arbetsblogg...

Efter att med släpande steg bära hem ett paket Quöllfrisch och en pava Tarapaca säckar jag ihop i köket.
Det skall duschas och lagas mat, men...
Orkar inte!
Orkar inte ens gå ner och sätta mig på ett hak och bli serverad.
Tarapacas blandning av Merlot och Cabernet Sauvignon är lyckad.
Red Bull kan slänga sig i väggen - idag är detta min energidryck!
Och det funkar. Forvirrs drinktips för dagen 11,90 chf på Denner...

På jobbet är det förvirrande.
Jag insåg sent omsider att prylen vi bygger INTE ALLS är nån jävla Calatravpryl.
Det nån grej vår största kund Peter Stenz totat ihop efter att ha varit och rökt på i Valencia med Glattchefen.
Och här har jag gått omkring och sagt...FAN!!!
Jag överreagerade lätt vid konferensbordet på min dåliga schweizertyska:
- Es ich nöt gnoeg das mer hauet 6 tonne dryschichtplatte us ainann, dann ich es au kein Calatravading!!!
- Das ich zum kotzen...
- Inte nog med att vi maler ner 6 ton skivmaterial, det är ju inte ens en Calatravapryl!!!
- Det får mig att spy!!! (korta versionen).
Jag fick i vredesmodet upp en tjock svart marker ur fickan och skrev STENZ över Calatravas artikelnummer på vår produktbeskrivning ovanför mig.
- Es hat ja überhaubt nichts mit Calatrava zu tun, ohoere schiisdrack!

Jo, jag lugnade ner mig så småningom...
Gick sakta tillbaka ut i verkstan...
Klättrade upp för ställningen...
Tog upp en skruvdragare...
Skruvade i en skruv...
Körde lite kran...
Passade in...
Höll på...
Men...

Visst, det är nåt fel på mig!
Det ska ju inte spela nån roll vad jag gör på jobbet om jag får betalt för det jag gör.
Ingen kommer ju till skada.
Jag får skylla på min språkliga oförmåga.
Det har talats om detta projekt under så många fikaraster att detta ämne troligen florerat hundratals gånger tidigare.
Problemet är att om jag inte fokuserar direkt på den som talar kunde alla i rummet lika gärna tala kinesiska. Jag kan inte slölyssna schweizertyskan.

Så, är det viktigt vad man gör?
Nej, denna diskussion är över och det finns inga svar.
Jag måste försörja mig nu och det är rena turen att kunna ha ett liknande jobb.
Vi är inte många, men vi som gör detta skulle ha ett helvete att passa in på ett "vanligt" jobb, så...
- Sluta med lyxgnälleriet...

Vi har nu byggt så mycket vi kan av Stenzprylen i vår "lilla" verkstad och nästa vecka kommer målartjejerna och tar över.
Nästa projekt väntar bakom knuten.
Är detta jobb en identifikation?
Chefen vet att han kan sätta vilken omöjlig pryl som helst i vilket material som helst i händerna på mig...
Å vips!
Nä, men nästan.
Kröka järn...
Såga till träbitar och limma ihop det till en, ja - va fan...
Det finns inga gränser mer.
Kanske är det första gången jag jobbar med nåt som verkligen passar mig. Inte vet jag , men jag önskar bara att det vore något mer bestående.
Något man kunde visa barnbarnen.
Illusion + construktion, ja - va fan...

Jag får suga på glittrandet i folks ögon ett tag. I alla fall tills detta gnäll går över.
Folk kommer in i verkstaden, ser upp å: - Men vad e det för nåt???
- Ja det är en &%¤#", hehe...
- Ach soo...
- Ja, genau!
- Åhå!
- Ja!
- Unglaublich..?
- Mmm...
Pumpa egot fullt med massa impade typer så blir allt bra?

Nja, sista ordet i denna fråga är nog inte sagt än.
Det är som en metafor för livet...
Vi gör vårt bästa.
Våra drömmar är stora, verkligheten något mindre.
Men det är ju precis så det ska vara.
Drömmarna ska vara just drömmar, annars punkteras tillvaron.
Konsten är att röra sig i gråzonen mitt i mellan och hämta energin och kraften därifrån för att omsätta i realitet.
Ändå är väl alla som jobbar på SLS ganska bonniga typer. Det florerar inga stora konstnärliga visioner runt middagsbordet.
Det pratas fotbollsmatch och löst blaj...
Det skojas under bältet och tjejerna ler skevt.
Man gnäller på cheferna för dom är inkompetenta, etc, etc,etc...
Precis som på alla arbetsplatser.
Fast, innerst inne är nog alla ganska glada. För på ett annat jobb hade dom inte klarat sig.

Cheferna är två pojkar.
Ryktet säger att dom träffades på en mjukisporrinspelning och att dom från början var tre.
Som dom Tre Musketörerna, fast sen vart dom bara två.
Den mest opraktiske av dom två återstående är verkstadschef. Alltså ser verkstaden ut därefter.
Den andre skaffar jobb...
Egentligen råder totalt kaos, men ingen vill egentligen låtsas om detta.
Det är därför jag egentligen inte vill ta så stort ansvar.
Jag skulle inte klara av att ansvara för en dylik hord av kaoter!
Så det är bara att ta ett steg tillbaka och vada omkring i bråten.
Idag gnällde chefen på att jag inte diskat ordentligt efter mig förra veckan.
Ehh, ville inte upplysa honom att det var hans kompanjons matrester som låg kvar...
Jag var på vippen att nämna hur fint det är hemma i Harestad och hur längesedan jag var där. Men...

Denna vecka ska vi åka skidor ihop.
Nån har hyrt en skihütte och där ska vi alla knö in oss.
Blir kul, fast jag längtar mest efter att inte behöva jobba på ett par dar och försöka komma ner i varv. Kanske kan man också vinna tillbaka lite förlorad energi.

För jag behöver egentligen en mycket lång semester.
Å kanske lite vår...
Skulle inte ha nåt emot att känna den ljumma vinden från Lago Maggiore smeka kinden.
Känna aprildoften från dom dignande blomklasarna.
Kanske ta in på det där hotellet nånstans i Valle Maggia...

Fast än har jag lite tålamod kvar...