Jag trasslar med utrustningen, funderar och oroar mig i vanlig ordning.
Pillar med att montera in hörlurar och mikrofon i hjälmen. Försöker även montera den nya kameran där på sidan.
Jag slås över hur dåligt jag tycker det passar med mitt fårade ansikte där i hjälmen, när jag plötsligt ser mig i en spegel.
Det slår mig igen hur gammal jag tycker jag ser ut. Och hur dåligt det passar med gamla ansikten i hjälmar.
Ansiktet i en hjälm ska ju utstråla ung sportighet. Inte har väl gamla trötta människor hjälm inte?
Men jag är inte gammal. Jag vet det.
-Du är ju inte gammal för du är ju ihop med mig, säger Lena och jag vet att hon har rätt...
Vi gifte ju oss i fredags.
Då kände jag inte alls åldern.
Jag kände mig yngre än på länge, fast jag vet att vara försiktig... Jag läker sakta ihop.
Många himlar med ögonen när det talas om vigsel, men för mig känns det inte så dramatiskt.
Vi har varit gifta i åratal Lena och jag, förbundna ovetandes om varandras exisens.
Fast ändå. Det var bara själva mötet som saknades och mognandet som ledde dit. Själva manifesterandet i den fysiska världen.
Man kallar väl det för soulmates i brist på bättre svenska.
Med hjälmen på står jag framför spegeln och försöker läka ihop.
Man hör ju hur korkat det låter...
Försöka läka ihop..? Som om det var nåt jag kunde göra.
Själva görandet är ju orsaken till skadan, depressionen.
Efter åratal i en relation med en lic.phil.dir.(etc) psykolog trodde jag att man skulle ha blivit tipsad om mekaniken.
Vad depressionens bestod av? Men icke...
Under den tiden blev man istället hunsad för symptomen.
Kanske lär man inte psykologerna där nere i Schweiz nåt om exekutiva funktioner.
Pannlobens påverkan på beslutsfattande, igångsättande, deltagande...
Nä, min före detta psykologflickvän hade nog inte deltagit i dom kurserna.
Men, jag går dom nu!
Något new age-klingade mindfullnessträning.
Det kallas inte ens för terapi.
Men när "kurs"-ledaren förklarar rullas hela mitt beteendescenario upp som på en bioduk.
Mitt eviga VARFÖR vänds så sakteliga till ett DÄRFÖR!
I ett drygt decennium har plågoandar i form av små kortisoler härjat fritt inne i pannan på mig och hindrat mig från att känna igen mig själv.
Grova spik slås i min mentala likkista av kursledaren som får mig att inse alla små beståndsdelar i form av beteende som lett mig in på undergångens väg.
Min enda fråga: Varför har ingen ens varit i närheten av att förklara detta för mig tidigare?
Psykologer har ju knappast saknats i mitt liv... Eller åtminstone folk som självsvåldigt iklätt sig den titeln.
Ord som medberoende har jag alltid iakttagit på en viss distans, men aldrig själv satt mig i huvudrollen.
Skulle jag ha varit en medberoende?
Faktum kvarstår!
Jag har inte bara gjort var jag tror mig ha kunnat prestera, utan sanningen är den att jag gjort alldeles för mycket! Jag har skuldsatt mitt energikonto för åratal framöver för att kunna fungera i ett fullständigt omöjligt system.
Att behandla sig själv med en större mängd varsamhet utan för mycket skuldpålaga är vägen ut, det har jag nog vetat hela tiden.
Nu är det dock ännu en tid för förändring.
Det är mycket som måste accepteras.
Jag måste bara lämna det som hände i Schweiz bakom mig utan förklaring.
Det är enda sättet. Att ett barn blivit orättfärdigt behandlat kan jag inte göra något åt.
Att saker och ting hände i den ordning dom gjorde är bara ett faktum.
En vän till "familjen" där nere sade för ett år sedan: -Du kan inte rädda henne!
Men nåt måste väl gå att göra tyckte jag då.
Efter ett år av ältande är det fullt i kortisoltanken och dags att ge upp.
Sätta stopp för allt det destruktiva.
Har jag sagt det förut?
Troligtvis, men nu gäller det överlevnad och inget annat.
Om inte jag ska gå under av mitt senaste decenniums erfarenheter måste förändringen ske.
Så jag tänker inte känna mer skuld över saker jag inte kunde gjort bättre, hjälmen jag har på huvudet kommer att skydda mig från det.
Att ändra på det destruktiva tänkandet är kanske det svåraste jag gjort i livet.
Fast det finns ju ingen anledning längre, inget i min närhet är destruktivt.
Inga personer pratar om hat och självmord längre.
Det är bara att inse det.
Om en månad åker vi ner till Italien.
Jag ska flyga, äta biff och dricka rödvin.
Lena ska ha semester.
Vi tar en tripp genom Schweiz för att "hälsa på".
Det kommer att kännas konstigt att vara turist där nere, det har jag inte varit sen 1977.
Jag kommer att ha skyddshjälm på mig mot störande tankar.
För är det inte dom som är roten till allt det onda - tankarna.
Dom är inga sanningar!
