Let the rich pay for the crisis...

Så vilket av dom fyra tvättfaten ska jag välja nu då?
Dusch eller bad?
Uppe eller nere?
Alla dessa frågor...
Vad var det egentligen denna blogg skulle handla om?
Lyxproblem?
Då har jag fantamej slatt huvudet på spiken.
Sitter där med mina honungsfrästa räkor... Räkor i Schweiz!?
Är lika vansinnigt som det låter.
När jag gick och lade mig på min 90 madrass i ett hörne av rummet på Fortunastrasse 3, fanns det liksom ett sus i öronen...
Ett sus av att detta faktum egentligen inte var sant.
Som 46 åring hade jag hamnat på en madrass på golvet i en studentvåning.
Visst jag har ju aldrig gått den enkla vägen, men detta var väl att ta i...
Åldern kan man kanske skita i, men det faktum att orken tryter snabbare nu än tidigare är inte helt oviktigt.
Att jag inte skulle bo ihop med Nadine nån längre tid var väl i och för sig klart. Men att överhuvudtaget flytta dit var ju ett steg i fel riktning, baserat på rädsla och praktisk minimalistisk överlevnadsstrategi.
För en period sedan hade jag mycket svårt att se en framtid - hur den än skulle se ut.
Allt var så diffust.
Med självkänslan nedtryckt i skorna skulle jag ge mig ut i världen...
Visst, den där hangglidingveckan i Bassano hägrade ju på min himmel som en av hösten stora höjdpunkter.
Det handlade väl egentligen bara om att betala allt som jag ville göra i livet. Bryta ner allt till att arbeta för de fåtal nöjen som kunde finansieras med mina kvalifikationer.
Vilket kvalificerat skitsnack...
Gå på knäna hela året och bo i ett studentkyffe för att få flyga hangglider ett par gånger om året och åka lite skidor?
Jo, jag tackar jag!
Då handlade inte denna storyn om mig, det är ju helt klart...
Skulle jag kunna torka ihop på kvällarna framför tv:n då eller med det där "målet" uppspikat på väggen som enda morot?
HAHA, vilket jävla skämt!
I det här landet har jag en obefintlig intellektuell stimulans.
Så är det bara.
Visst kan jag ringa nån och snacka lite, men inuti bryts jag ner.
Jag måste kunna se en människa i synen - tala! Ställa frågor. Mötas i frågor om livet.
Rätt å fel!
Jag nuddas av en avgrund när jag tänker på vilka offer jag har varit beredd att göra.
Jag lovade att leva resten av livet med en människa utan kommunikation, bara för att - ja vaddå, jag måste?
Jag ville så gärna ha familj, en fast punkt i livet, ett långsiktigt mål att arbeta för.
Jag gick på fest med min partner och tyckte väl att så ska det va.
Såg över bordet för att möta hennes (enligt egen utsago) förälskade blick.
Men, hon befann sig på en annan planet.
Samma som alltid visserligen, men en annan än jag...
Drömmarna om livet valsades ut till en tunn genomskinlig film som lindades kring mig.
Inte konstigt man ibland fick kvävningskänslor.

Nu när jag är tillbaks i hennes hus känns det ändå annorlunda.
Hon är DÄR borta, jag är här.
Bra!
Hon kan inte lägga mer skuld på mig, den biter inte längre...
Samtidigt finns det ju här restriktioner, som man måste arbeta sig runt.
Men, på det hela taget är det bättre.
Jag försöker jobba på mot en skymd framtid.
Jag skiter i att jag inte kan se den klart eftersom det viktigaste är att jag vet att den finns.

Men livet är komiskt...
En svensk skatteflykting och släkting till exet, var på besök idag och vi har flygning som gemensamt intresse.
Fast inte riktigt på samma plan.
Jag sliter röven av mig för en vecka under en 20 år gammal hangglider i Bassano.
Han - jobbar ju säkert med nåt projekt - det gör han ju alltid. Men han hade just varit i Amerikat och köpt sig ett flygplan...
- Haha, men vad roligt, sa jag med en kraftigt dämpad frustration i bröstet.
Så inte har jag dåligt samvete inte, för att jag hoppar hyran här en månad... Dom pengarna får gå till mina kostnader i Sverige.
Å exets ex-man kan fanimej betala!!!
Han har ju en privat hästpolobana på tomten, fan vete hur många Ferarris, å den där jävla fula marmorfontänen på gårdsplanen han beställde förra året...
Tjänade 250000 CHF i månaden som mest, å nu gnäller han över att det gått snett i världsekonomin.
Din dumme jävel! DET skulle du ha oroat dig för lite tidigare...
Så en lugn dag med ex-familjen påminner mig om vem jag är!

Fyra handfat är inte fel! Badkar har jag ju avskrivit som miljömässigt svineri, fast fan så gött efter en dag i pisten...
Så då står jag där!
Hit som jag ALDRIG MER skulle flytta... Men det är bättre, min lilla lyx nu!

Få se nu vilken toaholk ska jag sätta mig på?
Den där uppe, eller den här nere?

Alla dessa val!

Flyttblogg...

Livet går i vågor.
Man kastas av och an som en liten jolle på ett stormigt hav och ändå kan jag känna att det finns mening.
I allt som utifrån kan tyckas likt ett kaos finns där struktur.
Jag har inte riktigt lärt mig tyda kartans alla detaljer än.
Dock känner att där finns en lösning bakom nästa krök, bara jag kan låta hjärtat och hjärnan vara öppna nog för intrycken som kommer i min väg.

Min tid här i Schweiz, hur ser den ut?
Vad var meningen med att åka hit och vilka var mina ambitioner?
Pengarna kan jag glömma...
Jag e inte tuff nog för att fajtas i samma division som ett folk som sedan första skolåret jobbat som slavar.
Jag förvånas fortfarande när jag ser läxorna Lila har på skolloven! Här försitter man ingen tid.
SHAFFE!!! Jobba, det är en del av folksjälen. Ingen här kommer undan.
Har du starka fysiska eller mentala resurser, this is the place to be!
Då blir man en garanterad vinnare vilken nivå man än väljer för livskvalitén efter jobbet är hög.
Att komma hit som utbränd tusenkonstnär utan infrastruktur...
Det är ingen hit!
Visst, det VORE ett bra land och hade jag haft familj eller i övrigt ett socialt sammanhang.
Men jag sitter ensam på en kobbe i havet.
Och ska det vara så gör jag hellre det i kända vatten!
Tror jag...

Jag har repat mig en hel del mentalt.
Känner mig mer och mer som en riktigt människa igen och vet att jag har mer och ge.
Under långa perioder har jag trott att det var över och känt att jag vill vända livet ryggen, men jag finns fortfarande kvar därinne.
Måste bara ta mig helt ur kokongen.
Som en psykiatriker sa: - Det gäller ja att ta sig HELA vägen tillbaks och inte nöja sig med mindre... Egentligen skall ju livet bli bättre av detta, eftersom du är en erfarenhet rikare!
Klokt sagt, men svårt i praktiken.

I helgen börjar jag flytta saker tillbaka till X:et...
Ganska komiskt med facit i hand!
Sedan Exet och jag började kommunicera igen, tyckte hon att jag skulle flytta upp dit för att kunna vara närmare Lila.
JAg ställde mig extremt tveksam till en början men som saker och ting utvecklas blir mina argument emot svagare och svagare.
Passande nog känner jag inte för att stå ut med Nadines skit här i lägenheten mer än jag behöver, såå...
Plötsligt får jag tillbaks min verkstad, får billigare boende och en större lägenhet.
Som bonus får jag tolv skällande hundar och risken för ett minikrig som dagligt hot...
There is no such thing as a free lunch.
Sen är det plötsligt midsommar ändå, med sill och potatis!

Är jag inkonsekvent?
Njä...
Mitt nuvarande boende är förfärligt: Ett tolv kvadratmeters rum ihop med en lynnig domina...
Men det var ju heller aldrig tänkt som ett permanent tillstånd.
Hur länge jag än kommer att stanna i detta land känner jag mig mer hemma i huset jag själv byggt om än i en delad lägenhet i Wald.
Men det har mycket med pengarna att göra. Hade jag haft en egen lägenhet här och plötsligt får för mig att stanna i Sverige hade jag plötsligt fått ett problem på halsen.
Hos exet finns inga sådana arrangemang.
Jag kör med öppna kort och hon verkar ändå acceptera...

