tisdag 27 oktober 2009

Otroligt trivialt.

Idag hörde gud min bön...

Av någon outgrundlig anledning är asiatisk mat ansedd vara lyx i detta land.
Att riva av en sushi på lunchen från nåt hål i väggen, kan man glömma här.
Sushi har jag hittat i Zürich på nåt sånt där ställe där tallrikarna åker tåg å man hela tiden sitter å glor på kockarna (eller vad det heter på sushispråk). som jobbar.
Sist jag var där gick notan på 1400 spänn, fast detta är väl bara en normal affärslunch i gamla Svedala nu när moderaterna sitter bakom ratten.

Nä, min senaste sushi inhandlades på Fukuoka (?) i Götet och kostade 70 spänn för 10 bitar inkl dricka.
Men detta är ju en evighet sedan, i alla fall säkert en månad...
Så, idag skickade gud en marknad hit till Wald där en av vagnarna innehöll en kines som hade slängt ihop nån slags nudlar med sönderkokta kycklingbitar.
Det var som livets nektar ihop med en cola, och efter en lång och krävande arbetsdag kände jag hur krafterna började återvända.
Man bryr sig inte att en liten plasttallrik med nudlar kostar 120 spänn, man vill bara ha!
Jag tror dom lägger knark i thaikäket så att man blir beroende, för jag har suktat i veckor och hallucinerat om kebabbarer och hamburgerhak till Thairestauranger.
Tyvärr är det så att ska man äta shysst thaikäk i Schweiz så får man laga till det själv... Thats it!
Alla dom bra thaikockarna åkte visst till Sverige istället.

Dock kan man knalla ner på marknaden och käka raclette på åtminston fyra ställen om man nu har mage för sådant.
Men, närheten till Italien ger ju att det finns åtminstone en på marknaden som säljer någon form av antipasti vilket under normala fall, utan thaifoodnojja, måste vara det närmaste ett kulinariskt himmelrike man kan komma.
Det ska ju egentligen föreställa nån form av förrätt, men efter ett par tallrikar från buffén behöver jag oftast ingen huvudrätt, eller dessert heller för den delen.
Om sanningen ska fram är jag ju en gourmand med någon form av ätstörning on top, som ofta sneglar på bordsgrannens tallrik om denne/denna till äventyrs inte skulle ha ätit upp.
Ibland finns det nån fylld champinjon kvar!

Nu är jag ju en kroppsarbetare som gör av med ett par kJ, så det är ju bara frågan om att fylla på med energi och i fattiga stunder är det ju faktiskt så att jag kollar in hur mycket fett man får för pengarna...
Lite omodern attityd kan man tycka, men fett är ju bra och blir man fet rör man sig för lite i relation till mängden fett man sätter i sig.
Förenklat kan man säga att man rör sig för lite. Även om det hymlas en del med detta nu för tiden.

Min farfars far hade en dräng som gick en mil till jobbet å hem igen. Även om detta säkert är ett par hundra år sedan, så funkar det säkert än idag som recept på oönskad fetma.
Nä, mitt största problem just nu är olika sorters hunger.
Jag äter och äter, men det tar ju bara hand om dom allra mest basala funktionerna.
Efter en lång dysfunktionell relation finns ju även andra behov som växer sig starkare med tiden.
När jag tankade för ett tag sedan slog det mig att det var ett tag sedan jag var ute i skogen...

1 kommentar:

L sa...

Hahahahahaha, skojigt!!
Men, ja - thaimat är mumma! Å jag tror att knarket de stoppar i maten är natriumglutamat...

Skicka en kommentar