Flyttblogg...

Livet går i vågor.
Man kastas av och an som en liten jolle på ett stormigt hav och ändå kan jag känna att det finns mening.
I allt som utifrån kan tyckas likt ett kaos finns där struktur.
Jag har inte riktigt lärt mig tyda kartans alla detaljer än.
Dock känner att där finns en lösning bakom nästa krök, bara jag kan låta hjärtat och hjärnan vara öppna nog för intrycken som kommer i min väg.

Min tid här i Schweiz, hur ser den ut?
Vad var meningen med att åka hit och vilka var mina ambitioner?
Pengarna kan jag glömma...
Jag e inte tuff nog för att fajtas i samma division som ett folk som sedan första skolåret jobbat som slavar.
Jag förvånas fortfarande när jag ser läxorna Lila har på skolloven! Här försitter man ingen tid.
SHAFFE!!! Jobba, det är en del av folksjälen. Ingen här kommer undan.
Har du starka fysiska eller mentala resurser, this is the place to be!
Då blir man en garanterad vinnare vilken nivå man än väljer för livskvalitén efter jobbet är hög.
Att komma hit som utbränd tusenkonstnär utan infrastruktur...
Det är ingen hit!
Visst, det VORE ett bra land och hade jag haft familj eller i övrigt ett socialt sammanhang.
Men jag sitter ensam på en kobbe i havet.
Och ska det vara så gör jag hellre det i kända vatten!
Tror jag...

Jag har repat mig en hel del mentalt.
Känner mig mer och mer som en riktigt människa igen och vet att jag har mer och ge.
Under långa perioder har jag trott att det var över och känt att jag vill vända livet ryggen, men jag finns fortfarande kvar därinne.
Måste bara ta mig helt ur kokongen.
Som en psykiatriker sa: - Det gäller ja att ta sig HELA vägen tillbaks och inte nöja sig med mindre... Egentligen skall ju livet bli bättre av detta, eftersom du är en erfarenhet rikare!
Klokt sagt, men svårt i praktiken.

I helgen börjar jag flytta saker tillbaka till X:et...
Ganska komiskt med facit i hand!
Sedan Exet och jag började kommunicera igen, tyckte hon att jag skulle flytta upp dit för att kunna vara närmare Lila.
JAg ställde mig extremt tveksam till en början men som saker och ting utvecklas blir mina argument emot svagare och svagare.
Passande nog känner jag inte för att stå ut med Nadines skit här i lägenheten mer än jag behöver, såå...
Plötsligt får jag tillbaks min verkstad, får billigare boende och en större lägenhet.
Som bonus får jag tolv skällande hundar och risken för ett minikrig som dagligt hot...
There is no such thing as a free lunch.
Sen är det plötsligt midsommar ändå, med sill och potatis!

Är jag inkonsekvent?
Njä...
Mitt nuvarande boende är förfärligt: Ett tolv kvadratmeters rum ihop med en lynnig domina...
Men det var ju heller aldrig tänkt som ett permanent tillstånd.
Hur länge jag än kommer att stanna i detta land känner jag mig mer hemma i huset jag själv byggt om än i en delad lägenhet i Wald.
Men det har mycket med pengarna att göra. Hade jag haft en egen lägenhet här och plötsligt får för mig att stanna i Sverige hade jag plötsligt fått ett problem på halsen.
Hos exet finns inga sådana arrangemang.
Jag kör med öppna kort och hon verkar ändå acceptera...

Cirkeln är sluten!
Men det är egentligen inget roligt ställe längre.
Exet hade stora drömmar och jag trivdes till en början mycket bra där.
Hon hade velat att vi skulle närma oss varandra igen, men jag vill inte ens försöka mer.
Jag tycker synd om henne och hennes ambitioner som krossas av att hennes eget beteende styrs av en störd mental struktur.
Hon gräver hela tiden fallgropar för sig och trillar i dom med ett urverks precision.
Hon kommer aldrig förändras...
Det är för sent och alla hennes försvarsmekanismer ser till att cementera hennes tillstånd.
Det är synd för hon är både en klok och rolig människa, men hon sitter inspärrad i ett mentalt fängelse.
Och jag kan inte släppa ut henne...
Får nästan dåligt samvete för att mina känslor försvunnit, men jag kämpade såpass hårt och länge då hon bara behandlade mig som
en idiot.
Så det får vara som det är!
Sanden i timglaset har runnit ut och jag kommer inte att vända det igen.
Vet inte ens om vi skulle kunna vara vänner...
Talar jag rätt ut leder det för det mesta till konflikt eller diskussion och detta funkar ju knappt ens i en vänskap.
Nja, hela situationen känns just nu konstig, men det är åtminstone inte krig och detta måste väl ses som positivt.
Lila kan träffa mig när hon vill och detta är också mycket bättre än tidigare knasiga arrangemang.

Sen är jag ju som sagt rätt trött på att typ snubbla över Nadines buttplug när man går på dass mitt i natten (Hur använder hon slangen? Jag har mycket att lära!).
Hon är, för att tala klartext, för jävla kaotisk och strulig till och med för mig...
Hennes recept för frukostkaffe ge en tydlig bild och samtidigt kanske ett tips till er alla som har det lite stressigt på morgonen:
Tar stor mugg.
Häller i ett par matskedar kaffe.
Häller på vatten.
Går på dass.
Kommer tillbaks och häller i lite mjölk och rör om.
Går iväg.
Kommer tillbaks efter en stund och häller över smeten i en annan mugg, och sölar oftast lite sump här och där i bara farten.
Dricker ur muggen och sölar lite till och svär över att hon fick en fläck.
Går för att byta kläder.
Springer iväg för att inte missa tåget.

Det kunde vara en bild av mig som mycket ung, men det är skönt att ha växt i från det värsta av den där skiten.

Lika skönt som det blir att flytta härifrån!