Det snuddar vid så många subtila ämnen att det blir lite rörigt men va fan..
Jag rev ut ett kontorspentry på Seefeldstrasse i Zürich idag. Ganska basic jobb för en hantverkare som mig, lite avkoppling.
Men på hemvägen stannar jag för att pilla med navigatorn, då kommer denna syn.
En herre i yngre medelåldern klädd som dom flesta kontorsjobbare i Zürich (å hela Schweiz med för den delen): Perfekt kostym, med den perfekta skjorta/slips kombinationen, klockan gnistrande på armen, skorna blänkande som smält bäck i solen... Portfölj.
Men, han - sprang..!
Han sprang på det där sättet som meddelar att: -Nähä, jag springer väl inte. Inte har jag bråtton inte! Bara en lätt spurtande lunk.
Ansiktsuttrycket sa ingenting, som om han satt framför skärmen på kontoret. Ansiktet passade liksom inte på en kropp i rörelse.
Man bara antog vad som låg i bakgrunden.
Han var troligtvis sen... Att springa var troligen ett noga avvägt beslut, som kanske skulle kunna visa sig vara en felsatsning.
Om han svettades var risken stor att hans image skulle krokna.
Men uppenbarligen var det viktigare att komma med lite svett på kragen, än att vara sen, detta var uppenbart.
Han var säkert vältränad, det är alla sådana killar här och en femton-tjugo mil på cykel varje helg gjorde nog att han hade svettningen under kontroll.
Jag fick en impuls att följa efter och stalka fram anledningen till detta drama som utspelade sig i mitt huvud.
Tyvärr satt jag i en rätt så stor lieferwagen och kunde inte sno runt och följa efter så fort som skulle behövas så jag fick låta allt sammans rinna ut i sanden.
Är det ett tecken på mental torka, eller frustration som leder till liknande tankefoster? Lever jag ett ointressant liv?
Ska jag skaffa mig ett liv?
Eller ska jag bli miljonär på att uppfinna en kombinerad kostym/träningsoverall för schweitzare för han lär inte va den siste som kommer att springa gatan fram, så där avspänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar