Puh, det känns som längesedan.

Är det bara jag, eller måste andra som också gillar att skriva blogg sluta en timme tidigare från jobbet för att hinna med?

Ett vitt fluff täcker landskapet.
Det tog verkligen sin tid men nu är vintern ett faktum i lilla Wald.
Körde hem sent igår kväll och det verkade som om snöröjningen hade gett upp.


Kul!
I morse tog dom ny fart och jag vet inte hur dom lyckas, men hela huset skakar och varenda kvadratcentimeter skrapas och skrapas.
Det är som Sisyfos arbete eftersom cornflakestora snöflingor landar bara millimetrar bakom plogbladet och börjar på nytt att bygga upp ett täcke.
Snön är vacker och rolig! Man vill ut och bygga borgar.
Men, vem ska man kasta snöboll på?
Helgshoppande hemmafruar?
Kanske ska jag sätta upp en notis i entrén på Migros om plats och klockslag för ett snöbollskrig.
Jag slår vad om att uppslutningen skulle bli stor eftersom urinvånarna älskar organiserade spektakel.
Men först kanske - frukost.

Förra helgens skidåkning med tösen satte sina spår i min otränade rygg och ichiasnerven kittlar nu inflamerat.
Mitt tröttande arbete underlättades inte av en konstant kamp att hålla ryggen rak.
Men jag vet att läkeprocessen går fortare om man är aktiv så det är bara att bita ihop, och jag kan planera nya skidäventyr.
Kanske ensam denna gång?

Nä, veckan har varit mycket tröttande (what else is new?) men ändå skön...
Delar av mig jag trodde för alltid somnat in finns trots allt kvar i livet och killar lite under fötterna. Ett visst sug i maggropen, en känsla jag verkligen behövde! Gött...
Så griper man framtiden an, inte mer problemfri men bra mycket mer intressant och spännande.

Jobba - åka skidor...
Ja, så får det väl se ut ett tag framöver.
Nästa punkt blir en vecka i Bassano i slutet av April (som vanligt) och kanske kan jag i vår även lyckas få licens för mitt eviga flygande.
Sen - Sverige igen!

Det är ju en raksträcka nu, bäst att fylla den med intressanta stopovers, så kanske man håller
ända fram.
Jag var ju aldrig och kommer ju aldrig att bli nån riktig jobbare, men jag får fejka det så länge det går.
Vår Calatravapryl växer...
Tack vare en inkompetent mellanarkitekt som byggt upp alla linjer av radier istället för att på båtbyggarmaner "slå ut" dom bygger vi nu en disharmonisk "grej".
Jag var i början emot hela projektet men Calatrava som i Sverige närmast är känd för Turning Torso i Malmö har vunnit lite mark i mitt känsliga formgivarsinne.
Den "grej" vi bygger är väl inte det mest imponerande, men han har gjort riktigt sköna former.
Just därför blir det extra förjävligt när en obegåvad person får sprida disharmoni bland dom.

När jag var förälskad i båtar kunde jag vandra i timtal på småbåtsvarv och i hamnar och bedöma spänsten eller slappheten i olika skrovs linjer.
Det är för mig omöjligt att förklara mekaniken bakom skapandet av detta men otroligt viktigt.
Jag minns från några av mina (allt för få) krokilektioner hur bra det kändes att själv få till, eller iaktta hur nån annan fick till det och alla linje hamnade rätt.
Nu bygger vi rakt och krokigt, hopslängt huller om buller och tyvärr spelar det ingen roll för få av shopparna som kommer se denna pryl kommer ändå att veta skillnaden.
Formgivet av marknadsekonomin!

Ooops, har inte funderat i dom här banorna på länge och inte orkat bry mig, men nu...
Hahaha, så lätt har man inte ihjäl kreativiteten!

Men i dag får jag nog komma ner på jorden igen och använda sagda kreativitet till att byta blixtlås i en jacka och fixa mina skidbrallor som den lilla lyckades rippa förra helgen...
Nja, det var "lite" mitt eget fel också men mest hennes.
Tror jag..?
Kanske..?

Nu ska vi se, vem fan har fuckat upp undertrådsspänningen, och vad betyder egentligen Pfaff.
Låter ju lite porrigt i mina nyschweiziska öron!
Huskvarna eller Jonsered skulle kännas bättre fast dom gör väl bara motorsågar nu för tiden.

Å det funkar ju inte...

Få se, vilken pedal var det nu igen???

Att som snickare hota sig själv.

Drömmar om kreativitet. Eller hur jag med våld löser komplicerade situationer:
Vi i vår grupp hotas på ett mycket orättfärdigt sätt.
Jag får nog och på hollywoodmaner flippar jag ut, plockar upp en lämplig spikpistol som jag trycker mot den dummes hals.
- It doesn´t hurt, I´ve shoot my self with it, säger jag med låg röst.
- Well, maybee depending on where you shoot, fortsätter jag och mina ögon ler in i kameran!

