Realitylivsstil!

Min sambo håller på och förbereder sig för kvällen, som för hennes del innebär speeddating inne i Zürich.
För min del kommer kvällen att sluta (förhoppningsvis) på Kulturfabrik i Wetzikon, där man anordnat nån slags Helloween party.
Trist bara att behöva gå själv...
Men, jag är ju själv och börjar så småningom upptäcka vad detta innebär i form av olika sorters friheter.
Min sambo flinar i smyg när jag frågar henne om det är ok om jag tar en dusch. Jag måste sluta upp med sån skit!!!
Hon är lite Crazy, sambon... När jag ifrågasatte innebörden av speeddatingen, sa hon bara kort att hon och hennes ex träffades på ett datingprogram i TV. Man kan väl säga att det var ett effektivt sätt att täppa till käften på mig.
Sen plockar hon en DVD ur hyllan och slänger på bordet framför mig: -Du kan ju kolla om du har tid nån gång...

Jag har ju alltid trott att jag var seriös i mina relationer och ska jämt gifta mig och sånt.
Min sista relation var inte likadan. Då ville jag inte alls gifta mig utan bara hålla till i relationens kulisser på nåt vis.
Nu i tankarnas blekhet var det väl tur att man stod på sig i denna fråga.
Exet skulle vilja som hon sa, gifta sig "for the right reasons" för en gångs skull, och hon hade ju ett par äktenskap i bagaget...
Nu är jag pank och fågelfri, en kanarie som sluppit ur dödens håla...

Bomber å granater, jag har ju lovat mig själv att släppa denna tid ur livet och skåda långt in i framtiden. Med fötterna stadigt i nuet förstås..?
Låter ju jävligt newageigt och bra.
Borde kanske ta en hink betong och gjuta fast mig i á la ståplats i nybroviken och få slut på alla risktagande.
Men men, jag är ju en positiv skit, så betongen skulle säkert i mitt fall fungera som flöte.

Man tar ett djupt andetag och omfamnar framtiden. En polare sa på telefon sist att hon hade fått lära sig att pussa räkingarna för att lättare hantera vardagen, men jag tror detta vore att gå fram i lite för rask takt för min del. Så jag börjar så smått med att inte bränna dom...

När Maseratin blivit snodd...

Jag såg en syn idag som jag skulle vilja ta ett tag att beskriva.
Det snuddar vid så många subtila ämnen att det blir lite rörigt men va fan..
Jag rev ut ett kontorspentry på Seefeldstrasse i Zürich idag. Ganska basic jobb för en hantverkare som mig, lite avkoppling.
Men på hemvägen stannar jag för att pilla med navigatorn, då kommer denna syn.
En herre i yngre medelåldern klädd som dom flesta kontorsjobbare i Zürich (å hela Schweiz med för den delen): Perfekt kostym, med den perfekta skjorta/slips kombinationen, klockan gnistrande på armen, skorna blänkande som smält bäck i solen... Portfölj.
Men, han - sprang..!
Han sprang på det där sättet som meddelar att: -Nähä, jag springer väl inte. Inte har jag bråtton inte! Bara en lätt spurtande lunk.
Ansiktsuttrycket sa ingenting, som om han satt framför skärmen på kontoret. Ansiktet passade liksom inte på en kropp i rörelse.

Man bara antog vad som låg i bakgrunden.
Han var troligtvis sen... Att springa var troligen ett noga avvägt beslut, som kanske skulle kunna visa sig vara en felsatsning.
Om han svettades var risken stor att hans image skulle krokna.
Men uppenbarligen var det viktigare att komma med lite svett på kragen, än att vara sen, detta var uppenbart.
Han var säkert vältränad, det är alla sådana killar här och en femton-tjugo mil på cykel varje helg gjorde nog att han hade svettningen under kontroll.
Jag fick en impuls att följa efter och stalka fram anledningen till detta drama som utspelade sig i mitt huvud.

Tyvärr satt jag i en rätt så stor lieferwagen och kunde inte sno runt och följa efter så fort som skulle behövas så jag fick låta allt sammans rinna ut i sanden.
Är det ett tecken på mental torka, eller frustration som leder till liknande tankefoster? Lever jag ett ointressant liv?
Ska jag skaffa mig ett liv?

