Trettondagens juleknut dansar ut.

Såååå mycket har hänt!
Ojojojoj!
Det nya året är en tsunami av nyheter och händelser.
Ojojojoj!

NÄ! Det är bara den gamla cynikern som kommer på besök.
Jag måste dock tvinga mig till att spendera mindre tid på jobbet, för nu är jag helt slut!
Helt slut...
Trött.
Toppade utmattningen med att supa till på en gratisfest i torsdags och sedan stå parat först på jobbet dan efter.
Jag tvingar mig själv att dricka ur ungdomens källa.
Palla med.
Stå ut!
Det var lustigt. Jag har aldrig varit på en restaurang tidigare där i stort sett alla applikationer i lokalen var byggda av en enda person - nämligen jag.
Allt i kolonialstil. Enligt boken vi hade i verkstaden...
Var väl kul att känna sig så där - lite speciell.
Men efter ganska kasst grillat käk och för många öl är det ju ändå en dag som alla andra.
Man sitter där i bilen och tycker: - Jahaja. Man kan ju í alla fall betala sina räkningar.

I veckan har även dom sista spåren av julen sopats bort och ersatts av reaskyltar på marknadsekonomins högborg: Glattzentrum.

Mitt i natten monterades den ett ton tunga granen ner och sakta gavs det plats för en ny vårsäsong, med prisvärda och utmanande nyheter.
25000 mammor per dag väller in med sina barnvagnar som en kolonn kravallpoliser under ett Reclaim the street event.
I ögonen står det tydligt: Här ska det shoppas (och kanske fikas).
Mammor, mammor...
Dom blir tydligt störda av att deras idyll sedan förra veckan raserats till en liten hög ihopsopat glitter vid en pelare.
Och ungarnas ögon är fulla av tårar.
Från deras barnvagnsperspektiv måste denna disneygran sträckt sig genom taket ända upp i himmelen.
Vid luncherna babblade cheferna om hur mycket vinst Glatt (som vi schweizare säger i vardagstal) gått med och jag räknade genast ut hur mycket av dessa miljoner som rimligtvis borde hamna på mitt schweiziska bankkonto.
Isbanan, alla ljuskronor, Globus restauranglounge, allt - BORTA!
Att arbeta därinne i nio timmar om dan är en märklig upplevelse.
Jag tänker på varje dag som en timelaps film.
Detta är hardcoreshopping utan omsvep!
Här ska fantamej shoppas så att ögona blöder.
Efter mammorna kommer panchisarna. Deras ögon stirrar stint in i framtiden och som kryssningsmissiler söker dom upp sina mål.
På eftermiddagen säckar gubbarna ihop på nåt fik med en om möjligt ännu tommare blick.
Är detta ett glädjens tempel?
Mammon i sitt kött.

Varför gillar vi( dom) det så mycket?
Hur många bloggar i världen innehåller shoppingreferat?
Hur fixar expediterna larmet dag efter dag efter dag...
Efter fem dagar är mitt batteri slut och jag känner ett illamående mola i mellangärdet i bilen på väg hem.
Det konstanta mullret av hundratals röster och muzaken som rinner ut butikerna. Och Glatts egen muzak, som limmar ihop ljudmattan till en outhärdlig, fast subtil tortyr.
I Appleshopen rullar tutorialsen på. Maccar och Ipods som kan lösa alla sina presumtiva kunders problem.
Med alla sina funktioner... Oslagbart - även i rosa.

Alla i vårt team jobbar på. En del glada, tar en öl efter jobbet. Andra vill bara hem - förbannade på allt i livet.
Vi är ju konstnärliga och så säljer vi oss så billigt till denna skitverksamhet.
Kunderna ser ju ändå ingen skillnad. Bara det glittrar lite så funkar det, i alla fall till jul.

Nu börjar nya tider med ett nytt projekt på Glatt med Calatrava och Valecia som inspirationskälla. Istället för skridskobana blir det hopptorn med vattenspegel.
Fan vad vi kan!
Och en sexton ton tung - eeh, grej i trä som vi ska börja bygga snart.
Vi kan allt!
Lämna bara in en beställning på en - eeh, grej så fixar vi till det.
Å tjejerna målar den till en rymdraket eller sjöjungfru allt efter behag.
Gör vi det bra nog kommer nog nån dyka ner i vattenspegeln och bryta nacken på Glatt.
Då blir det rubriker...
Men det är väl bra publicitet att decobyggarna gjorde det så verklighetstroget att folk ville hoppa i?
Eller? Kan det bli för bra?
Kommer nån att elda upp träspisen på restaurangen?
Jag skulle flabba högt...

Men så är det...
Jag kämpar på. Sitter här på helgen och slickar såren.
Nästa vecka tar jag en dag ledigt och åker skidor.
Och tänker på allt som är bra.
Det fina vädret, den gnistrande snön, allt vackert.
Schümlipflümli(kaffe med snaps och vispgrädde), hur det bultar i låren vid varje sväng.
Jag carvar så hela berget borde kantra! G-krafter som får plomberna att lossna. Jävlaranamma, här kommer jag - trots allt...

Livsglädjen, denna galenskap.
Hoppet om framtiden som håller oss flytande i titaniska ögonblick av desperation och förtvivlan.
Vissheten om att det bara finns en utväg...
Kommer man där på sin dödsbädd att tänka, - Jo, men det blir nog bättre imorgon.
Lever vi på falska förhoppningar?

Jo, den frågan ställer jag dig med!