Cirkeln är sluten!
Men det är egentligen inget roligt ställe längre.
Exet hade stora drömmar och jag trivdes till en början mycket bra där.
Hon hade velat att vi skulle närma oss varandra igen, men jag vill inte ens försöka mer.
Jag tycker synd om henne och hennes ambitioner som krossas av att hennes eget beteende styrs av en störd mental struktur.
Hon gräver hela tiden fallgropar för sig och trillar i dom med ett urverks precision.
Hon kommer aldrig förändras...
Det är för sent och alla hennes försvarsmekanismer ser till att cementera hennes tillstånd.
Det är synd för hon är både en klok och rolig människa, men hon sitter inspärrad i ett mentalt fängelse.
Och jag kan inte släppa ut henne...
Får nästan dåligt samvete för att mina känslor försvunnit, men jag kämpade såpass hårt och länge då hon bara behandlade mig som
en idiot.
Så det får vara som det är!
Sanden i timglaset har runnit ut och jag kommer inte att vända det igen.
Vet inte ens om vi skulle kunna vara vänner...
Talar jag rätt ut leder det för det mesta till konflikt eller diskussion och detta funkar ju knappt ens i en vänskap.
Nja, hela situationen känns just nu konstig, men det är åtminstone inte krig och detta måste väl ses som positivt.
Lila kan träffa mig när hon vill och detta är också mycket bättre än tidigare knasiga arrangemang.

Sen är jag ju som sagt rätt trött på att typ snubbla över Nadines buttplug när man går på dass mitt i natten (Hur använder hon slangen? Jag har mycket att lära!).
Hon är, för att tala klartext, för jävla kaotisk och strulig till och med för mig...
Hennes recept för frukostkaffe ge en tydlig bild och samtidigt kanske ett tips till er alla som har det lite stressigt på morgonen:
Tar stor mugg.
Häller i ett par matskedar kaffe.
Häller på vatten.
Går på dass.
Kommer tillbaks och häller i lite mjölk och rör om.
Går iväg.
Kommer tillbaks efter en stund och häller över smeten i en annan mugg, och sölar oftast lite sump här och där i bara farten.
Dricker ur muggen och sölar lite till och svär över att hon fick en fläck.
Går för att byta kläder.
Springer iväg för att inte missa tåget.

Det kunde vara en bild av mig som mycket ung, men det är skönt att ha växt i från det värsta av den där skiten.

Lika skönt som det blir att flytta härifrån!

Blogg - igen...

Det finns ett sug efter tvapparater i Volketswil.
Dom smäller upp en stor blank kåk jämte Volkiland där det annonseras plasma och andra teknologiska underverk.
6000 kvadratmeter tv!
På dessa storbildskärmar ska folk fly in i fantasin eller utbildas i världshändelser med bilder av rasmassor och blodiga bilar.
Jag kör lojt förbi i en halvslummer med siktet inställt att komma ut på autobahn innan jag däckar definitivt.
Kö,kö,kö!
Dessa förbannade bilar och jag vill bara hem från jobbet - precis som alla andra.
Det sticker i huden och utmattningen signalerar i nervsystemet att snart stänger vi för dagen.
-Bara jag hinner hem!
Men det gör jag inte, sömnen släcker ett öga i taget.
Min körfil smalnar av till någon knapp meter och med en ren viljeansträngning pressar jag mig fram i trafiken.
- Jag får sikta i mitten...
Men det är bara ännu en dag i raden av dagar.
Detta konstanta tryck, den industriella pressen driver långsamt men säkert ner mig i skorna.
Hur fixar dom andra det?

Skansen dyker upp framför mig...
Det är en liten tjärn strax intill Göta älvs mynning som skänker den ro jag behöver.
När man sitter där lutad mot en av björkarna är det svårt att förstå hur en plasmatv skulle kunna höja livskvalitén.
Skansen borde vara det naturliga målet för nutidens geocachare men jag tror det är jag och älgarna som njuter mest och vi får ha den ifred.
Den som vill hitta dit måste kunna skogen, till vänster vid ravinen och precis vid dom gamla tallarna som liksom omfamnar varandra, där!
Går du för långt västerut missar du den helt.
Och visst, jag kan raljera över hur mycket naturmupp jag är och inte alls konstatera att jag först såg denna tjärn som ett svart öga i Goggle Earth.
Skit samma!
Min ambition att Västra Röd skulle vara en mjukvarufri zon sprack första halvåret i stugan...
Nu snurrar w-lanet på tomgång 10 månader om året utan att någon loggar in.
Uppkopplad! Det totala vansinnet - att kunna nå allt hela tiden!
Det tog nästan kål på mig...
Men kanske är jag en crossover.
Kanske är jag just bara en vanlig människa i behov av alla dom stimuli vår teknologiska utveckling levererar.
Fast det kommer ta ett tag innan jag äger en i-phone. Där går gränsen just nu!
Ibland klättrar jag upp i en tall...
Där sitter jag som en uggla, oförmögen att röra en fena.
Intryck och känslor flödar genom kroppen och jag är hela tiden tacksam för att jag tillåts uppleva ögonblicket.
Långt från www och alla dess möjligheter.

