Jag har ont i bloggen.

HÅhåå jajaa...

Vet fantamej inte hur jag ska göra med detta skrivande.
Dom sista gångerna har jag varit tvungen att tvinga mig till det och detta märks ju också på texterna.
Jo, jag vet. Det är ju inget tvång men för att det ska funka för mig måste det finna någon form av kontinuitet.

Jobbet är en stor bov just nu och jag är så förbannat trött på kvällarna att jag vet varken in eller ut.
Detta i kombination med att jag 100% av dagen måste koncentrera mig till bristningsgränsen för att kunna göra mig förstådd är mycket ansträngande.
Vet ej heller om detta är den mest effektiva metoden att bota en utmattningsdepression.
Varje gång jag får prata svenska med nån känner jag mig som Cleopatra måste ha känt sig när hon gled ner i sitt bad av getmjölk.
Eller i alla fall nåt i den stilen.

Igår blev jag tvingad av Nadine att kolla in en tyskdubbad version av The Departed.
Inte bara behövde jag stå ut med att höra tyska när Jack Nicholson stumt rörde på läpparna! Jag insåg också graden av min förvirring när det tog nästan halva filmen innan jag insåg att Matt Damon och Leonardo DiCaprio inte var samma person...
Scary indeed!
Är det så att jag är på väg i dilligensen mot canyonens kant utan att fatta ett dugg?
Floden Styx! The whole nine yards...
Jag känner en smula oro över detta.

Annars rullar det på!
Jag känner mig en smula (läs inihelvete) störd på Nadines respektlösa attityd vilket också adderar stress.
Det visar sig dagligdags.
Men jag står än så länge fast vid att inte leka farsa.
Kommer hon dock med gnäll kommer jag att öppna dammluckorna och på kvinnligt manér repetera dom två senaste månadernas grejer.
Kanske är jag småaktig men jag gillar inte att hon arrangerar en massa saker med folk och sedan fem minuter innan dom kommer fråga mig om det är ok att låna tex: projektorn.
Vad skulle hända om jag sa nej?
Jag känner att det är svårt att avväga gränserna för frikostighet och småaktighet.
Jag använder ju hennes prylar, men det pröjsar jag ju 200 chf i månader för så det faller ju lite utanför ramarna som jämförelse.
Fan, kanske är jag en snål jävel, men jag vet av erfarenhet att om jag lånar ut saker och nåt händer, så är det JAG som får problem.
Och jag är trött på att andra skapar problem för mig.
Jag har varken tid lust eller råd med sån skit just nu!
Det handlar egentligen bara om pengar... Tyvärr!
Hade jag haft råd hade jag skitit i allt sånt här tjafs och bara tyckt att det var ok, men med mina marginaler går det inte.
Eller, kanske e jag bara snål?

Sen är jag jävligt trött på att vara så - själv!
Blickar jag tillbaka även med en stjärnkikare inser jag ju att jag varit själv läng nu.
Kanske måste självet definieras?
Nä, det är klassisk skit! Göra nåt tillsammans med någon annan...
För någon månad snackade jag och Nadine om att åka skidor ihop nån dag, eftersom jag ännu efter fyra år i detta skidland inte lyckats få med mig en enda schweizare ut i pisten!
Engelsmän, sydafrikaner,svenskar,finnar: Ja - schweizare: Nej!
Nu när jag lärt känna Nadine lite bättre känner jag inte ens för att åka med henne längre. Hon är helt enkelt bara för svår!
Surt sa räven...

Men det är svårt att jobba på det sociala när man bränner iväg 10-11 timmar om dan på arbete. After work funkar nog bara i länder där man inte jobbar nåt vidare hårt, så det kan man ju också glömma.
Men jag kanske fortfarande sitter i nån slags emotionell klämma efter separationen.
Jag känner absolut att det kommer vara svårt att ha förtroende för en anna människa (läs kvinna) igen efter dom senaste åren.
Dessutom är jag orolig för mitt eget omdöme.
Innerst inne vet man ju, men ändå full gas in i helvetet.
På med skygglappar och hörselskydd och varför inte toppa av med en munkavel efter ett par år så att man totalt utplånas som person.
Men skadan finns där!
Känner jag det minsta uns av en kvinnas behov av att dominera plockar jag fram vitlöken med en gång.
Jag tycker denna sjukdom skall botas med en spetsad påle genom hjärtat, precis som man botar andra blodsugare.
Men det gäller att bygga upp ett nytt förtroende, så (enkelt) är det.

