Blogg - igen...

Det finns ett sug efter tvapparater i Volketswil.
Dom smäller upp en stor blank kåk jämte Volkiland där det annonseras plasma och andra teknologiska underverk.
6000 kvadratmeter tv!
På dessa storbildskärmar ska folk fly in i fantasin eller utbildas i världshändelser med bilder av rasmassor och blodiga bilar.
Jag kör lojt förbi i en halvslummer med siktet inställt att komma ut på autobahn innan jag däckar definitivt.
Kö,kö,kö!
Dessa förbannade bilar och jag vill bara hem från jobbet - precis som alla andra.
Det sticker i huden och utmattningen signalerar i nervsystemet att snart stänger vi för dagen.
-Bara jag hinner hem!
Men det gör jag inte, sömnen släcker ett öga i taget.
Min körfil smalnar av till någon knapp meter och med en ren viljeansträngning pressar jag mig fram i trafiken.
- Jag får sikta i mitten...
Men det är bara ännu en dag i raden av dagar.
Detta konstanta tryck, den industriella pressen driver långsamt men säkert ner mig i skorna.
Hur fixar dom andra det?

Skansen dyker upp framför mig...
Det är en liten tjärn strax intill Göta älvs mynning som skänker den ro jag behöver.
När man sitter där lutad mot en av björkarna är det svårt att förstå hur en plasmatv skulle kunna höja livskvalitén.
Skansen borde vara det naturliga målet för nutidens geocachare men jag tror det är jag och älgarna som njuter mest och vi får ha den ifred.
Den som vill hitta dit måste kunna skogen, till vänster vid ravinen och precis vid dom gamla tallarna som liksom omfamnar varandra, där!
Går du för långt västerut missar du den helt.
Och visst, jag kan raljera över hur mycket naturmupp jag är och inte alls konstatera att jag först såg denna tjärn som ett svart öga i Goggle Earth.
Skit samma!
Min ambition att Västra Röd skulle vara en mjukvarufri zon sprack första halvåret i stugan...
Nu snurrar w-lanet på tomgång 10 månader om året utan att någon loggar in.
Uppkopplad! Det totala vansinnet - att kunna nå allt hela tiden!
Det tog nästan kål på mig...
Men kanske är jag en crossover.
Kanske är jag just bara en vanlig människa i behov av alla dom stimuli vår teknologiska utveckling levererar.
Fast det kommer ta ett tag innan jag äger en i-phone. Där går gränsen just nu!
Ibland klättrar jag upp i en tall...
Där sitter jag som en uggla, oförmögen att röra en fena.
Intryck och känslor flödar genom kroppen och jag är hela tiden tacksam för att jag tillåts uppleva ögonblicket.
Långt från www och alla dess möjligheter.

Trafiken tätnar och just innan motorvägen upphör på väg in i Wetzikon, står det stilla. Jag klickar på varningsblinkersen och vevar ner rutan.
Killen i bilen bredvid sitter en halvmeter högre än jag och han försöööker liksom komma lite före. Kanske klämma ytterligare en placering i detta race.
Önskar jag vore pigg nog att bry mig, att delta i huggsexan istället för att lojt bara se på.
Ta för mig - hold my ground!


Men jag är ingen kämpe.
Enligt Darwin skulle jag väl inte ens existera.
Jag skulle blivit knuffad ur boet.
Men Darwin kan vara lugn, mina gener har hittills bara färdats nerför en återvändsgränd utan att störa giganternas kamp.
Men kanske kunde min sort ändå överleva kampen.
Kanske hade vi slugt ryckt undan mattan för hela styrkeprovet och snabbt som ögat stuckit undan bytet.
Fast även där är jag en crossover, både stark och snabb.
Bara jag inte vore så förbannat trött.
Men killen i den svarta Muranon kan behålla sin plattv, och klippa en placering...
Gratulerar!!!
Jag kommer att glo på bakändan av hans bil den nästkommande halvtimmen när vi dansar genom landskapet.
På rakorna kommer han att dra ifrån tills han nått dom magiska åttio kilomertarna per timme och vid dom fem återstående byarna kommer jag ifatt, för då ställer han sig på bromsen precis vid femtiskylten.
Han har två barn, Sasha och Lea.
Dottern är nog nästan nyfödd, för dekalen ser extremt fräsch ut jämfört med storebrorsans som upplevt många mjukborstar i biltvätten.
Hmmm, han tvättar alltså inte bilen för hand på Lördagar - ovanlig typ.
Men han är ingen knös, bara en vanlig lite mjuk kille, den vita skjortan till trots.
En streber skulle ordna så att dekalerna hamnade på frugans bil, eller så är det familjens enda och då är jag nöjd med min profil.
Han gillar skidorten Klosters och tänkte noga innan han placerade dekalen som liksom faller in i linjen som ena bakljuset skapar.
Grafiker? Reklamare? Webdesigner?
Jag kanske övertolkar hela situationen, men nä - han har känsla för form, det kan inte vara en slump.
Han backade säkerligen ett par steg innan han placerade alla dekalerna, det ser ja nu...
Fasen!!! Då visste han att det skulle komma ett barn till när han klistrade på det första namnet. Ja jisses, vilken thriller..!
Det enda som stör intrycket är att han absolut bör byta bakre vindrutetorkarbladet. Pajjar det mer kommer han få en repa i glaset.
Funderar på om jag ska påpeka detta, för det vore ju synd...
Men nä, såpass koll har han nog och kanske har han redan beställt tid på verkstan.

Detektivleken kan dock inte lura min trötthet längre.
Ögonen blinkar okontrollerbart, men jag är ju snart framme!
Hela ansiktet värker och jag försöker hitta vakna muskler som jag kan låna till ögonlocken just för tillfället, men förgäves...
Till råga på allt helvete står trafiken nästan stilla på vägen in i Wald.
Ska ja då för helvete inte få komma hem???
Hur kan ett litet skitställe som Wald generera detta trafikkaos?
Jo, det finns ju en rondell, det är sant.
Mina sista krafter tar mig upp dom tre trapporna.
Nyckeln i låset!
Tacksam...

Ja, sen är det ju bara att knäppa på datorn för att kolla vad det egentligen var som hände därute...
Laga lite mat, duscha lite.

Och fundera på vad som jag skall ändra på för att allt ska bli bättre.