Att slita på sin kropp!

Nyss hemkommen från lite "utearbete" kämpar jag för att hålla tankarna på plats...
Sommaren med den tillhörande huvudvärken har anlänt.
-Men guuuud vad sköööönt, går alla omkring och stönar och jag knyter handen i fickan.
Visst sommaren har sina poänger...
Som förtidspanchis då man bara gick omkring och loskade höjdare var det ju mysigt värre, men nu - fy fan!!!

Folk tittar på en som vore man spetälsk och undrar varför jag gnäller på den uuuunderbara värmen...
Svetten svider i ögonen när jag böjer mig ner för att ta i.
Marken gungar och synen mister sitt fokus!
Men jag inbillar mig säkert bara, gnäller lite för gnällandets skull...
Frågan är varför "dom andra" gnäller när det är minus 15? Då när det är så skööönt och friskt och man kan jobba utan att svettas...
Jag fattar ingenting..?
Jo, men ärligt... Jag har inget problem att gå omkring i t-shirt när det är nollgradigt och jag är i rörelse.
Men det är som om min kropp producerar så enormt mycket överskottsvärme att på sommaren räcker inte kylningen till.
Summan av kardemumman blir i alla fall att i framtiden måste jag hitta annan sysselsättning under sommarhalvåret än det kroppsarbete jag just nu utövar.
Men vad fan, jag e 47 år gammal! Hur länge kommer min sletna kropp hålla i vilket fall?

Jag har aldrig kunna se mig själv som kroppsarbetare. Ändå har det nästan varit min uteslutande sysselsättning! Jag har nog alltid sett mig som förmögen, dandy, glidare...
En sån där som bara har allt ändå liksom.
Kanske har det med mitt arv att göra? Visserligen är det andra tider, men jag är väl den första generationen i vår släkt som inte har tjänstefolk.
Kanske har det satt sina spår...
Inte så att di gamle inte jobbade, tvärt om jag tror dom jobbade hårdare än vad den vanlige arbetaren gör idag i vårt tillrättalagda samhälle. Men det har ändå nåt med ställningen i samhället att göra.
Nu är jag ju i princip en nobody och wannabee, som lyckats med att uträtta lite här och lite där utan att egentligen komma till skott med någon slags kontinuitet.
Det har alltid fattats energi...
Kanske är jag lat?

Nu i medelåldern ser man resultatet. Min sporadiska verksamhet har inte genererat nåt ekonomiskt fundament som hos många i min ålder.
Visst, ett litet hus, en mc, ett par skruttiga bilar och en segeljolle. Dom jag snackat med som planerar en tidig pension har väl gjort allt annorlunda. Kanske inte haft lika "kul" som jag men ändå, deras plats i samhället är annorlunda.
Jag har fortfarande en sjukpenninggrundande inkomst på 0 kr och lika bra är väl det, för den vård jag behöver täcks ju ändå inte av försäkringskassans tak...
Men sakta men säkert, med ångestframkallande rännilar av svett, kryper jag tillbaks in i samhället.
Jag har reducerat mig till en skugga av vad jag en gång trodde var mitt mål.
Jag söker svalka under taket på terrassen - det är min lyx, kanske en dag i veckan. Resten är jobb, jobb och jobb!
Askungen - ASKUNGEN!!!
Om man stressar i medelåldern får man Alzheimers säger en forskare och det är mycket möjligt med tanke på att jag måste googla på hälften av alla ord i denna text för att överhuvudtaget stava dom läsligt.

http://www.youtube.com/watch?v=ZbTA0izBpk0