Drömblogg som väcker mig

I drömmen ser jag mina svagheter.
I drömmen löper jag gatan ner...
Jämte mig rullar en senapsgul 142:a.
Jag tänker: - Bara den inte rullar på den den där blåa 242:an där nere!
Den svänger till lite och jag hoppas.
Men - nej...
Träffar rakt på framhjulet med en tung suck.
- Jag hade kunnat springa fortare, säger ägaren till den blå Volvon samtidigt som han stiger ur bilen.
Det hade jag också kunnat, vill jag replikera men jag väljer att tiga.
Problemet var inte längden på mina steg, utan att jag inte visste vad jag skulle göra åt situationen.
- Fan också, detta blir dyrt, tänker jag vidare och befinner mig plötsligt i ett hus.

Drömmen vill säga nåt, tala i klartext om rädslorna för min oförmåga.
Men vadå, skulle jag inte vara kapabel..?
Det var det jävligaste!
Men jag fattar.
Drömmen vill säga: - Men jag menar, för ett par år sen hade du ju kastat dej handlöst och bitit tag i däcken med tänderna eller gjort vad som helst för att få stopp på bilen.
Nu luffade du bara på som en vilsen björn...
VA! Ryck upp dej för helvete.
- Men...
Jo, det var nog lite handlingsförlamat...
Men det står ju i pappren.
Thomas håller upp utvärderingen av min neuropsykiatriska utredning framför webkameran.
Efter att posten slarvat bort brevet, har det tydligen återfunnits så att jag efter fyra månader kan njuta av resultatet av mitt test.
Dom letade ju efter adhd i huvet på mig men hittade ingen där så då blev dom lite ställda.
Vad kan det vara för fel egentligen, om det ens är nåt fel?

I huset är det fest.
Det minglas.
Som en förstulen tunn skugga smyger jag osedd omkring bland gästerna.
Centralt i huset finns en enorm kakelugn och jag tänker att nu är hon väl äntligen nöjd, exet. Men sin kakelugnsfanatism...
Kakelugnen har eldstäder lite här och var och försiktigt öppnar jag luckor och gömslen för, visst den är fascinerande.
Plötsligt gör jag tabben!
En lucka för mycket öppnas och jämvikten i kakelugnen rubbas med resultatet att det börjar ryka in.
Någonstans i vimlet hör jag fräsandet av en drake som sprutar eld.
Men hon delar bara leende ut en helt normal familjär tillrättavisning.
Fast, jag är upptäckt och det är tydligt att jag inte var välkommen på scenen.
Men som perfekt värdinna läcker inga liknande känslor ut till hennes yttre.
Men jag vet...
Håret är blonderat och permanentat till bristningsgränsen och liknar mest en lingul hjälm.
Jackie har exakt samma frilla, Susi med - samma hjälm.
Likt dom tre häxorna, där dom kommer i lydigt följe.
Vid åsynen av mig tisslas och tasslas det och omgivningen verkar inte vara på det klara med om jag vet om att hon är gravid eller ej.
Eller om jag ens känner till Giles eller ej.

Visst, det förklarade strålglansen kring henne, den flytande gången.
Jag hade ju sett detta uttryck en gång tidigare då ett foster förgäves kämpade för att hålla sig fast vid hennes livmoder.
Mitt foster...

Så, hon lyckades alltså till sist.
Svartsjukan baseras inte på kärlek utan habegär, ägande.
Känslan är konfliktfylld och äcklar mig.
I drömmen är jag en av hennes små hundar.
Precis som i verkliga livet.
Jag fick mat och blev klappad om jag var snäll, annars blev det skäll!
Nu var det som om den lilla hunden hade kissat inne och bara på snabbaste sätt skulle hjälpas ut ur huset. Vänligt men bestämt.
Gästerna sneglar in på scenen.
Jo, det är jag som du diskuterade företagsidéer med förra året.
Jo, det är jag som du tyckte var så jävla rolig.
Jo, det är jag som fixade din dotters cykel.

Klockan är fyra när jag klarvaken sitter upp i sängen.
Jag har haft drömmen förut, fast utan det blonda håret.
Men, just känslan att vara så där in i helvete oönskad!
Och då fanns det ändå kärlek i relationen.
Jag känner ingen kärlek till henne längre.
Även om hon bestämt hävdade motsatsen kände jag mycket för henne då.
Men jag visade det inte på ett sätt som passade hennes i mall.
Jag skakar av mig känslan av ägande och inser att drömmen tar ut svängarna åt mig. Testar gränserna.
Vad vågar jag känna?
Men det är ok, min roll i den familjen kommer aldrig mer att vara faderns, så...

Dilemmat stirrar mig i ansiktet: - DU LOVADE!
Men lovade jag att offra mitt eget liv för denna sak?
Fuck this!
Jag vill starta om...
Jag är inte för gammal än!

Snön ligger tjock på vägen hem från Winterthur och normalt tycker jag att Tösstalstrasse är trist.
Med magen full av öl och raclette leker jag svenska rallyt.
Egentligen är jag väl inte klok!
Småpackad lajjar jag runt med bil i ett väder dom flesta skulle undvika att ens köra i.
Men det är fördjävla KUL! Och jag känner min puls bakom ögonhålorna som talar om att än är inget för sent.

Du kunde blivit av med körkortet kommenterade exet efteråt när den lilla och jag övar cirkusakrobatik.
Jag kväver impulsen till ett ironiskt svar om sannolikheten av poliskontroller...
- Var skulle dom stå, på snövallarna eller bakom? På vägen finns ingen plats.
Men hon tittar ut på livet genom ett litet hål av rädsla.
Smygtittar.
Allt är farligt och alla är dumma.
Jag ligger på golvet och tjejen står upp å ner med axlarna i mina händer.
Hon är ingen Olga Korbut men vi har kul och jag tycker hon är duktig.

- Ah, hon övar ju på att stå på huvudet varenda dag. Men jag får tjata när det ska göras läxor...
Jo visst, exet har ju ett större dagligt ansvar, men jag tilläts ju aldrig komma in i processen eftersom alla mina idéer var fel eller att jag inte hade tillräckliga kunskaper i barnuppfostran.
Det börjar bli tröttande att aldrig ha tillräckligt...av nåt!
Vad är min roll i detta?
Knappast uppfostrare, knappast förälder, är jag ens man?
Allt som kommer från exet får mig att känna mig som en sämre människa.
Jag kan inte tolerera detta längre.
Livet skriker efter förändring och jag letar efter nyckeln till detta skrin i min ficka.

I sinom tid kommer allt att bli bra...
Jag känner det inuti!