Eller ska jag bli miljonär på att uppfinna en kombinerad kostym/träningsoverall för schweitzare för han lär inte va den siste som kommer att springa gatan fram, så där avspänt.

Otroligt trivialt.

Idag hörde gud min bön...

Av någon outgrundlig anledning är asiatisk mat ansedd vara lyx i detta land.
Att riva av en sushi på lunchen från nåt hål i väggen, kan man glömma här.
Sushi har jag hittat i Zürich på nåt sånt där ställe där tallrikarna åker tåg å man hela tiden sitter å glor på kockarna (eller vad det heter på sushispråk). som jobbar.
Sist jag var där gick notan på 1400 spänn, fast detta är väl bara en normal affärslunch i gamla Svedala nu när moderaterna sitter bakom ratten.

Nä, min senaste sushi inhandlades på Fukuoka (?) i Götet och kostade 70 spänn för 10 bitar inkl dricka.
Men detta är ju en evighet sedan, i alla fall säkert en månad...
Så, idag skickade gud en marknad hit till Wald där en av vagnarna innehöll en kines som hade slängt ihop nån slags nudlar med sönderkokta kycklingbitar.
Det var som livets nektar ihop med en cola, och efter en lång och krävande arbetsdag kände jag hur krafterna började återvända.
Man bryr sig inte att en liten plasttallrik med nudlar kostar 120 spänn, man vill bara ha!
Jag tror dom lägger knark i thaikäket så att man blir beroende, för jag har suktat i veckor och hallucinerat om kebabbarer och hamburgerhak till Thairestauranger.
Tyvärr är det så att ska man äta shysst thaikäk i Schweiz så får man laga till det själv... Thats it!
Alla dom bra thaikockarna åkte visst till Sverige istället.

Dock kan man knalla ner på marknaden och käka raclette på åtminston fyra ställen om man nu har mage för sådant.
Men, närheten till Italien ger ju att det finns åtminstone en på marknaden som säljer någon form av antipasti vilket under normala fall, utan thaifoodnojja, måste vara det närmaste ett kulinariskt himmelrike man kan komma.
Det ska ju egentligen föreställa nån form av förrätt, men efter ett par tallrikar från buffén behöver jag oftast ingen huvudrätt, eller dessert heller för den delen.
Om sanningen ska fram är jag ju en gourmand med någon form av ätstörning on top, som ofta sneglar på bordsgrannens tallrik om denne/denna till äventyrs inte skulle ha ätit upp.
Ibland finns det nån fylld champinjon kvar!

Nu är jag ju en kroppsarbetare som gör av med ett par kJ, så det är ju bara frågan om att fylla på med energi och i fattiga stunder är det ju faktiskt så att jag kollar in hur mycket fett man får för pengarna...
Lite omodern attityd kan man tycka, men fett är ju bra och blir man fet rör man sig för lite i relation till mängden fett man sätter i sig.
Förenklat kan man säga att man rör sig för lite. Även om det hymlas en del med detta nu för tiden.

Min farfars far hade en dräng som gick en mil till jobbet å hem igen. Även om detta säkert är ett par hundra år sedan, så funkar det säkert än idag som recept på oönskad fetma.
Nä, mitt största problem just nu är olika sorters hunger.
Jag äter och äter, men det tar ju bara hand om dom allra mest basala funktionerna.
Efter en lång dysfunktionell relation finns ju även andra behov som växer sig starkare med tiden.
När jag tankade för ett tag sedan slog det mig att det var ett tag sedan jag var ute i skogen...

I ett bergigt slättland.

