Massor!!!
Visst tycker jag det är skit att Drakhonans dotter och jag glider isär på ofrånkomligt sätt.
Jag har ju varit hennes farsa i fyra år och det kommer att påverka framtiden i en tragisk riktning om vi mister kontakten helt.
Jag vet ju hur snacket går, när hon drar igång, drakhonan...
Då är man ju inte ens värd vattnet hon vrider ur sin solkiga disktrasa.
Även om Lillan inte är en dumskalle blir det nog svårt för henne att behålla kärleken till en plastpappa som är konstant utsatt för smutskastning.
Men känslan för en människa kan ändå inte jämföras men den för djur.
Lillhunden är mer som ett flyktigt sagoväsen som vilken sekund som helst kan lösas upp till en gas och försvinna ut genom fönstret.
Jag brukade ha henne under skjortan vid middagsbordet.
Ibland kikade hon ut mellan knapparna för att kolla in vad som fanns på tallriken.
Mest var hon ointresserad av mig och den känslomässiga kopplingen var tämligen enkelriktad, då jag inte hade mat eller värme att erbjuda.
Den lilla hundrackarn...
Drakens dotter tog mod till sig och följde med till Sverige i somras.
Hon växte med flera meter...
Diskussionen pågick i veckor huruvida hon skulle våga eller ej, men ju närmare avresedatum vi kom svepte ett beslutsamt drag in över hennes ansikte.
När vi väl satt där i bilen fällde hon en tår, men efter fem minuter satt hon som klistrad vid sidorutan och var på väg in i sitt första äventyr utan mamman.
Tretton timmar i bil på raken, utan så mycket som en tillstymelse till gnäll. Fantastisk unge!
Äventyret gällde oss båda.
För fyra år sedan skulle jag endast i ett skräckfyllt paniktillstånd kunna befinna mig ensam med ett barn i baksätet på väg för att tillbringa en vecka tillsammans.
Nu var det endast - roligt!
För första gången utan mamman blev hon en helt annan...
En avslappnad unge. Ingen som skrek på henne på en hel vecka, vad kan detta ha för inverkan månne?
-Jo men det är klart att det var lätt att umgås på det sättet, replikerade honan, du gjorde ju precis vad hon ville!
- Eh ja, vi hade semester, försökte jag tafatt.
Dessutom gjorde lillan vad jag ville, ett givande och tagande utan skrik.
I början av honans och min relation kom vi faktiskt överrens om (efter att jag envist proklamerat) att skrikande är en felaktig pedagogik som troligtvis bara har motsatt effekt.
Och, detta upphörde i flera - veckor.
Men draken är ganska högljudd och när hon inte fick skrika av sig på ungen gick det ut över mig istället.
Nu offrar drakhonan detta barn som enligt utsago är det viktigaste i hennes liv. Hon mister en plastfader sedan fyra år på grund av att honans oförmåga att acceptera andra människor.
Vem har numret till St Göran?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar