Söndag - igen!

Sitter vid en sjö.
Eller rättare sagt en bit ifrån en sjö...
I Schweiz sitter men inte vid en sjö om man inte äger marken vid sjön. Givetvis!
Jag ger mig ut på olika expeditioner och försöker ha ett så öppet sinnelag som möjligt, men jag hamnar mest på konstiga platser:
På spåren bakom en järnvägsstation, i någons trädgård, på fel sida ett staket...
Det är både svårt och enkelt här.
Det finns otroligt mycket vägar som korsar och tvärsar landskapet och ger tillgång till nästan varje kvadratmeter. Men att hitta ett ställe att dra handbromsen på - ja, det är lite värre det.
Jag kör utmed Wallensee. Jag passerar Filtzbach.
Vägen går ner mot Unterterzen...
Vackert som en saga, men ingenstans en bula på vägrenen eller rastplats där man kan beundra sjön och Churfirsten.
Det här landet skulle behöva lite allemansrätt!
Fast, jag vet ju att det egentligen inte funkar.
I alla fall inte med folk från andra kulturer.
Frihet under ansvar - detta skämt. Åk ner till Näset i Göteborg en sen sommarkväll och räkna engångsgrillarna.
Här har man försäkrat sig mot detta och annat mys invid sjötomterna med ett nät av metall.
Men jag hade ju bara tänkt skriva...
Nu är det som det är och jag får mysa inklämd mellan vägen och en transformatorstation.
Det går det med.
I övrigt tog dagens expedition med mig upp i bergen för att få mig att utföra en av mina tvångsmässiga handlingar.
Slänga pappersflygplan!
Jo, jag får en kick av att vika ett flygplan och se det försvinna ut över dalen och kanske fångas av något termiskt fenomen.
Kanske kommer det att ta sig över ståltrådsstängslet och smutsa ner någons trädgård, vad vet jag.
Men det blir i alla fall en del av mig själv som flyger iväg.
Jag inbillar mig att mina ögon finns någonstans på den där pappersbiten och att jag själv kan få uppleva flygturen.
Kanske är det hängflygaren i mig som desperat söker substitut.

Nu är ju i och för sig sanningen den, att dom flesta planen hamnar i ett träd 2.5 meter ifrån där jag kastat det och dom planen utgör ju mer en frustration än en tillfredsställelse.
Men ändå, ett och annat tar sig ut på okända äventyr.
För ett par veckor sedan var jag vid en kraftverksdamm.
Förhållandena var perfekta och en svag dimma drog upp över dammens kant.
Jag hade inga riktiga papper med mig denna dag så det blev en desperat lösning.
Jag rev ut ett blad ur kalendern och detta alldeles för tunna papper skulle säkert lösas upp till pappersmassa i den fuktiga luften.
Men, det flög ut över kanten och lyftes högt över mitt huvud och försvann in i dimman.Inte vet jag men chansen finns ju att det seglar omkring däruppe ännu...

Idag kommer en västfront rullande in med regntunga skyar och vind som inte bara omöjliggör allt pappersflygande, utan också hårt smälter bort all snö som så mödosamt fallit under dom senaste dagarna.
VIND - HÄR???
Jag har inget emot busväder, men det gör illa vid skidsäsongen.

Det var nära att det blev skidåkning igår men jag beslöt att det var viktigare med vila och passivitet denna helg.
Passade på att för första gången i detta land ta mig till en biograf för att se på Avatar.
En enda 3dbio i hela regionen visade den på originalspråket och eftersom jag vägrar att utsätta mig för dubbad tyska blev det till att ta sig in till Zürich.
Jag gillade den och jag är glad att jag inte laddade ner den min vana trogen, för den var sevärd i 3d.
Sen att Hollywood är Hollywood och att aliens numera är blåa och självlysande istället för gröna och från Mars för man väl ta som ok...
Bad guys and good guys, precis som mum and dad in Oklahoma alltid velat ha det!

Dagen innan dess var jag inbjuden till rävhålet på middag.
Stämningen börjar mjukna...
Hon har rätt honan.
För att det ska funka mellan tösen och mig måste vi vuxna kommunicera öppet, vara "liksom" vänner.
Därför ville hon diskutera detta och vi hade en diskussion som kunde varit inspelad på cd.
Efter en timmes samtal känns hennes olika erbjudanden inte som erbjudanden längre utan som dom dåligt maskerade förhållningsregler dom egentligen är.
Vad hon förväntade sig vet jag inte men hennes förmåga till förändring är ju tämligen begränsad och jag tycker mig ha förändrats nog i denna relationen så framtiden får utvisa.
Enligt henne har hon nästan behövt tvinga dottern till att kontakta mig och detta sprider ju eventuellt ett annat sken över situationen.
OM, det är sant...? Jag tror knappt på nån längre.

Jag kämpar på med att jobba upp den mentala orken och kommer inte att fucka upp mig själv med ändlösa minnesdueller med denna kvinna.
Vi kommer alltid att se världen så olika att man troligen inte kan jämföra våra sanningar.
Fast jag vet verkligen inte vem som talar sanning längre eller om det överhuvud finns någon.
Kanske har hon rätt? Kanske är sanningen bara en illusion?
Det får vi aldrig veta...
Folk i allmänhet lever väl mer eller mindre efter egna privata sanningar, men det måste ju finnas gemensamma normer som mittlinjen på en väg annars blir det sociala livet outhärdligt.
Jag håller mig på min kant.
För mig finns sanningen och den är att jag är trött.
God natt.