Idag upplevde jag det märkliga...
När jag slöt ögonen så kunde jag känna den svenska kusten under mig.
Lena hällar som sluttar ner i havet, vågskvalp, måsar.
Undrar om man kan befinna sig på två platser samtidigt?
Enligt kvantgubbarna så kan man ju det!
Med ena benet i nån av Andromedagalaxens spiraler å andra i Bodensjöns simmiga vatten måste man släpa sig tillbaka till verkligheten.
Jag visste ju hela tiden att det inte stämde, lukten...
Den heligaste av ingredienser i soppan som bildar helheten: Västkust.
Måsarna skrek ju också förjävla konstigt.
Bohusgraniten blev ett knöggligt betongblock från nån rivningstomt.
Fast med lite fantasi...
Nä, det är ojämförligt! Bohuskusten finns givetvis bara i Bohuslän.
Ibland blir längtan stark nog att producera vaneföreställningar.
Den disiga tyskkusten KUNDE ha varit Öckerö.


Joho!
Sen kom färjan som ser ut som kom å hjälp mig å döö, och då går det bara inte längre.
Man måste bort från denna plats och på bästa möjliga sätt kämpa sig tillbaka till verkligheten.
Det var ju meningen att jag skulle hämta en plattskärm till datorn å inte sitta å flumma in i drömmerier.
Fast det är rätt mycket längtan nu.
Sen min skyddsängel lämnade mig har jag blivit rejält sugen på en massa oåtkomligt gött.
Saknaden av vissa lustar gör att helheten blir opropotionerlig på nåt vis.
Istället för att va nöjd med en del i taget, vill jag nu ha allt på en gång - hela tiden! Som en fjortis!
Är det så när man är en förtis också, eller snart en femtis faktiskt...
Att spontanutflykta till Bodensjön för känslomässig stimulans är kanske rätt femtis, om man nu ska vara ärlig.
Å jag tycker plattskärmen är suddig. Fan!

olika saknader

Hur fan kan man sakna en hund som bara väger som en liter mjölk????
Massor!!!

Visst tycker jag det är skit att Drakhonans dotter och jag glider isär på ofrånkomligt sätt.
Jag har ju varit hennes farsa i fyra år och det kommer att påverka framtiden i en tragisk riktning om vi mister kontakten helt.
Jag vet ju hur snacket går, när hon drar igång, drakhonan...
Då är man ju inte ens värd vattnet hon vrider ur sin solkiga disktrasa.
Även om Lillan inte är en dumskalle blir det nog svårt för henne att behålla kärleken till en plastpappa som är konstant utsatt för smutskastning.
Men känslan för en människa kan ändå inte jämföras men den för djur.
Lillhunden är mer som ett flyktigt sagoväsen som vilken sekund som helst kan lösas upp till en gas och försvinna ut genom fönstret.
Jag brukade ha henne under skjortan vid middagsbordet.
Ibland kikade hon ut mellan knapparna för att kolla in vad som fanns på tallriken.
Mest var hon ointresserad av mig och den känslomässiga kopplingen var tämligen enkelriktad, då jag inte hade mat eller värme att erbjuda.
Den lilla hundrackarn...

Drakens dotter tog mod till sig och följde med till Sverige i somras.
Hon växte med flera meter...
Diskussionen pågick i veckor huruvida hon skulle våga eller ej, men ju närmare avresedatum vi kom svepte ett beslutsamt drag in över hennes ansikte.

När vi väl satt där i bilen fällde hon en tår, men efter fem minuter satt hon som klistrad vid sidorutan och var på väg in i sitt första äventyr utan mamman.
Tretton timmar i bil på raken, utan så mycket som en tillstymelse till gnäll. Fantastisk unge!
Äventyret gällde oss båda.
För fyra år sedan skulle jag endast i ett skräckfyllt paniktillstånd kunna befinna mig ensam med ett barn i baksätet på väg för att tillbringa en vecka tillsammans.
Nu var det endast - roligt!
För första gången utan mamman blev hon en helt annan...
En avslappnad unge. Ingen som skrek på henne på en hel vecka, vad kan detta ha för inverkan månne?
-Jo men det är klart att det var lätt att umgås på det sättet, replikerade honan, du gjorde ju precis vad hon ville!
- Eh ja, vi hade semester, försökte jag tafatt.
Dessutom gjorde lillan vad jag ville, ett givande och tagande utan skrik.