Ingen har tvingat mig att leva mitt liv.
Jag är en fri människa med fria val, ansvarig för situationen jag befinner mig i.
Men jag känner mig inte riktigt fri...
Jag har kanske aldrig känt mig fri?
Inte ens när det stod formgivare i telefonkatalogen på nittitalet och jag trodde min lycka var gjord.
Nja, det är väl eftertankens kranka blekhet som skapar dessa frågor för på nittitalet hade jag mer kul än vad jag har nu.
Detta är kanske ett faktum..!?
Jag menar dom flesta normala, "strävsamma" människor jobbade väl på i ungdomen för att bygga upp något slags fundament för framtiden i hus och hem och relationer.
Jag valde att lajja runt!
Kompisarna gick på konstindustri och fick papper.
Jag behövde inga "begränsande" utbildningar utan stod liksom över hela systemet.
Vaddå? För att jag byggt en grej åt Mats Theselius?
Stolt och autodidakt tog jag mig an världsutställningar och andra jätteprojekt.
Idag jobbar jag i team och får binda min tunga vid varenda diskussion.
- Nejnejnej, så kan man inte göra, skriker tankarna inne i huvet!
Jag tvingar mig till att inte vara den beslutsfattande, delvis räddad av min skrala vokabulär men också av självinsikt.
Jag måste lära mig att stå tillbaka.
Jag är inte chef här, och får inte skit om det går snett!
Även om det är jävligt jobbigt att bita sig i tungan för att inte pressa fram ett: - Vad var det jag sa! Då man väl står där med ett problem som kunnat undvikas.

Min kreativitet är en sårad jätte som kämpar för att komma upp på benen igen och vacklande ta kontroll.
Kreativiteten var hjärtat av min tillvaro fast också min bane i form av utmattande, oavslutade projekt.
Det tjänar lite till att ställa för mycket frågor om dåtiden och straffa sig mentalt för alla saker man kanske skulle gjort annorlunda.
Men när jag satt där nyförlovad på psykakuten med en inspärrad, psykotisk flickvän och stirrade in i väggen framför mig:
Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
När jag för åratal sedan läste mitt första mail från exet där hon lättjefullt berättar att försökt ta livet av sig förra månaden:
Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
Historierna pågår nästan i det oändliga pga. känslomässiga irrationella beslut.

Fast jag har aldrig slutat tro.
Jag vet inte hur nära man kan komma en osynlig gräns för detta men det känns som om det varit mycket nära många gånger.
Senast för ett par månader sedan...
Men, barnet i mig vill leva vidare.
Kanske försöker det göra mig osårbar genom att tala om evig ungdom och lycka.
Nja, jag jobbar på det. Lycka kan jag minnas!
Jag kan tom. minnas känslan av naken hud...
Om man kan manifestera dessa känslor i sitt inre så representerar dom ju verkligheten.

Idag tar jag med exet för att se Avatar på bio igen!
Inte för att jag tycker att hon är mindre idiot, men för att jag vet att hon skulle gilla det.
Det måste vara så!
Hon kommer aldrig att förstå mig men mina val har gjort att hon kommer vara närvarande,så då måste jag ställa mig över ett sårat ego.
Hon kommer aldrig att sluta utnyttja världen omkring sig men om man har vetskapen om det och kan le i mjugg blir inte skadan så stor.
Vi har troligen inte haft vårt sista gräl, eftersom det finns ett barn inblandat men den ny vunna känslomässiga distansen kommer att kunna kyla av situationerna i framtiden.
+ att jag vet hur hon funkar och inte kommer att bli lika intrixad av hennes olika uppånerpåvända resonemang...
Visst, spika upp hennes skinn på dörren skulle vara gött för egot, men aggression leder bara till aggression och vidare till skuld.

Jag lyfter bor spikpistolen från busens hals och ser mig själv stint i ögonen:
- BUT HEY, remember: I´m still crazy!
- CUT!

Mini kris.

Jag skolar mig mentalt...
Jag hoppas att det jag gör är rätt!
Men, tänk om det jag håller på med dagligen egentligen är att bränna ut mig värre och värre. Hur vet man det?
Tar ett simtag upp till ytan och kippar efter luft.
Jo, jag kan kanske klara det..?
Har hållit mig uppe länge nu, mest med hjälp av benspark för det känns som om armarna mest viftar hejdlöst i luften.

Innan denna blogg startade var jag djupare nere i skiten.
Första veckorna efter det att jag kom hit. Ujuju!!!
Trodde rent att jag skulle loosa helt.
Jomen, ärligt alltså. Det var troligtvis den svåraste tid jag upplevt i livet.
En riktig hundraprocentig krisjävel!!!
Dessutom krockade stressen med att jag käkade lyckopiller för mitt utmattade tillstånd och jag försökte konstant hantera små mentala kärnvapenexplosioner.
Av någon anledning lyckades jag vända det...
Jag började ju jobba också och detta är ju ett känt botemedel mot att fundera för mycket.

Nu är jag mest så förbannat trött!
Trött på att vara trött: Kanske är jag alldeles för otålig och kan inte invänta frukterna av att investera själsligt.

Kroppen är trött: Borde göra dom där knäböjningarna som erotikmassösen i rummet intill förordat!

Så förbannat trött på att vara själv: Hur många år är det nu sedan jag under en längre period gjorde något med någon annan än mig själv.
Relation! Jo, vi firade ju jul tillsammans förrförra året men det var väl i stort sett allt. Och tjejen, hon e ju åtta och accepterar mig till hundra procent men ja, hon e ju åtta...
I ärlighetens namn, hon ger mig fantamej mer mental stimulans än dom flesta vuxna... Så det så!
Men... Det där andra? Hur var det nu det funkade igen? Närhet?
Ett halv decennium i en vansinnig relation sätter sina spår.

Så förbannat trött på att inte kunna tala:
Jag är ju en tjôtrôv och intellektuellt håller jag på att förtorka.
Jag står där på jobbet med ett litet uns av kreativitet bubblande i formen av lösningen till ett tekniskt problem och stammar fram min skittyska.
Men en femårings vokabulär skall jag få till det...
Hjärnan kokar över!
Alla snackar om hur fort jag lärt mig, och hur bra switzerdüch jag pratar men jag kan ju lika förbannat inte uttrycka det jag vill.
Exponentiellt frustrerande!

Detta är min stora rädsla.
Är min mentala kamp utvecklande eller nedbrytande?
Vilken sida staketet står jag på?
Ibland känns det som om jag kan fokusera bättre, ibland är det rena gojjan.
Skrivandet hjälper tror jag. I början var ca sjuttio procent av all text felstavad, nu är texterna bättre med bara ett par felstavade ord här och där.

Siffror är fortfarande jävligt jobbigt och är ju perfekt med tanke på att jobbet enbart består av vinklar och radier och annan skit jag måste försöka ha koll på.
Ibland kan jag överraska mig själv med att nästan komma ihåg ett telefonnummer i ett par, kanske femton sekunder eller nåt, med det är sällan.
JO, jag skall ju vara bejakande: Jag har faktiskt NÄSTAN kommit ihåg mitt mobilnummer här vid ett par tillfällen, med endast ett fåtal siffror fel.
Inte dåligt med tanke på att jag ju bara haft numret i tre år!


Men sakta flätas det in ljusglimtar i livet.
Jag önskar bara att dom vore fler och större. Skulle verkligen behöva dom nu.
Tålamod.
En glimt här, och kanske om ett par veckor kommer det en annan.
Det är svårt att vara aktiv på utsidan och passiv på insidan.

Men det passiva måste ju finnas, annars händer det ju aldrig nåt!

Söndag - igen!

Sitter vid en sjö.
Eller rättare sagt en bit ifrån en sjö...
I Schweiz sitter men inte vid en sjö om man inte äger marken vid sjön. Givetvis!
Jag ger mig ut på olika expeditioner och försöker ha ett så öppet sinnelag som möjligt, men jag hamnar mest på konstiga platser:
På spåren bakom en järnvägsstation, i någons trädgård, på fel sida ett staket...
Det är både svårt och enkelt här.
Det finns otroligt mycket vägar som korsar och tvärsar landskapet och ger tillgång till nästan varje kvadratmeter. Men att hitta ett ställe att dra handbromsen på - ja, det är lite värre det.
Jag kör utmed Wallensee. Jag passerar Filtzbach.
Vägen går ner mot Unterterzen...
Vackert som en saga, men ingenstans en bula på vägrenen eller rastplats där man kan beundra sjön och Churfirsten.
Det här landet skulle behöva lite allemansrätt!
Fast, jag vet ju att det egentligen inte funkar.
I alla fall inte med folk från andra kulturer.
Frihet under ansvar - detta skämt. Åk ner till Näset i Göteborg en sen sommarkväll och räkna engångsgrillarna.
Här har man försäkrat sig mot detta och annat mys invid sjötomterna med ett nät av metall.
Men jag hade ju bara tänkt skriva...
Nu är det som det är och jag får mysa inklämd mellan vägen och en transformatorstation.
Det går det med.
I övrigt tog dagens expedition med mig upp i bergen för att få mig att utföra en av mina tvångsmässiga handlingar.
Slänga pappersflygplan!
Jo, jag får en kick av att vika ett flygplan och se det försvinna ut över dalen och kanske fångas av något termiskt fenomen.
Kanske kommer det att ta sig över ståltrådsstängslet och smutsa ner någons trädgård, vad vet jag.
Men det blir i alla fall en del av mig själv som flyger iväg.
Jag inbillar mig att mina ögon finns någonstans på den där pappersbiten och att jag själv kan få uppleva flygturen.
Kanske är det hängflygaren i mig som desperat söker substitut.

