Mini kris.

Jag skolar mig mentalt...
Jag hoppas att det jag gör är rätt!
Men, tänk om det jag håller på med dagligen egentligen är att bränna ut mig värre och värre. Hur vet man det?
Tar ett simtag upp till ytan och kippar efter luft.
Jo, jag kan kanske klara det..?
Har hållit mig uppe länge nu, mest med hjälp av benspark för det känns som om armarna mest viftar hejdlöst i luften.

Innan denna blogg startade var jag djupare nere i skiten.
Första veckorna efter det att jag kom hit. Ujuju!!!
Trodde rent att jag skulle loosa helt.
Jomen, ärligt alltså. Det var troligtvis den svåraste tid jag upplevt i livet.
En riktig hundraprocentig krisjävel!!!
Dessutom krockade stressen med att jag käkade lyckopiller för mitt utmattade tillstånd och jag försökte konstant hantera små mentala kärnvapenexplosioner.
Av någon anledning lyckades jag vända det...
Jag började ju jobba också och detta är ju ett känt botemedel mot att fundera för mycket.

Nu är jag mest så förbannat trött!
Trött på att vara trött: Kanske är jag alldeles för otålig och kan inte invänta frukterna av att investera själsligt.

Kroppen är trött: Borde göra dom där knäböjningarna som erotikmassösen i rummet intill förordat!

Så förbannat trött på att vara själv: Hur många år är det nu sedan jag under en längre period gjorde något med någon annan än mig själv.
Relation! Jo, vi firade ju jul tillsammans förrförra året men det var väl i stort sett allt. Och tjejen, hon e ju åtta och accepterar mig till hundra procent men ja, hon e ju åtta...
I ärlighetens namn, hon ger mig fantamej mer mental stimulans än dom flesta vuxna... Så det så!
Men... Det där andra? Hur var det nu det funkade igen? Närhet?
Ett halv decennium i en vansinnig relation sätter sina spår.

Så förbannat trött på att inte kunna tala:
Jag är ju en tjôtrôv och intellektuellt håller jag på att förtorka.
Jag står där på jobbet med ett litet uns av kreativitet bubblande i formen av lösningen till ett tekniskt problem och stammar fram min skittyska.
Men en femårings vokabulär skall jag få till det...
Hjärnan kokar över!
Alla snackar om hur fort jag lärt mig, och hur bra switzerdüch jag pratar men jag kan ju lika förbannat inte uttrycka det jag vill.
Exponentiellt frustrerande!

Detta är min stora rädsla.
Är min mentala kamp utvecklande eller nedbrytande?
Vilken sida staketet står jag på?
Ibland känns det som om jag kan fokusera bättre, ibland är det rena gojjan.
Skrivandet hjälper tror jag. I början var ca sjuttio procent av all text felstavad, nu är texterna bättre med bara ett par felstavade ord här och där.

Siffror är fortfarande jävligt jobbigt och är ju perfekt med tanke på att jobbet enbart består av vinklar och radier och annan skit jag måste försöka ha koll på.
Ibland kan jag överraska mig själv med att nästan komma ihåg ett telefonnummer i ett par, kanske femton sekunder eller nåt, med det är sällan.
JO, jag skall ju vara bejakande: Jag har faktiskt NÄSTAN kommit ihåg mitt mobilnummer här vid ett par tillfällen, med endast ett fåtal siffror fel.
Inte dåligt med tanke på att jag ju bara haft numret i tre år!


Men sakta flätas det in ljusglimtar i livet.
Jag önskar bara att dom vore fler och större. Skulle verkligen behöva dom nu.
Tålamod.
En glimt här, och kanske om ett par veckor kommer det en annan.
Det är svårt att vara aktiv på utsidan och passiv på insidan.

Men det passiva måste ju finnas, annars händer det ju aldrig nåt!