Död och pånyttfödd - igen...

En hel sommmar har förflutit sedan jag skrev i denna blogg, fast mentalt är det nog ännu längre tid.

Denna blogg handlade om något annat. En annan tid, en annan plats.

När jag dröjer mig kvar i det före detta liv det handlar om inser jag hur olönsamt det varit.

Att röra vid problem utan lösning.

Att hela tiden älta rätter och oförätter för att kanske finna ännu ett korn som kan leda till förståelse.

Nej, syftet är för längesedan uppnått.

Bloggen skulle fungera som en säkerhetsventil för mig och en envägskommunikation till den berörda.

Och den fungerade.

I symbios med facebook läckte information fram och tillbaka mellan berörda parter.

Och gör så fortfarande...

Men det är dags för något nytt!

När jag i våras tog vägarna förbi Vorderfuchsloch var det nästan precis ett år sedan jag lämnade det med pick och pack.

Den gången flydde jag i panik.

I våras när jag var där som turist var jag ännu inte helt färdig med landet.

Kanske blir jag aldrig det...

Nu är jag dock förlikad med sakernas tillstånd.

Nya problem uppstår.

Livet går vidare och allt det där...

Det är dags att födas på nytt - igen.

Life is a cabarét - och jag är mitt livs clown!

Som vanligt kommer jag att förlösas genom ett kirurgiskt ingrepp.

Förra gången var det i magen, nu kommer det att vara i axeln...

Jag fortsätter HÄR!

Stressförbud utfärdat!

Årets flygsemester är bokad.
Jag trasslar med utrustningen, funderar och oroar mig i vanlig ordning.
Pillar med att montera in hörlurar och mikrofon i hjälmen. Försöker även montera den nya kameran där på sidan.
Jag slås över hur dåligt jag tycker det passar med mitt fårade ansikte där i hjälmen, när jag plötsligt ser mig i en spegel.
Det slår mig igen hur gammal jag tycker jag ser ut. Och hur dåligt det passar med gamla ansikten i hjälmar.
Ansiktet i en hjälm ska ju utstråla ung sportighet. Inte har väl gamla trötta människor hjälm inte?
Men jag är inte gammal. Jag vet det.
-Du är ju inte gammal för du är ju ihop med mig, säger Lena och jag vet att hon har rätt...

Vi gifte ju oss i fredags.
Då kände jag inte alls åldern.
Jag kände mig yngre än på länge, fast jag vet att vara försiktig... Jag läker sakta ihop.
Många himlar med ögonen när det talas om vigsel, men för mig känns det inte så dramatiskt.
Vi har varit gifta i åratal Lena och jag, förbundna ovetandes om varandras exisens.
Fast ändå. Det var bara själva mötet som saknades och mognandet som ledde dit. Själva manifesterandet i den fysiska världen.
Man kallar väl det för soulmates i brist på bättre svenska.

Med hjälmen på står jag framför spegeln och försöker läka ihop.
Man hör ju hur korkat det låter...
Försöka läka ihop..? Som om det var nåt jag kunde göra.
Själva görandet är ju orsaken till skadan, depressionen.
Efter åratal i en relation med en lic.phil.dir.(etc) psykolog trodde jag att man skulle ha blivit tipsad om mekaniken.
Vad depressionens bestod av? Men icke...
Under den tiden blev man istället hunsad för symptomen.
Kanske lär man inte psykologerna där nere i Schweiz nåt om exekutiva funktioner.
Pannlobens påverkan på beslutsfattande, igångsättande, deltagande...
Nä, min före detta psykologflickvän hade nog inte deltagit i dom kurserna.
Men, jag går dom nu!
Något new age-klingade mindfullnessträning.
Det kallas inte ens för terapi.
Men när "kurs"-ledaren förklarar rullas hela mitt beteendescenario upp som på en bioduk.
Mitt eviga VARFÖR vänds så sakteliga till ett DÄRFÖR!
I ett drygt decennium har plågoandar i form av små kortisoler härjat fritt inne i pannan på mig och hindrat mig från att känna igen mig själv.
Grova spik slås i min mentala likkista av kursledaren som får mig att inse alla små beståndsdelar i form av beteende som lett mig in på undergångens väg.
Min enda fråga: Varför har ingen ens varit i närheten av att förklara detta för mig tidigare?
Psykologer har ju knappast saknats i mitt liv... Eller åtminstone folk som självsvåldigt iklätt sig den titeln.
Ord som medberoende har jag alltid iakttagit på en viss distans, men aldrig själv satt mig i huvudrollen.
Skulle jag ha varit en medberoende?
Faktum kvarstår!
Jag har inte bara gjort var jag tror mig ha kunnat prestera, utan sanningen är den att jag gjort alldeles för mycket! Jag har skuldsatt mitt energikonto för åratal framöver för att kunna fungera i ett fullständigt omöjligt system.
Att behandla sig själv med en större mängd varsamhet utan för mycket skuldpålaga är vägen ut, det har jag nog vetat hela tiden.
Nu är det dock ännu en tid för förändring.