Nu är ju i och för sig sanningen den, att dom flesta planen hamnar i ett träd 2.5 meter ifrån där jag kastat det och dom planen utgör ju mer en frustration än en tillfredsställelse.
Men ändå, ett och annat tar sig ut på okända äventyr.
För ett par veckor sedan var jag vid en kraftverksdamm.
Förhållandena var perfekta och en svag dimma drog upp över dammens kant.
Jag hade inga riktiga papper med mig denna dag så det blev en desperat lösning.
Jag rev ut ett blad ur kalendern och detta alldeles för tunna papper skulle säkert lösas upp till pappersmassa i den fuktiga luften.
Men, det flög ut över kanten och lyftes högt över mitt huvud och försvann in i dimman.Inte vet jag men chansen finns ju att det seglar omkring däruppe ännu...

Idag kommer en västfront rullande in med regntunga skyar och vind som inte bara omöjliggör allt pappersflygande, utan också hårt smälter bort all snö som så mödosamt fallit under dom senaste dagarna.
VIND - HÄR???
Jag har inget emot busväder, men det gör illa vid skidsäsongen.

Det var nära att det blev skidåkning igår men jag beslöt att det var viktigare med vila och passivitet denna helg.
Passade på att för första gången i detta land ta mig till en biograf för att se på Avatar.
En enda 3dbio i hela regionen visade den på originalspråket och eftersom jag vägrar att utsätta mig för dubbad tyska blev det till att ta sig in till Zürich.
Jag gillade den och jag är glad att jag inte laddade ner den min vana trogen, för den var sevärd i 3d.
Sen att Hollywood är Hollywood och att aliens numera är blåa och självlysande istället för gröna och från Mars för man väl ta som ok...
Bad guys and good guys, precis som mum and dad in Oklahoma alltid velat ha det!

Dagen innan dess var jag inbjuden till rävhålet på middag.
Stämningen börjar mjukna...
Hon har rätt honan.
För att det ska funka mellan tösen och mig måste vi vuxna kommunicera öppet, vara "liksom" vänner.
Därför ville hon diskutera detta och vi hade en diskussion som kunde varit inspelad på cd.
Efter en timmes samtal känns hennes olika erbjudanden inte som erbjudanden längre utan som dom dåligt maskerade förhållningsregler dom egentligen är.
Vad hon förväntade sig vet jag inte men hennes förmåga till förändring är ju tämligen begränsad och jag tycker mig ha förändrats nog i denna relationen så framtiden får utvisa.
Enligt henne har hon nästan behövt tvinga dottern till att kontakta mig och detta sprider ju eventuellt ett annat sken över situationen.
OM, det är sant...? Jag tror knappt på nån längre.

Jag kämpar på med att jobba upp den mentala orken och kommer inte att fucka upp mig själv med ändlösa minnesdueller med denna kvinna.
Vi kommer alltid att se världen så olika att man troligen inte kan jämföra våra sanningar.
Fast jag vet verkligen inte vem som talar sanning längre eller om det överhuvud finns någon.
Kanske har hon rätt? Kanske är sanningen bara en illusion?
Det får vi aldrig veta...
Folk i allmänhet lever väl mer eller mindre efter egna privata sanningar, men det måste ju finnas gemensamma normer som mittlinjen på en väg annars blir det sociala livet outhärdligt.
Jag håller mig på min kant.
För mig finns sanningen och den är att jag är trött.
God natt.

Dag för dag.

Förbannade Nadine!!!
Inte nog med att man har problem med stress under dom få timmar man tillåts sova utan tom då, ska folk jävlas med en.
Hennes klockradiocd drar igång halv sex på morronen så att hela jävla huset håller på att fyras av som en nyårsraket.
Vet inte vilken gång i ordningen jag måste famla mig in på hennes rum och rycka ur den förbannade sladden...
HON, har givetvis inte ont av det eftersom hom inte är hemma.
Sedan måste man känna ett bubblande hat där i sin säng, den timme det tar innan stockholmskan i min mobil uppfodrande talar om ett det är dags att gå upp!
Nadine...
Vi hade ett snack förra veckan:
Hon talade om missnöje.
Jag talade om missnöje.
Fast det var som att vädra sommarstugan en vårdag, lukten kommer igen.
Felet är inbyggt i och med att våra såpass olika personligheter möts på ett så nära håll.
Jag är ingen fotbollskille.
- We never laugh together! Sa hon.
Nähä? Vad skulle jag flabba åt?