Trafiken tätnar och just innan motorvägen upphör på väg in i Wetzikon, står det stilla. Jag klickar på varningsblinkersen och vevar ner rutan.
Killen i bilen bredvid sitter en halvmeter högre än jag och han försöööker liksom komma lite före. Kanske klämma ytterligare en placering i detta race.
Önskar jag vore pigg nog att bry mig, att delta i huggsexan istället för att lojt bara se på.
Ta för mig - hold my ground!


Men jag är ingen kämpe.
Enligt Darwin skulle jag väl inte ens existera.
Jag skulle blivit knuffad ur boet.
Men Darwin kan vara lugn, mina gener har hittills bara färdats nerför en återvändsgränd utan att störa giganternas kamp.
Men kanske kunde min sort ändå överleva kampen.
Kanske hade vi slugt ryckt undan mattan för hela styrkeprovet och snabbt som ögat stuckit undan bytet.
Fast även där är jag en crossover, både stark och snabb.
Bara jag inte vore så förbannat trött.
Men killen i den svarta Muranon kan behålla sin plattv, och klippa en placering...
Gratulerar!!!
Jag kommer att glo på bakändan av hans bil den nästkommande halvtimmen när vi dansar genom landskapet.
På rakorna kommer han att dra ifrån tills han nått dom magiska åttio kilomertarna per timme och vid dom fem återstående byarna kommer jag ifatt, för då ställer han sig på bromsen precis vid femtiskylten.
Han har två barn, Sasha och Lea.
Dottern är nog nästan nyfödd, för dekalen ser extremt fräsch ut jämfört med storebrorsans som upplevt många mjukborstar i biltvätten.
Hmmm, han tvättar alltså inte bilen för hand på Lördagar - ovanlig typ.
Men han är ingen knös, bara en vanlig lite mjuk kille, den vita skjortan till trots.
En streber skulle ordna så att dekalerna hamnade på frugans bil, eller så är det familjens enda och då är jag nöjd med min profil.
Han gillar skidorten Klosters och tänkte noga innan han placerade dekalen som liksom faller in i linjen som ena bakljuset skapar.
Grafiker? Reklamare? Webdesigner?
Jag kanske övertolkar hela situationen, men nä - han har känsla för form, det kan inte vara en slump.
Han backade säkerligen ett par steg innan han placerade alla dekalerna, det ser ja nu...
Fasen!!! Då visste han att det skulle komma ett barn till när han klistrade på det första namnet. Ja jisses, vilken thriller..!
Det enda som stör intrycket är att han absolut bör byta bakre vindrutetorkarbladet. Pajjar det mer kommer han få en repa i glaset.
Funderar på om jag ska påpeka detta, för det vore ju synd...
Men nä, såpass koll har han nog och kanske har han redan beställt tid på verkstan.

Detektivleken kan dock inte lura min trötthet längre.
Ögonen blinkar okontrollerbart, men jag är ju snart framme!
Hela ansiktet värker och jag försöker hitta vakna muskler som jag kan låna till ögonlocken just för tillfället, men förgäves...
Till råga på allt helvete står trafiken nästan stilla på vägen in i Wald.
Ska ja då för helvete inte få komma hem???
Hur kan ett litet skitställe som Wald generera detta trafikkaos?
Jo, det finns ju en rondell, det är sant.
Mina sista krafter tar mig upp dom tre trapporna.
Nyckeln i låset!
Tacksam...

Ja, sen är det ju bara att knäppa på datorn för att kolla vad det egentligen var som hände därute...
Laga lite mat, duscha lite.

Och fundera på vad som jag skall ändra på för att allt ska bli bättre.