Det är mycket som måste accepteras.
Jag måste bara lämna det som hände i Schweiz bakom mig utan förklaring.
Det är enda sättet. Att ett barn blivit orättfärdigt behandlat kan jag inte göra något åt.
Att saker och ting hände i den ordning dom gjorde är bara ett faktum.
En vän till "familjen" där nere sade för ett år sedan: -Du kan inte rädda henne!
Men nåt måste väl gå att göra tyckte jag då.
Efter ett år av ältande är det fullt i kortisoltanken och dags att ge upp.
Sätta stopp för allt det destruktiva.
Har jag sagt det förut?
Troligtvis, men nu gäller det överlevnad och inget annat.
Om inte jag ska gå under av mitt senaste decenniums erfarenheter måste förändringen ske.
Så jag tänker inte känna mer skuld över saker jag inte kunde gjort bättre, hjälmen jag har på huvudet kommer att skydda mig från det.
Att ändra på det destruktiva tänkandet är kanske det svåraste jag gjort i livet.
Fast det finns ju ingen anledning längre, inget i min närhet är destruktivt.
Inga personer pratar om hat och självmord längre.
Det är bara att inse det.

Om en månad åker vi ner till Italien.
Jag ska flyga, äta biff och dricka rödvin.
Lena ska ha semester.
Vi tar en tripp genom Schweiz för att "hälsa på".
Det kommer att kännas konstigt att vara turist där nere, det har jag inte varit sen 1977.
Jag kommer att ha skyddshjälm på mig mot störande tankar.
För är det inte dom som är roten till allt det onda - tankarna.
Dom är inga sanningar!

Produktplacering, kanske..?

Toshiba - in touch with tomorrow står det när jag startar datorn, och jag inser att min gamla självbild inte stämmer längre.
Jag trodde jag var som Toshiba, med en fot i framtiden och en i nuet.
Men jag inser att det inte stämmer längre.
Och det har inte stämt på länge.
Jag städar och slänger...
Det är lite av känslan att befinna sig på ett sjunkande skepp och i det att man kastar saker överbord försöker rädda fartyget från att sjunka.
Böcker, hundratals videokassetter, skivor och seriealbum. Allt går det överbord!
Tintin i Kongo blev såld på Tradera för hundra spänn till någon som troligtvis stuntar i sin eventuella rasiststämpling för inköpet.
Eller till nån som jag själv. Tintin och negrerna brukade jag kalla den, mest för att få smygrasister att rodna om kinden.
Synthskivorna, rariteter och ren skit i salig blandning, idag går dom överbord.
Där finns inga spår av framtiden längre. Sakerna som hade en sådan betydelse för min identitet...
Tintin och Spirou - sökande och äventyr, skivorna och dj-andet, alla filmer...
Nyss räknade jag ut att jag haft runt 2000 filmer samlat, det stora flertalet på vhs kassetter.
Gamla blytunga, ryska filmer som jag älskade att fross i på -80 och -90 talen. Snea lågbudget sci-fi från -50 talet...
Knappast in touch with tomorow precis!
Filmer som jag sett som en del av min organism och personliget och idag befinner sig i nån banankartong på Emmaus.
Jag har slitits mellan möjligheten att sälja dyrt eftersom vissa skivor och rariteter skulle kunna betinga ett vissa värde. Men jag varken är eller vill sälla mig till släktet affärsmän, som jag anser smutsar ner världen med sin handel så det får bli en kompromiss. Sälja lite och ge bort det mesta.