Fast ändå...
Det framkom i snacket att hennes massageverksamhet är av den erotiska typen.
Där kunde i alla fall jag ha flabbat.
Här sitter jag och skriver och fem meter härifrån står hon med oljiga händer! HAHAHAHAHA.
...därför har hon så många lovers på besök. För att kunna få utlopp för sin egen...
Fast jag tycker inte det spelar nån roll vilken kroppsdel man använder om man får pröjs för att fixa med män!
Men detta land..?!
Idag stod det på rubrikerna att man inte kommer att tillåta prostitution för personer som är under 18 år - LÄNGRE. Vill bara understryka att man gjorde detta tidigare...
Fast jag tror också att detta bara gällde Bernområdet, men där e jag inte helt säker.

Ett tag trodde jag liknande privatskolor enbart var till för minderåriga prostituerade i detta land, men där tog jag fel. Tror inte där går några svenska barn.

Schweiz är det dubblaste land jag hittilts har upplevt.
Det finns en moral men jag förstår den inte.
Kanske är det för att jag inte är Europé, utan Scandinav!
Och en Scandinav som blir stoltare för varje dag.
Jag vet inte var jag ska tycka om statliga horor?
Här är man överrens om att det är den bästa lösningen för då har man kontroll, men jag vet inte? Kontroll över vaddå?
Är jag trångsynt?
Men men, i detta land är även fenomenet kontroll extremt dubbeltydigt.
ALLT ska kontrolleras, men nätet har grova maskor så i praktiken är det bara ett spel för gallerierna.
Alla här vet tex. att trafikpolisen tjänar bra på fartkamerorna.
När man kör in i Luzern står det hur många som åkt dit denna vecka på en ljustavla.
I Sverige verkar det annorlunda...
Om man kör på 90 väg och kommer till 70 väg står kameran på 90 vägen och dessutom är det väl en tio kilometers marginal innan den börjar knäppa bilder. + att det det varnas för kameran + att den sitter på en hög stolpe +...
Här står kameran en meter efter 70 skylten och har du tur är det en gammal kamera så du har 5 km:s marginal + att den är gjord som en liten anonym betonglåda + att den kan plåta dig bakifrån +...
Alltså, i Sverige har det en utbildande funktion - här gäller det bara att tjäna kosing.
Alla röker braj! Fast ingen myndighet här skulle bry sig.
Hemma är det ett jävla snack om det, här vet inte ens folk om att det inte är tillåtet.
Jag vet inte hur mycket folk här som springer till horor och andra kontroversiella tjänster men det verkar vara en konstant expanderande verksamhet.

Jag önskade det kunde lösa mina problem med frustrationen i singellivet, men tyvärr funkar det inte så för mig.
Prövade mina känslor på exet i söndags eftersom min politik nu lett mig till middagsbordet med erbjudande om både middag, öl och örttéer.
Fast jag måste säga att attraktionen som funnits där tidigare även i sorgliga ögonblick har brunnit ner till en mycket liten hög aska.
Visst är hon en attraktiv person för den som inte känner henne som jag gör, men... Nä, jag ser bara en dåre som inte kan sluta prata och som helt saknar självinsikt. Dessutom denna självsvält - mycket oattraktivt och sorgligt!
Självinsikten är den mest grundläggande egenskapen för att min attraktion ska vakna till liv.
Att kunna skratta åt sig själv utan förlorad självrespekt sätter fyr nån stans därinne.
Givetvis kan det leda till återvändsgränder men sånt är ju livet.

Efter att jag brutit det dödläge vi befann oss i har jag redan blivit utskickad på flera små ärende.
Hon som annars har ett sådant gott minne har tydligen helt glömt av att hon tidigare inte ville att jag skulle uträtta något för hennes skull eller utföra något arbete.
Eller kanske ser hon det som en ynnest, att lilla jag får tillåtelse att köpa golvlister åt henne.
Men det känns ok.
Via den lilla håller jag henne i ett fast grepp.
Jag har gett mig in i ett patetiskt maktspel för att kunna vara nära dottern och allt som inte prioriterar henne kommer jag att slå ner på som en åskgud.
Min kontroll över denna kvinna ökar dag för dag och hon fattar det inte ens. Hon har börjat skojja och skratta med mig och vet inte att mitt besvarande léende är mer behärskat än vad som syns på utsidan.
Jag kommer inte att släppa denna position en enda tum.
Det gäller bara att inte glömma av sig och börja babbla runt för då kommer det att skita sig igen - detta får inte hända!
Det har kostat mig inihelvete mycket och jag kommer inte att kunna fixa det en gång till, så då får jag dumpa tjejen...
Alltså, skärpning..!

