Puh, det känns som längesedan.

Är det bara jag, eller måste andra som också gillar att skriva blogg sluta en timme tidigare från jobbet för att hinna med?

Ett vitt fluff täcker landskapet.
Det tog verkligen sin tid men nu är vintern ett faktum i lilla Wald.
Körde hem sent igår kväll och det verkade som om snöröjningen hade gett upp.


Kul!
I morse tog dom ny fart och jag vet inte hur dom lyckas, men hela huset skakar och varenda kvadratcentimeter skrapas och skrapas.
Det är som Sisyfos arbete eftersom cornflakestora snöflingor landar bara millimetrar bakom plogbladet och börjar på nytt att bygga upp ett täcke.
Snön är vacker och rolig! Man vill ut och bygga borgar.
Men, vem ska man kasta snöboll på?
Helgshoppande hemmafruar?
Kanske ska jag sätta upp en notis i entrén på Migros om plats och klockslag för ett snöbollskrig.
Jag slår vad om att uppslutningen skulle bli stor eftersom urinvånarna älskar organiserade spektakel.
Men först kanske - frukost.

Förra helgens skidåkning med tösen satte sina spår i min otränade rygg och ichiasnerven kittlar nu inflamerat.
Mitt tröttande arbete underlättades inte av en konstant kamp att hålla ryggen rak.
Men jag vet att läkeprocessen går fortare om man är aktiv så det är bara att bita ihop, och jag kan planera nya skidäventyr.
Kanske ensam denna gång?

Nä, veckan har varit mycket tröttande (what else is new?) men ändå skön...
Delar av mig jag trodde för alltid somnat in finns trots allt kvar i livet och killar lite under fötterna. Ett visst sug i maggropen, en känsla jag verkligen behövde! Gött...
Så griper man framtiden an, inte mer problemfri men bra mycket mer intressant och spännande.

Jobba - åka skidor...
Ja, så får det väl se ut ett tag framöver.
Nästa punkt blir en vecka i Bassano i slutet av April (som vanligt) och kanske kan jag i vår även lyckas få licens för mitt eviga flygande.
Sen - Sverige igen!

Det är ju en raksträcka nu, bäst att fylla den med intressanta stopovers, så kanske man håller
ända fram.
Jag var ju aldrig och kommer ju aldrig att bli nån riktig jobbare, men jag får fejka det så länge det går.
Vår Calatravapryl växer...
Tack vare en inkompetent mellanarkitekt som byggt upp alla linjer av radier istället för att på båtbyggarmaner "slå ut" dom bygger vi nu en disharmonisk "grej".
Jag var i början emot hela projektet men Calatrava som i Sverige närmast är känd för Turning Torso i Malmö har vunnit lite mark i mitt känsliga formgivarsinne.
Den "grej" vi bygger är väl inte det mest imponerande, men han har gjort riktigt sköna former.
Just därför blir det extra förjävligt när en obegåvad person får sprida disharmoni bland dom.

När jag var förälskad i båtar kunde jag vandra i timtal på småbåtsvarv och i hamnar och bedöma spänsten eller slappheten i olika skrovs linjer.
Det är för mig omöjligt att förklara mekaniken bakom skapandet av detta men otroligt viktigt.
Jag minns från några av mina (allt för få) krokilektioner hur bra det kändes att själv få till, eller iaktta hur nån annan fick till det och alla linje hamnade rätt.
Nu bygger vi rakt och krokigt, hopslängt huller om buller och tyvärr spelar det ingen roll för få av shopparna som kommer se denna pryl kommer ändå att veta skillnaden.
Formgivet av marknadsekonomin!

Ooops, har inte funderat i dom här banorna på länge och inte orkat bry mig, men nu...
Hahaha, så lätt har man inte ihjäl kreativiteten!

Men i dag får jag nog komma ner på jorden igen och använda sagda kreativitet till att byta blixtlås i en jacka och fixa mina skidbrallor som den lilla lyckades rippa förra helgen...
Nja, det var "lite" mitt eget fel också men mest hennes.
Tror jag..?
Kanske..?

Nu ska vi se, vem fan har fuckat upp undertrådsspänningen, och vad betyder egentligen Pfaff.
Låter ju lite porrigt i mina nyschweiziska öron!
Huskvarna eller Jonsered skulle kännas bättre fast dom gör väl bara motorsågar nu för tiden.

Å det funkar ju inte...

Få se, vilken pedal var det nu igen???