I ett bergigt slättland.

Idag upplevde jag det märkliga...
När jag slöt ögonen så kunde jag känna den svenska kusten under mig.
Lena hällar som sluttar ner i havet, vågskvalp, måsar.
Undrar om man kan befinna sig på två platser samtidigt?
Enligt kvantgubbarna så kan man ju det!
Med ena benet i nån av Andromedagalaxens spiraler å andra i Bodensjöns simmiga vatten måste man släpa sig tillbaka till verkligheten.
Jag visste ju hela tiden att det inte stämde, lukten...
Den heligaste av ingredienser i soppan som bildar helheten: Västkust.
Måsarna skrek ju också förjävla konstigt.
Bohusgraniten blev ett knöggligt betongblock från nån rivningstomt.
Fast med lite fantasi...
Nä, det är ojämförligt! Bohuskusten finns givetvis bara i Bohuslän.
Ibland blir längtan stark nog att producera vaneföreställningar.
Den disiga tyskkusten KUNDE ha varit Öckerö.


Joho!
Sen kom färjan som ser ut som kom å hjälp mig å döö, och då går det bara inte längre.
Man måste bort från denna plats och på bästa möjliga sätt kämpa sig tillbaka till verkligheten.
Det var ju meningen att jag skulle hämta en plattskärm till datorn å inte sitta å flumma in i drömmerier.
Fast det är rätt mycket längtan nu.
Sen min skyddsängel lämnade mig har jag blivit rejält sugen på en massa oåtkomligt gött.
Saknaden av vissa lustar gör att helheten blir opropotionerlig på nåt vis.
Istället för att va nöjd med en del i taget, vill jag nu ha allt på en gång - hela tiden! Som en fjortis!
Är det så när man är en förtis också, eller snart en femtis faktiskt...
Att spontanutflykta till Bodensjön för känslomässig stimulans är kanske rätt femtis, om man nu ska vara ärlig.
Å jag tycker plattskärmen är suddig. Fan!