Jag tappar minnet och snart har jag gjort mig av med allt som påminner mig om min förflutna personlighet.
Vem det nu var jag var...
80 timmar videodagbok för SVT har dock inte gått över relingen. Där kanske finns nåt som kan påminna mig. Den där jävla filmen!
Fortfarande kommer folk och påminner mig: - Hahaha, jag glömmer aldrig när du slängde den där mobiltelefonen i sjön!!! Och jag tänker att, -Jaa, just den scenen, det var bra teve det.
Men jag vet att där egentligen inte finns några svar till mina egentliga frågor.
Mitt minne falnar som en lägereld som inte får tillräckligt med bränsle.
Jag skulle gärna skylla på arachnoidalcystan som så tydligt syns bak i huvet på mina röntgenbilder, men - nej enligt expertisen har den inget med det att göra.
Det är en snäll cysta, även om den tar plats från den hjärnsubstans som egentligen borde finnas där.

Men det falnar...
Min senaste teori är att jag undermedvetet inte vill minnas.
Och faktiskt, vad finns det där som är värt att släpa med sig.
I lattesamhället lovsjunger man åldrandet och att man kan bli morsa vid 70 med rätt hormonbehandling.
Vi försvarar vår ökande medelålder och tycker att det är bra med all samlad erfarenhet.
Men, har människan blivit ett dugg smartare med vår ökande medelålder, ett dugg mindre självdestruktiv?
Visst, dom senaste 20 åren har vi bestämt oss för att det väl egentligen var ganska dumt med atombomber, men i övrigt..?

Var i åldrandet finns njutningen?
I att förlora synen, eller att bli stapplig i benen?
Eller att behöva säga: - VA? efter varje mening i ett sällskap på mer än två personer.
Eller i att tappa minnet!
Kanske finns räddningen just där..?
För min egen del kan jag bara säga att jag hade mått fan så mycket bättre om jag sluppit hälften eller mer av mina "erfarenheter".
Och ju äldre jag blivit, ju sämre har mina erfarenheter också blivit.
Va fan..? Leva å lära..?

Men, mitt liv har bättrat sig på sistone.
För första gången på många år kan jag se en framtid som inte är belamrad med en kvalfull känsla av ångest.
Mitt näst senaste beslut, att försöka klara mig fullständigt isolerad i ut utland som bara tedde sig mer och mer hotfullt, var ju rent vansinne.
Vad var det jag inte såg?
Trodde jag att jag i medelåldern skulle bygga upp ett starkt socialt nätverk och snabbt fixa till en tillvaro som inte ett halvt liv lyckats med i mitt eget hemland.
Njaä...
Å jag är ju ingen ensling.

Men i nästan ett år nu har alla steg jag tagit varit konsekventa i en sund riktning.
Jag lyckades komma ihåg att livet ska njutas och inte lidas.
Efter år av lidandets indoktrinering hade jag nästan kommit till en gräns där jag fick dåligt samvete om jag roade mig, eller njöt av en enskild händelse.
Nu gäller det bara att häva sig upp ur vaken och klä sig i torra kläder igen.
Middagarna jag ätit det senaste året har avnjutits UTAN en hård knut i magen.
Leende sväljer jag nu ett gott vin, gapflabbande sallader och såser.
Värmen från min partners leende bänder sakta upp hjärtat på mig.
Förra gången gjordes det av en hundvalp!
För första gången i mitt snart femtioåriga liv lever jag ihop med en person som jag verkligen passar ihop med.
En soulmate som det var värt att vänta på!
En sån som jag önskar att alla kunde få träffa...
Det innebär att det kommer finnas mer saker värda att minnas i framtiden.
Att jag blir mer och mer lik en Toshiba för varje dag som går.
Och det är ju bra!

Lägg det på is... så länge.

Sakta vänder jag mig om.
Isen ligger knögglig och vidsträckt och ingenstans kan jag se öppet vatten.
Ljumskarna ömmar lätt efter dom senaste dagarnas åkning, ryggen känns trött.
Jag har saknat den. Den där känslan efter en dag i aktivitet.
Med en lättnad i bröstet jag jag bytt om, antingen från slalompjäxor eller vandrarkängor.
Men det var längesedan nu och jag har letat efter den där känslan.
Bergen eller havet.

Att kunna se långt!
Jag längtar också efter moln känner jag...
Snart har ett år gått sen sist eller ja, i alla fall ett tre kvarts.
Molnet jag lekte med ovanför monumentet på Monte Grappa var ett snällt moln.
På nära 3000 meter jagade jag runt runt runt och vi blev snabbt vänner...
Men det känns som längesedan nu! Alldeles för längesedan.
Och höljt i förra vårens emotionella kaos blev känslan molnet gav mig alldeles för kortvarig.