Jag var hemma hos exet och lekte med tjejen på nyårsafton och lyssnade till en halvtimmas gormande, över vad den lilla hade gjort för fel under loppet av dom tre timmar mamman varit borta.
Detta var:
Hon hade blandat för mycket tonfisk i den nya hundens mat så att det nu inte skulle räcka hela helgen. Men det löstes genom hotet att hunden skulle få den lillas lax istället, vilket hon accepterade med stel blick ner i bordet.
Hon älskar lax!
Sedan hade den otroligt korkade ungen vridit ner spisen från tvåan till ettan för att mammans nyuppfunna kryddnejlikodoftkokare inte skulle gå torr när vi gick ut med hunden.
- Det var ju bara energislöseri! För nu var det ju inte varmt nog att skapa rätt harmonisk stämning i huset.
Sedan ljög säkert lillan också om att vi verkligen gått en timma med den nya favorithunden. Att JAG (den utvecklingsstörde), var med spelade ju ingen som helst roll...
Sedan hade ingen (!) hjälpt mamman med att bära in ved, utan istället bara lekt!!!
Inte ens nu när hon var sjuk...
Fyyy!

När jag satt där och lyssnade passivt på det monotona, knarrande mumlet som skulle leda dottern in i ett vackrare och lyckligare liv, kände jag hur längesedan det var.
Detta var min tidigare vardag!
Att komma hem efter jobbet och befinna mig i en konstant gnällzon tills man somnade. Och dessutom få höra hur negativ man var!
Det var som att värdet av att vara kallad "Master of my Universe", ett par år tidigare föll ett litet grand.
På nyårsaftonen sa jag inget.
Jag - politikern, strategikern, fältherren - led av att se den lilla hantera anklagelser och hot. Ducka för pilar och stick.
Jag kan inte hjälpa henne nu, men jobbar jag på rätt sätt kan jag använda mig av det och stödja henne i framtiden.
Jag måste lära henne att skydda sig mot det som hon inte behöver ta åt sig.
Att mamman själv hittat på sina regler och att hon använder dessa för att skydda sig från omvärlden med, och inga "normala" människor följer dessa.
Lillan måste få lära sig hur det är att växa upp på ett mentalsjukhus där föreståndaren och patienten är en och samma person och dessutom förälder.
Hon måste lära sig se igenom den front mamman bygger upp mot världen utanför om hur lyckliga dom alla är och förstå att mamman agerar som hon gör i oförstånd och smärta.
Detta utan att bli en skötare på kliniken.
Jag tror det går, för hon har mammans själviskhet. Faran ligger bara i att hennes starka empati korrumperas av mammans hänsynslösa manipulation.
Puh...
Vilken jävla soppa, men jag har lovat.

Så - jag är lite trött.

Tänk så kul det skulle vara att umgås med någon som verkligen gillar en!
Precis som med vännerna där hemma i den svenska vinterkylan.
Att jag vet att ni finns gör det enklare.
Dessutom tror jag att min chef är en...
- Jag vet vad dit problem är, sa han en tidig morgon.
- Deine familie felt! Och jag såg upp på honom med trötta ögon, - Va?
- Du saknar en familj! Sa han och satte fram en kopp...
- Vi måste skaffa dig en fru!
Och han borde veta vad han snackar om för han och Natalie har säkert en 20 år i ryggsäcken, och att se dom tillsammans även efter denna tidsrymd
är ett rent nöje.
Att skapa rätt umgänge är svårt när man är förtisexår och utlänning, men eftersom jag tror att det går så måste det väl också fungera.
Tid - tålamod!
Ny tid - nytt tålamod.