I början av honans och min relation kom vi faktiskt överrens om (efter att jag envist proklamerat) att skrikande är en felaktig pedagogik som troligtvis bara har motsatt effekt.
Och, detta upphörde i flera - veckor.
Men draken är ganska högljudd och när hon inte fick skrika av sig på ungen gick det ut över mig istället.
Nu offrar drakhonan detta barn som enligt utsago är det viktigaste i hennes liv. Hon mister en plastfader sedan fyra år på grund av att honans oförmåga att acceptera andra människor.
Vem har numret till St Göran?

MEN - vi hade i alla fall tur med vädret..!

Idag insåg jag vilket svin jag måste varit...
Under alla år!
Den insatta säkerhetsåtgärden då jag skulle hämta mina sista saker, var att systerns bil parkerat så nära dörren att den inte gick att öppna.
Utanför stod dom saker som X:et enhälligt bestämt sig för var mina.
Vilket lustigt nog samföll med dom saker som hon inte själv hade nåt vidare bruk för.

Jag trodde inte mina ögon.
En person som man haft en relation med i fyra år, skickar syrran och hennes man när det ska göras upp. Was soll das..?
Flickvännen i fråga, vi kan kalla henne "Britta", har aldrig varit rädd för att säga något till någon.
Man kan säga att "Britta" är en tuff tjej.
Men tuffheten har gått ur.


Nä, detta var deppigt!
Tron på mänskligheten är borta - allt är slut!
Men, så kommer man hem till lägenheten man delar. Där bor en tjej som är rena krutpaketet!
Ung, sund å studerar till sjukgymnast. Tävlingscyklar!
Hennes jordnärhet smittar av sig och man kan andas igen.

Jo, jag gillar henne, hon som jag bor med. Hon är en skön typ.

Dock gillar jag inte henne på det däringa sättet, som skulle vara så praktiskt och förutsägbart.
Jag menar att bo i samma rum å säng å dela på köttet å hele fan.
Nä, det är nog bra som det är.
Jag har ju bara bott här en vecka och å hela den veckan har jag ju varit i Italien så man vet ju inte.
Fast, nä...
Känns dock tråkigt att en relation måste sluta med dramatik.
Fast "Britta" behöver det. Dramat ger hennes världsbild näring!
Då kan hon hata människan i fred...
Vi var inte bra för varandra. Vi drog ner varandra och gjorde livet svårt.
Jag minns dom passionerade gråtorgierna då vi båda trodde på och lovade varandra olika slags fantasifull förändring.
Försoning och sex...
Klassisk skit!
De va gött å va blind...
Då!

just idag alltså, asylsökande, knackar på pärleporten...

Att...
Att man e en förtisexåring som just flyttar hemifrån?
Att man flyr landet?
Att man e hatad av exflickvännen som utverkat ett hemmagjort besöksförbud?
Att man som utbränd sitter och glor ut genom fönstret och inser att den enda tanke som fastnar är: Att man inte har några andra tankar!(?)
Att man dreglar efter en tjugosexåring som går förbi, och hoppas att ingen lade märke till det och tror att man e pedofil.
Att man helt enkelt befinner sig mitt i det förbannade livet och inte har en jävla aning om vartihelvete man e på väg!!!
Fy fan!

Inte så att jag inte kan sitta på en alptopp å tycka att allt är fördjävla gôtt, det är inte det.
Jag kan till och med sitta på min lilla klippa i Harestad å tycka att allt är fördjävla gôtt.
Nej, det är den där känslan av tomhet, utanförskap, alienation...
Eller: Varför gick som det gick?
Eller: Varför gjorde jag dom val jag gjorde?
Eller: Jag kanske e jävligt glad innerst inne, kan kanske bara inte se det just nu?
Vi säger det!

Varför vill jag inte va kvar i Sverige då?
Jo, jag har aldrig tjänat några pengar till pension, så nu måste jag vara produktiv den tid som finns kvar, och det måste gå undan...
Jo, jag vill inte bo i ett land där Homer Simpson är statsminister.
Inte att jag har nåt personligt mot Homer Simpson, men han ska inte regera andra.
Jag tycker om att flyga hang glider.
Jag tycker om att åka skidor.
Jag tycker om god mat.
Skogspromenader..!
Är detta en kontaktannons?