Isen är knögglig under skridskorna och jag har fått ett litet skav på högerfoten. Det enda som stör... Om än väldigt lite.
Inget yttre stör friden. Ingen vind. Lagom kallt, strålande sol.
Isen skjuter och sjunger!
Nattens kyla och den starka solen har tagit upp kampen och utgången är given.
Men än ligger isen och kommer så göra ett bra tag till.

- Med sånt kan du fylla på, hade psykologen sagt, och jag hade glömt att det var möjligt.
Efter att under år ha levt nedtryckt i skorna hade jag sakta men säkert glömt av att det gick att fylla på.
- Du har en spricka i glaset, sa hon. - Det läcker ur mer än du fyller på, och jag tänkte att jajaja...

Jag trodde det skulle vara enklare och jag är ju ingen fighter!
Men efter åratal av just - fighter, finns det inte mycket mer att ta av.
Jag trodde det skulle räcka med att bara komma tillbaks till Sverige och börja jobba och komma igång och hålla på som vanligt, så skulle det...
Men glaset var nästan tomt! Ilskan jag tryckt ner under åratal hade nästan dunstat bort allt.
Hur kunde jag låta det ske? Hur kunde jag frivilligt utsätta mig för denna form av subtil mental terror?
Kanske just för att den var så subtil... Jag hade med ett proffs att göra, som hade ett halvt livs erfarenhet att böja sanningen.
Eller kanske för att jag var lat och dum nog att köpas av goda middagar och ett outsinligt hopp.

Jag åkte tillbaks till Azorerna för ett par veckor sedan, för att städa bort gammalt skit. Göra om det. Göra det på riktig men, jag blev sjuk istället.
Symboliken skrev mig på näsan. Så enkelt skulle jag minsann inte komma undan.

Arm i arm med min partner nu senast, sökte blicken en liten beige hund i Furnasparken.
Jag njöt av det stinkande heta vattnet i ungdomens källa medans regnet sakta föll, medan ögonen förgäves letade hund.

Den lilla beiga hunden som hon ville ta med sig hem. Hunden som startade ett krig och en hundlavin där nere i Schweiz som aldrig tog slut.
- Man kan inte bara ta med sig en hund, försökte jag lamt...
- Det kan man visst och den här hunden ÄLSKAR mig, förklarade den då 46 åriga schweiziska kvinnan. Hejarklacken i baksätet bestod av den hysteriskt gråtande 6 åring, som just skulle få lära sig att man faktiskt KAN ta med sig en hund hem när man är på semester utomlands.
Om inte jag suttit på tvären. En motvalls tråkmåns med fasta principer...
Den relationen tog väl egentligen slut där i Furnas, detta svavelstinkande anus mundi. Fast det tog ett par år att verkligen förstå...

Vid Överön tar det stopp vid en råk!
Inte så att det inte GÅR att fortsätta, men tiden för mitt ortopedmöte i Kungälv kryper närmare och det stack till lite i axeln, bara som en påminnelse.
Dessutom klarar inte äventyrslustan av att hålla fegheten nere.
Alla snirkliga skridskospår på båda sidor om råken bekräftar att jag inte är den enda personen som ansett att turen blivit lagom lång just här.
Jag vänder ut mot fjärden och söker vägar mellan fälten av frost som gör att hela havet liknar en saltöken.
Jag som var säker på att skridskor kommer jag aldrig mer kunna åka, inte med min förlamade högerfot, inte. Men även där hade jag fel!
Precis som med det där läckande glaset, där jag inte såg hur det sipprade och sipprade under alla år.

Fel i att det var så tomt, och att det skulle gå att fylla på igen...
Musklerna i benen talar om för hjärnan att det är dags att bekämpa den där depressionen nu. Det är nog!
Nog med självförebråelser och självömkan.
Nog med att skylla min trötthet på dom gångna årens självplågeri.
Jag kan inte grubbla mig ur faktumet att jag frivilligt inställde mig till tjänstgöring i ett krig där det bara fanns förlorare.
Att det inte finns något att göra åt faktumet, att resultatet av all bruten kommunikation kommer att göra skadan värre.
Att ett barn offras på egoismens altare och min röst inte längre når dit.
Och att jag är dömd utan rättegång vid en tid jag inte kunnat försvara mig.
Det är borta - förtreten svald!

Mot Sandvik känns vinden lite i ansiktet och varje skär känns mer och mer i låren.
Jag tvingar kroppen och själen att börja snacka med varandra igen och trycket jag burit över bröstet, sedan jag minns inte när längre, lättar en smula.
Och ännu en gång lyfter man sig.

Att åka skridskor för att fylla ett vattenglas - ja, kanske finns där en symbolik.