Vi åkte skidor ihop, jag och den lilla i helgen. Hon kom ihåg allt!
Så nu bär det iväg till dom stora orterna.
Hålla på att trängas i byliften där man får slå sig fram för att få en varm korv... Nej tack!
I måndags var jag i Pizol och det hade kunnat varit hur ok som helst med tanke på hur allt var planerat.
Dock sket det sig å det bestämdaste eftersom snön som skulle ha fallit under helgen inte föll och solen som skulle ha lyst på mig blev blyg och drog en slöja framför ansiktet som värsta muslinskan.
Alltså hade skridskor fungerat bättre än dom skidor jag hade på fötterna.
Men denna ort är nåt att lägga på minnet. En meter snö till och vi har ett offpistparadis. Fantastisk terräng, ett helt berg bestående av böljande knölar. Skall bli skoj!


Å nu snöar det inta bara i Florida utan även här i lilla Wald.
Skall bli kul att köra till jobbet i morgon!
Härligt slirigt!

Trettondagens juleknut dansar ut.

Såååå mycket har hänt!
Ojojojoj!
Det nya året är en tsunami av nyheter och händelser.
Ojojojoj!

NÄ! Det är bara den gamla cynikern som kommer på besök.
Jag måste dock tvinga mig till att spendera mindre tid på jobbet, för nu är jag helt slut!
Helt slut...
Trött.
Toppade utmattningen med att supa till på en gratisfest i torsdags och sedan stå parat först på jobbet dan efter.
Jag tvingar mig själv att dricka ur ungdomens källa.
Palla med.
Stå ut!
Det var lustigt. Jag har aldrig varit på en restaurang tidigare där i stort sett alla applikationer i lokalen var byggda av en enda person - nämligen jag.
Allt i kolonialstil. Enligt boken vi hade i verkstaden...
Var väl kul att känna sig så där - lite speciell.
Men efter ganska kasst grillat käk och för många öl är det ju ändå en dag som alla andra.
Man sitter där i bilen och tycker: - Jahaja. Man kan ju í alla fall betala sina räkningar.

I veckan har även dom sista spåren av julen sopats bort och ersatts av reaskyltar på marknadsekonomins högborg: Glattzentrum.

Mitt i natten monterades den ett ton tunga granen ner och sakta gavs det plats för en ny vårsäsong, med prisvärda och utmanande nyheter.
25000 mammor per dag väller in med sina barnvagnar som en kolonn kravallpoliser under ett Reclaim the street event.
I ögonen står det tydligt: Här ska det shoppas (och kanske fikas).
Mammor, mammor...
Dom blir tydligt störda av att deras idyll sedan förra veckan raserats till en liten hög ihopsopat glitter vid en pelare.
Och ungarnas ögon är fulla av tårar.
Från deras barnvagnsperspektiv måste denna disneygran sträckt sig genom taket ända upp i himmelen.
Vid luncherna babblade cheferna om hur mycket vinst Glatt (som vi schweizare säger i vardagstal) gått med och jag räknade genast ut hur mycket av dessa miljoner som rimligtvis borde hamna på mitt schweiziska bankkonto.
Isbanan, alla ljuskronor, Globus restauranglounge, allt - BORTA!
Att arbeta därinne i nio timmar om dan är en märklig upplevelse.
Jag tänker på varje dag som en timelaps film.
Detta är hardcoreshopping utan omsvep!
Här ska fantamej shoppas så att ögona blöder.
Efter mammorna kommer panchisarna. Deras ögon stirrar stint in i framtiden och som kryssningsmissiler söker dom upp sina mål.
På eftermiddagen säckar gubbarna ihop på nåt fik med en om möjligt ännu tommare blick.
Är detta ett glädjens tempel?
Mammon i sitt kött.

Varför gillar vi( dom) det så mycket?
Hur många bloggar i världen innehåller shoppingreferat?
Hur fixar expediterna larmet dag efter dag efter dag...
Efter fem dagar är mitt batteri slut och jag känner ett illamående mola i mellangärdet i bilen på väg hem.
Det konstanta mullret av hundratals röster och muzaken som rinner ut butikerna. Och Glatts egen muzak, som limmar ihop ljudmattan till en outhärdlig, fast subtil tortyr.
I Appleshopen rullar tutorialsen på. Maccar och Ipods som kan lösa alla sina presumtiva kunders problem.
Med alla sina funktioner... Oslagbart - även i rosa.

Alla i vårt team jobbar på. En del glada, tar en öl efter jobbet. Andra vill bara hem - förbannade på allt i livet.
Vi är ju konstnärliga och så säljer vi oss så billigt till denna skitverksamhet.
Kunderna ser ju ändå ingen skillnad. Bara det glittrar lite så funkar det, i alla fall till jul.

