söndag 24 januari 2010

Att som snickare hota sig själv.

Drömmar om kreativitet. Eller hur jag med våld löser komplicerade situationer:
Vi i vår grupp hotas på ett mycket orättfärdigt sätt.
Jag får nog och på hollywoodmaner flippar jag ut, plockar upp en lämplig spikpistol som jag trycker mot den dummes hals.
- It doesn´t hurt, I´ve shoot my self with it, säger jag med låg röst.
- Well, maybee depending on where you shoot, fortsätter jag och mina ögon ler in i kameran!

Ingen har tvingat mig att leva mitt liv.
Jag är en fri människa med fria val, ansvarig för situationen jag befinner mig i.
Men jag känner mig inte riktigt fri...
Jag har kanske aldrig känt mig fri?
Inte ens när det stod formgivare i telefonkatalogen på nittitalet och jag trodde min lycka var gjord.
Nja, det är väl eftertankens kranka blekhet som skapar dessa frågor för på nittitalet hade jag mer kul än vad jag har nu.
Detta är kanske ett faktum..!?
Jag menar dom flesta normala, "strävsamma" människor jobbade väl på i ungdomen för att bygga upp något slags fundament för framtiden i hus och hem och relationer.
Jag valde att lajja runt!
Kompisarna gick på konstindustri och fick papper.
Jag behövde inga "begränsande" utbildningar utan stod liksom över hela systemet.
Vaddå? För att jag byggt en grej åt Mats Theselius?
Stolt och autodidakt tog jag mig an världsutställningar och andra jätteprojekt.
Idag jobbar jag i team och får binda min tunga vid varenda diskussion.
- Nejnejnej, så kan man inte göra, skriker tankarna inne i huvet!
Jag tvingar mig till att inte vara den beslutsfattande, delvis räddad av min skrala vokabulär men också av självinsikt.
Jag måste lära mig att stå tillbaka.
Jag är inte chef här, och får inte skit om det går snett!
Även om det är jävligt jobbigt att bita sig i tungan för att inte pressa fram ett: - Vad var det jag sa! Då man väl står där med ett problem som kunnat undvikas.

Min kreativitet är en sårad jätte som kämpar för att komma upp på benen igen och vacklande ta kontroll.
Kreativiteten var hjärtat av min tillvaro fast också min bane i form av utmattande, oavslutade projekt.
Det tjänar lite till att ställa för mycket frågor om dåtiden och straffa sig mentalt för alla saker man kanske skulle gjort annorlunda.
Men när jag satt där nyförlovad på psykakuten med en inspärrad, psykotisk flickvän och stirrade in i väggen framför mig:
Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
När jag för åratal sedan läste mitt första mail från exet där hon lättjefullt berättar att försökt ta livet av sig förra månaden:
Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
Historierna pågår nästan i det oändliga pga. känslomässiga irrationella beslut.

Fast jag har aldrig slutat tro.
Jag vet inte hur nära man kan komma en osynlig gräns för detta men det känns som om det varit mycket nära många gånger.
Senast för ett par månader sedan...
Men, barnet i mig vill leva vidare.
Kanske försöker det göra mig osårbar genom att tala om evig ungdom och lycka.
Nja, jag jobbar på det. Lycka kan jag minnas!
Jag kan tom. minnas känslan av naken hud...
Om man kan manifestera dessa känslor i sitt inre så representerar dom ju verkligheten.

Idag tar jag med exet för att se Avatar på bio igen!
Inte för att jag tycker att hon är mindre idiot, men för att jag vet att hon skulle gilla det.
Det måste vara så!
Hon kommer aldrig att förstå mig men mina val har gjort att hon kommer vara närvarande,så då måste jag ställa mig över ett sårat ego.
Hon kommer aldrig att sluta utnyttja världen omkring sig men om man har vetskapen om det och kan le i mjugg blir inte skadan så stor.
Vi har troligen inte haft vårt sista gräl, eftersom det finns ett barn inblandat men den ny vunna känslomässiga distansen kommer att kunna kyla av situationerna i framtiden.
+ att jag vet hur hon funkar och inte kommer att bli lika intrixad av hennes olika uppånerpåvända resonemang...
Visst, spika upp hennes skinn på dörren skulle vara gött för egot, men aggression leder bara till aggression och vidare till skuld.

Jag lyfter bor spikpistolen från busens hals och ser mig själv stint i ögonen:
- BUT HEY, remember: I´m still crazy!
- CUT!

1 kommentar:

Lars sa...

keep up the good work

Skicka en kommentar