande mumlet som skulle leda dottern in i ett vackrare och lyckligare liv, kände jag hur längesedan det var.
Detta var min tidigare vardag!
Att komma hem efter jobbet och befinna mig i en konstant gnällzon tills man somnade. Och dessutom få höra hur negativ man var!
Det var som att värdet av att vara kallad "Master of my Universe", ett par år tidigare föll ett litet grand.
På nyårsaftonen sa jag inget.
Jag - politikern, strategikern, fältherren - led av att se den lilla hantera anklagelser och hot. Ducka för pilar och stick.
Jag kan inte hjälpa henne nu, men jobbar jag på rätt sätt kan jag använda mig av det och stödja henne i framtiden.
Jag måste lära henne att skydda sig mot det som hon inte behöver ta åt sig.
Att mamman själv hittat på sina regler och att hon använder dessa för att skydda sig från omvärlden med, och inga "normala" människor följer dessa.
Lillan måste få lära sig hur det är att växa upp på ett mentalsjukhus där föreståndaren och patienten är en och samma person och dessutom förälder.
Hon måste lära sig se igenom den front mamman bygger upp mot världen utanför om hur lyckliga dom alla är och förstå att mamman agerar som hon gör i oförstånd och smärta.
Detta utan att bli en skötare på kliniken.
Jag tror det går, för hon har mammans själviskhet. Faran ligger bara i att hennes starka empati korrumperas av mammans hänsynslösa manipulation.
Puh...
Vilken jävla soppa, men jag har lovat.

Så - jag är lite trött.

Tänk så kul det skulle vara att umgås med någon som verkligen gillar en!
Precis som med vännerna där hemma i den svenska vinterkylan.
Att jag vet att ni finns gör det enklare.
Dessutom tror jag att min chef är en...
- Jag vet vad dit problem är, sa han en tidig morgon.
- Deine familie felt! Och jag såg upp på honom med trötta ögon, - Va?
- Du saknar en familj! Sa han och satte fram en kopp...
- Vi måste skaffa dig en fru!
Och han borde veta vad han snackar om för han och Natalie har säkert en 20 år i ryggsäcken, och att se dom tillsammans även efter denna tidsrymd
är ett rent nöje.
Att skapa rätt umgänge är svårt när man är förtisexår och utlänning, men eftersom jag tror att det går så måste det väl också fungera.
Tid - tålamod!
Ny tid - nytt tålamod.