Isen ligger knögglig och vidsträckt och ingenstans kan jag se öppet vatten.
Ljumskarna ömmar lätt efter dom senaste dagarnas åkning, ryggen känns trött.
Jag har saknat den. Den där känslan efter en dag i aktivitet.
Med en lättnad i bröstet jag jag bytt om, antingen från slalompjäxor eller vandrarkängor.
Men det var längesedan nu och jag har letat efter den där känslan.
Bergen eller havet.
Att kunna se långt!
Jag längtar också efter moln känner jag...
Snart har ett år gått sen sist eller ja, i alla fall ett tre kvarts.
Molnet jag lekte med ovanför monumentet på Monte Grappa var ett snällt moln.
På nära 3000 meter jagade jag runt runt runt och vi blev snabbt vänner...
Men det känns som längesedan nu! Alldeles för längesedan.
Och höljt i förra vårens emotionella kaos blev känslan molnet gav mig alldeles för kortvarig.
Isen är knögglig under skridskorna och jag har fått ett litet skav på högerfoten. Det enda som stör... Om än väldigt lite.
Inget yttre stör friden. Ingen vind. Lagom kallt, strålande sol.
Isen skjuter och sjunger!
Nattens kyla och den starka solen har tagit upp kampen och utgången är given.
Men än ligger isen och kommer så göra ett bra tag till.
- Med sånt kan du fylla på, hade psykologen sagt, och jag hade glömt att det var möjligt.
Efter att under år ha levt nedtryckt i skorna hade jag sakta men säkert glömt av att det gick att fylla på.
- Du har en spricka i glaset, sa hon. - Det läcker ur mer än du fyller på, och jag tänkte att jajaja...
Jag trodde det skulle vara enklare och jag är ju ingen fighter!
Men efter åratal av just - fighter, finns det inte mycket mer att ta av.
Jag trodde det skulle räcka med att bara komma tillbaks till Sverige och börja jobba och komma igång och hålla på som vanligt, så skulle det...
Men glaset var nästan tomt! Ilskan jag tryckt ner under åratal hade nästan dunstat bort allt.
Hur kunde jag låta det ske? Hur kunde jag frivilligt utsätta mig för denna form av subtil mental terror?
Kanske just för att den var så subtil... Jag hade med ett proffs att göra, som hade ett halvt livs erfarenhet att böja sanningen.
Eller kanske för att jag var lat och dum nog att köpas av goda middagar och ett outsinligt hopp.
Jag åkte tillbaks till Azorerna för ett par veckor sedan, för att städa bort gammalt skit. Göra om det. Göra det på riktig men, jag blev sjuk istället.
Symboliken skrev mig på näsan. Så enkelt skulle jag minsann inte komma undan.
Arm i arm med min partner nu senast, sökte blicken en liten beige hund i Furnasparken.
Jag njöt av det stinkande heta vattnet i ungdomens källa medans regnet sakta föll, medan ögonen förgäves letade hund.
Den lilla beiga hunden som hon ville ta med sig hem. Hunden som startade ett krig och en hundlavin där nere i Schweiz som aldrig tog slut.
- Man kan inte bara ta med sig en hund, försökte jag lamt...
- Det kan man visst och den här hunden ÄLSKAR mig, förklarade den då 46 åriga schweiziska kvinnan. Hejarklacken i baksätet bestod av den hysteriskt gråtande 6 åring, som just skulle få lära sig att man faktiskt KAN ta med sig en hund hem när man är på semester utomlands.
Om inte jag suttit på tvären. En motvalls tråkmåns med fasta principer...
Den relationen tog väl egentligen slut där i Furnas, detta svavelstinkande anus mundi. Fast det tog ett par år att verkligen förstå...
Vid Överön tar det stopp vid en råk!
Inte så att det inte GÅR att fortsätta, men tiden för mitt ortopedmöte i Kungälv kryper närmare och det stack till lite i axeln, bara som en påminnelse.
Dessutom klarar inte äventyrslustan av att hålla fegheten nere.
Alla snirkliga skridskospår på båda sidor om råken bekräftar att jag inte är den enda personen som ansett att turen blivit lagom lång just här.
Jag vänder ut mot fjärden och söker vägar mellan fälten av frost som gör att hela havet liknar en saltöken.
Jag som var säker på att skridskor kommer jag aldrig mer kunna åka, inte med min förlamade högerfot, inte. Men även där hade jag fel!
Precis som med det där läckande glaset, där jag inte såg hur det sipprade och sipprade under alla år.
Fel i att det var så tomt, och att det skulle gå att fylla på igen...
Musklerna i benen talar om för hjärnan att det är dags att bekämpa den där depressionen nu. Det är nog!
Nog med självförebråelser och självömkan.
Nog med att skylla min trötthet på dom gångna årens självplågeri.
Jag kan inte grubbla mig ur faktumet att jag frivilligt inställde mig till tjänstgöring i ett krig där det bara fanns förlorare.
Att det inte finns något att göra åt faktumet, att resultatet av all bruten kommunikation kommer att göra skadan värre.
Att ett barn offras på egoismens altare och min röst inte längre når dit.
Och att jag är dömd utan rättegång vid en tid jag inte kunnat försvara mig.
Det är borta - förtreten svald!
Mot Sandvik känns vinden lite i ansiktet och varje skär känns mer och mer i låren.
Jag tvingar kroppen och själen att börja snacka med varandra igen och trycket jag burit över bröstet, sedan jag minns inte när längre, lättar en smula.
Och ännu en gång lyfter man sig.
Att åka skridskor för att fylla ett vattenglas - ja, kanske finns där en symbolik.