Nu börjar nya tider med ett nytt projekt på Glatt med Calatrava och Valecia som inspirationskälla. Istället för skridskobana blir det hopptorn med vattenspegel.
Fan vad vi kan!
Och en sexton ton tung - eeh, grej i trä som vi ska börja bygga snart.
Vi kan allt!
Lämna bara in en beställning på en - eeh, grej så fixar vi till det.
Å tjejerna målar den till en rymdraket eller sjöjungfru allt efter behag.
Gör vi det bra nog kommer nog nån dyka ner i vattenspegeln och bryta nacken på Glatt.
Då blir det rubriker...
Men det är väl bra publicitet att decobyggarna gjorde det så verklighetstroget att folk ville hoppa i?
Eller? Kan det bli för bra?
Kommer nån att elda upp träspisen på restaurangen?
Jag skulle flabba högt...

Men så är det...
Jag kämpar på. Sitter här på helgen och slickar såren.
Nästa vecka tar jag en dag ledigt och åker skidor.
Och tänker på allt som är bra.
Det fina vädret, den gnistrande snön, allt vackert.
Schümlipflümli(kaffe med snaps och vispgrädde), hur det bultar i låren vid varje sväng.
Jag carvar så hela berget borde kantra! G-krafter som får plomberna att lossna. Jävlaranamma, här kommer jag - trots allt...

Livsglädjen, denna galenskap.
Hoppet om framtiden som håller oss flytande i titaniska ögonblick av desperation och förtvivlan.
Vissheten om att det bara finns en utväg...
Kommer man där på sin dödsbädd att tänka, - Jo, men det blir nog bättre imorgon.
Lever vi på falska förhoppningar?

Jo, den frågan ställer jag dig med!

Jag har ont i bloggen.

HÅhåå jajaa...

Vet fantamej inte hur jag ska göra med detta skrivande.
Dom sista gångerna har jag varit tvungen att tvinga mig till det och detta märks ju också på texterna.
Jo, jag vet. Det är ju inget tvång men för att det ska funka för mig måste det finna någon form av kontinuitet.

Jobbet är en stor bov just nu och jag är så förbannat trött på kvällarna att jag vet varken in eller ut.
Detta i kombination med att jag 100% av dagen måste koncentrera mig till bristningsgränsen för att kunna göra mig förstådd är mycket ansträngande.
Vet ej heller om detta är den mest effektiva metoden att bota en utmattningsdepression.
Varje gång jag får prata svenska med nån känner jag mig som Cleopatra måste ha känt sig när hon gled ner i sitt bad av getmjölk.
Eller i alla fall nåt i den stilen.

Igår blev jag tvingad av Nadine att kolla in en tyskdubbad version av The Departed.
Inte bara behövde jag stå ut med att höra tyska när Jack Nicholson stumt rörde på läpparna! Jag insåg också graden av min förvirring när det tog nästan halva filmen innan jag insåg att Matt Damon och Leonardo DiCaprio inte var samma person...
Scary indeed!
Är det så att jag är på väg i dilligensen mot canyonens kant utan att fatta ett dugg?
Floden Styx! The whole nine yards...
Jag känner en smula oro över detta.

Annars rullar det på!
Jag känner mig en smula (läs inihelvete) störd på Nadines respektlösa attityd vilket också adderar stress.
Det visar sig dagligdags.
Men jag står än så länge fast vid att inte leka farsa.
Kommer hon dock med gnäll kommer jag att öppna dammluckorna och på kvinnligt manér repetera dom två senaste månadernas grejer.
Kanske är jag småaktig men jag gillar inte att hon arrangerar en massa saker med folk och sedan fem minuter innan dom kommer fråga mig om det är ok att låna tex: projektorn.
Vad skulle hända om jag sa nej?
Jag känner att det är svårt att avväga gränserna för frikostighet och småaktighet.
Jag använder ju hennes prylar, men det pröjsar jag ju 200 chf i månader för så det faller ju lite utanför ramarna som jämförelse.
Fan, kanske är jag en snål jävel, men jag vet av erfarenhet att om jag lånar ut saker och nåt händer, så är det JAG som får problem.
Och jag är trött på att andra skapar problem för mig.
Jag har varken tid lust eller råd med sån skit just nu!
Det handlar egentligen bara om pengar... Tyvärr!
Hade jag haft råd hade jag skitit i allt sånt här tjafs och bara tyckt att det var ok, men med mina marginaler går det inte.
Eller, kanske e jag bara snål?

Sen är jag jävligt trött på att vara så - själv!
Blickar jag tillbaka även med en stjärnkikare inser jag ju att jag varit själv läng nu.
Kanske måste självet definieras?
Nä, det är klassisk skit! Göra nåt tillsammans med någon annan...
För någon månad snackade jag och Nadine om att åka skidor ihop nån dag, eftersom jag ännu efter fyra år i detta skidland inte lyckats få med mig en enda schweizare ut i pisten!
Engelsmän, sydafrikaner,svenskar,finnar: Ja - schweizare: Nej!
Nu när jag lärt känna Nadine lite bättre känner jag inte ens för att åka med henne längre. Hon är helt enkelt bara för svår!
Surt sa räven...

Men det är svårt att jobba på det sociala när man bränner iväg 10-11 timmar om dan på arbete. After work funkar nog bara i länder där man inte jobbar nåt vidare hårt, så det kan man ju också glömma.
Men jag kanske fortfarande sitter i nån slags emotionell klämma efter separationen.
Jag känner absolut att det kommer vara svårt att ha förtroende för en anna människa (läs kvinna) igen efter dom senaste åren.
Dessutom är jag orolig för mitt eget omdöme.
Innerst inne vet man ju, men ändå full gas in i helvetet.
På med skygglappar och hörselskydd och varför inte toppa av med en munkavel efter ett par år så att man totalt utplånas som person.
Men skadan finns där!
Känner jag det minsta uns av en kvinnas behov av att dominera plockar jag fram vitlöken med en gång.
Jag tycker denna sjukdom skall botas med en spetsad påle genom hjärtat, precis som man botar andra blodsugare.
Men det gäller att bygga upp ett nytt förtroende, så (enkelt) är det.

Jag var hemma hos exet och lekte med tjejen på nyårsafton och lyssnade till en halvtimmas gormande, över vad den lilla hade gjort för fel under loppet av dom tre timmar mamman varit borta.
Detta var:
Hon hade blandat för mycket tonfisk i den nya hundens mat så att det nu inte skulle räcka hela helgen. Men det löstes genom hotet att hunden skulle få den lillas lax istället, vilket hon accepterade med stel blick ner i bordet.
Hon älskar lax!
Sedan hade den otroligt korkade ungen vridit ner spisen från tvåan till ettan för att mammans nyuppfunna kryddnejlikodoftkokare inte skulle gå torr när vi gick ut med hunden.
- Det var ju bara energislöseri! För nu var det ju inte varmt nog att skapa rätt harmonisk stämning i huset.
Sedan ljög säkert lillan också om att vi verkligen gått en timma med den nya favorithunden. Att JAG (den utvecklingsstörde), var med spelade ju ingen som helst roll...
Sedan hade ingen (!) hjälpt mamman med att bära in ved, utan istället bara lekt!!!
Inte ens nu när hon var sjuk...
Fyyy!

När jag satt där och lyssnade passivt på det monotona, knarrande mumlet som skulle leda dottern in i ett vackrare och lyckligare liv, kände jag hur längesedan det var.
Detta var min tidigare vardag!
Att komma hem efter jobbet och befinna mig i en konstant gnällzon tills man somnade. Och dessutom få höra hur negativ man var!
Det var som att värdet av att vara kallad "Master of my Universe", ett par år tidigare föll ett litet grand.
På nyårsaftonen sa jag inget.
Jag - politikern, strategikern, fältherren - led av att se den lilla hantera anklagelser och hot. Ducka för pilar och stick.
Jag kan inte hjälpa henne nu, men jobbar jag på rätt sätt kan jag använda mig av det och stödja henne i framtiden.
Jag måste lära henne att skydda sig mot det som hon inte behöver ta åt sig.
Att mamman själv hittat på sina regler och att hon använder dessa för att skydda sig från omvärlden med, och inga "normala" människor följer dessa.
Lillan måste få lära sig hur det är att växa upp på ett mentalsjukhus där föreståndaren och patienten är en och samma person och dessutom förälder.
Hon måste lära sig se igenom den front mamman bygger upp mot världen utanför om hur lyckliga dom alla är och förstå att mamman agerar som hon gör i oförstånd och smärta.
Detta utan att bli en skötare på kliniken.
Jag tror det går, för hon har mammans själviskhet. Faran ligger bara i att hennes starka empati korrumperas av mammans hänsynslösa manipulation.
Puh...
Vilken jävla soppa, men jag har lovat.

Så - jag är lite trött.

Tänk så kul det skulle vara att umgås med någon som verkligen gillar en!
Precis som med vännerna där hemma i den svenska vinterkylan.
Att jag vet att ni finns gör det enklare.
Dessutom tror jag att min chef är en...
- Jag vet vad dit problem är, sa han en tidig morgon.
- Deine familie felt! Och jag såg upp på honom med trötta ögon, - Va?
- Du saknar en familj! Sa han och satte fram en kopp...
- Vi måste skaffa dig en fru!
Och han borde veta vad han snackar om för han och Natalie har säkert en 20 år i ryggsäcken, och att se dom tillsammans även efter denna tidsrymd
är ett rent nöje.
Att skapa rätt umgänge är svårt när man är förtisexår och utlänning, men eftersom jag tror att det går så måste det väl också fungera.
Tid - tålamod!
Ny tid - nytt tålamod.